[120525] Havsmannen av Carl-Johan Vallgren måste vara bland det mest vidriga som skrivits, åtminstone kändes det långa stunder så under läsningens gång. Jag blev djupt indragen och berörd, hade ibland rent av svårt att ta mig vidare genom romanens brutaliteter. Fysisk och psykiskt misshandel, pennalism och tortyr. Men det värsta är kanske ändå hur de unga huvudpersonernas tillvaro ständigt är impregnerad av hot och rädsla.
”Det finns en början och det finns ett slut. Och allt måste bli värre innan det kan bli bättre. Så är det i alla berättelser. Det är som om de inbjuder till det, som om själva naturen inbjuder till att smärtan måste växa sig stor innan den kan försvinna. Men någon gång skulle de ske.”
Med variationer på dessa ord försöker Nella, bokens berättar-jag, upprepande gånger ingjuta hopp främst i den yngre brodern Robert, men också till sig själv när allting känns som allra mest hopplöst.
Carl-Johan Vallgren har i sin tionde roman sedan debuten med Nomaderna 1987 skrivit en gastkramande berättelse om de tolv- respektive femtonåriga syskonen Robert och Nella, om deras söndersupna familj och ett allt ensammare liv i de fasansfulla hoten från deras plågoande.
Syskonen bor i ett bostadsområde i Falkenberg som stundvis får mig att tänka på Svinalängorna. Det är åttiotal, pappan sitter i fängelse i Halmstad medan modern dricker och sover sig igenom dagarnas töcken. Lillebror Robert är en svagsynt och lite klumpig kille med tejpade glasögon som lätt blir ett mobboffer på skolgården. Det är Nella som ser till att det finns någon form av ordning för dem båda, när nu inte föräldrarna är tillräkneliga. Fadern kommer ut från inlåsningen, men fortsätter omgående med sin kriminella verksamhet och försvinner strax ur bilden igen.
På syskonens skola går en absolut psykopat vid namn Gerard, det är han och hans anhang som fördjävligar livet för dem som kommer i hans väg. Nella blir ofrivilligt vittne till när det lilla terrorgänget eldar upp en katt. Någon har tjallat till rektorn och Gerard ger helt sonika Nella skulden, en skuld det skall ta hela romanen att betala.
”Det finns en början, men den skall man inte bry sig om. Det är slutet som räknas, för då börjar en ny och bättre berättelse.” Nella berättar ibland fantasisagor för sin bror, sagor om hur de åker iväg från Skogstorp, bor i flotta hus och har det så bra de önskar. Robert brukar också på ett övernaivt vis tro på att allt skall bli bra när pappan kommer hem igen. Överhuvudtaget lyckas de båda märkligt nog att bevara sin mänsklighet trots allt de blir utsatta för. De fastnar inte i aggressioner och hat eller ens i uppgivenhet, som annars hade kunnat vara ett naturligt sätt att reagera i deras situation.
Utan Nellas två nära vänner, klasskompisen Tommy och Professorn, en äldre genom en olycka handikappad man, kanske hon inte hade orkat. Och att hon mot alla odds har det lätt för sig, att hon inte behöver lägga så mycket tid och energi på skolarbetet utan istället kunna koncentrera sig på att skydda och ta hand om Robert och sig själv.
För att någon, romanfigur eller ”riktig” människa, skall orka överleva den press barnen utsätts för behövs vila, en andningsgunga där man kan få slappna av och fokusera något annat ett tag. Det är här titeln kommer in; Havsmannen. Nellas kompis Tommy har två lite halvkriminella bröder som fiskar en del. En morgon får de en märklig fångst i näten. En slags manlig variant av sjöjungfru, ett vidunder från de stora djupen. En havsman. Hur och om denna varelse skall eller bör tolkas kan jag inte säga. Bröderna gömmer den hur som helst i en gammal minkfarm och använder ”honom” som slagpåse för sina egna aggressioner när de slår och sparkar av sig, precis som Gerard bankar på Robert.
Nella och Tommy får nys om dess existens, hon försöker få honom att inse att varelsen har känslor och att han lider, liggande där fastbunden och sårad. De smyger en natt dit och för honom till en gammal jordkällare där de matar och behandlar såren han fått genom misshandeln.
Till en början är det endast Nella som kan kommunicera med havsvarelsen, som ”hör” honom, men efterhand märker också Tommy hur han ”talar” till dem.
”Varelsen slog upp ögonlocken, eller snarare fjällen eller flikarna framför ögonen. Den såg rakt på mig. Ögonen var stora, kolsvarta och vattniga som om den led av en ögonsjukdom. Men blicken var helt och hållet mänsklig, och jag märkte att den fixerade mig och undrade vem jag var.”
Jag är normalt inte överdrivet nyfiken på eller intresserad av diverse fantasifigurer, exempelvis alla vampyrer som härjar i dagens litteratur och filmer, men Vallgren fabulerar så trovärdigt att jag köper allt med fjäll, labbar och mänskliga blickar rakt av. Trots att jag inte är säker på om varelsen ens existerar i den konkreta verkligheten. Någonting som avleder rädslan och smärtan några ögonblick, kanske en form av hopp eller tro som ren överlevnadsstrategi. Ett fantasifoster de så väl behöver, ungefär som berättelserna Nella knåpar ihop till sin bror. Men så misstänker jag att författaren inte tänkt, det känns trots allt som en för naturalistisk text för den tolkningen.
