[120514] 
Ett brev betyder så mycket, brukar man säga. Brev tillskrivs ofta en viss vikt, vare sig de sänds eller inte. Varför är det så? Den frågan ställer jag mig efter att ha läst Julian Barnes Känslan av ett slut. Handlar det om det skrivna ordets tyngd i motsats till det sagda, eller om att det skrivna finns där i evighet? Hur är det i så fall med dagens lättraderade mejl och sms, väger de lättare än de rader vi fått iväg med snigelpost?
Brev är också ett effektivt litterärt grepp, tänk brevromanen med sitt du-tilltal. I engelsmannen Julians Barnes nya roman Känslan av ett slut, som utkommit på Forum i smidig och kongenial översättning av Mats Hörmark, har ett antal brev avgörande inverkan. De rent av sätter i gång själva dramatiken efter knappt halva boken. Jag-berättaren är en på alla plan ”helt vanlig” man i yngre pensionsåldern. Det hela tar sin början i hans, Tony Websters, ungdom, en helt vanlig ungdom. Så vanlig att mycket av det som händer inte känns nämnvärt i kroppen på mig. Mycket är i mina ögon alltför allmänt hållet, och även om jag misstänker att det är fullkomligt meningen tycker jag länge att det är lite halvtråkig läsning. På ett rakt och enkelt språk och stil, i en lätt distanserad närmast lite kylig ton är det relativt snyggt skrivet, men åtminstone till en början inte tillräckligt för att uppväcka mina livsandar.
Julian Barnes (född 1946) debuterade på åttiotalet och slog igenom 1986 med Flauberts papegoja. Redan där arbetade han med de teman som går igen också i den nya romanen; om hur knepigt det är att veta något säkert om historien, den allmänna såväl som den personliga, om hur vi överhuvudtaget kan veta någonting om det som hänt, och om tidens märkliga gång. I Flauberts papegoja bryter han då och då berättelsen med essäistiska inslag, i Känslan av ett slut blir det på ett liknande sätt ett väldig resonerande, stundvis väl mycket för min smak. Det känns lite torrt med alla intellektualiseringar, som vore det en populärvetenskaplig framställning om relationsfilosofi istället för en roman.
Berättelsens grund vilar på tre nära vänner som snart blir fyra när Adrian Finn dyker upp i klassen. Adrian är på många vis de andras motsats, i deras gemenskap något annorlunda i sin kloka coolhet. De gör vad ungdomar vanligen gör; umgås med prat och festande, fantiserar om tjejerna de inte riktigt vågar närma sig, et cetera. Mycket av tankarna och diskussionerna utgår från att de innerst inne vill leva som i Litteraturen. Det blir ett romantiserande kring liv och död, kring kärleken och konsten. I skönlitteraturen skalar ju författaren bort triviala vardagligheter, med alla detaljer i stort och smått intakta skulle böckerna annars bli lika tjocka som James Joyces och Marcel Prousts mest berömda texter.
De fyra vännerna glider isär något när de efter avslutat ”högstadie” kommer in på olika skolor, men håller till en början kontakten brevledes. Tony träffar så småningom Veronica som han blir kär i och inleder ett förhållande med. Ett förhållande som varar cirka ett år, en tid som i mångt och mycket också beskrivs som ganska vanlig. En ung man som blir frustrerad när hans flickvän inte vill ha sex med honom, trots att de är ”så nära”. Inte förrän de gjort slut hamnar de i säng, och jag får aldrig riktigt klart för mig varför.
Vid ett enda tillfälle träffar det unga paret de tre vännerna och strax efter att de avslutat sitt förhållande blir istället Adrian tillsammans med Veronica. Adrian skriver till Tony och ber om ”tillåtelse” att gå ut med henne, något han uppenbart redan börjat göra. Tony svarar med att ”välsigna” förhållandet, river Adrians brev och går vidare i livet. Det är i alla fall så han först berättar om det. Han åker till USA i sex månader och närmast raderar året med den förra flickvännen. Tankar och känslor rörande den tiden skall inte dyka upp förrän fyrtio år senare.
Barnes skriver rapsodiskt, närmast hastar igenom stora delar av Tony Websters liv. På cirka tio rader flyttar han hemifrån, gifter sig och får en dotter, skiljer sig tolv är senare och strax därefter är han en pensionerad man. Den som nu berättar.
Efterhand gestaltar sig romanen till något av ett psykologiskt pussel, och det är som sagt breven som sätter igång det hela. För att inte förta spänningen skall jag inte här avslöja några detaljer. Men så mycket kan sägas att Adrian Finn begår självmord, ett ämne vännerna diskuterat en del några år tidigare, då en skolkamrat vid sexton års ålder avslutade sitt liv efter att ha gjort sin flickvän med barn. Den filosofiskt lagde Adrian menade, enligt Camus, att ”självmord var den enda sanna filosofiska frågan.” ”Den grundläggande på vilka alla andra vilar.”
Självmord är ett, tiden, minnet och historien andra teman Julian Barnes naturligt låter ingå i romanen. Frågor som tar upp vad tidens diverse märkligheter gör med oss, och vad vi egentligen kan veta om det som hänt.
Men tiden … denna tid som först förankrar oss och sedan förvirrar oss. Vi trodde att vi var mogna när vi bara var trygga. Vi inbillade oss att vi var ansvarskännande men var bara fega./ Tiden … ge oss tillräckligt med tid, och till och med de mest välgrundade beslut kommer att kännas osäkra och våra självklarheter nyckfulla.
Genom breven får Tony plötsligt en ny bild av sin historia och därmed av sig själv. Han, som alltid varit klart nöjd med hur livet hade gestaltat sig för honom, börjar alltmer ifrågasätta sitt minne av ungdomstiden, av vännerna och förhållandet med Veronica. Han tvingas se sitt liv i betydligt mindre försonande ljus än tidigare. Och det är lätt att själv bli indragen i liknande frågeställningar, frågor om förfalskade liv, om vad man minns. Och om man kan lita till sina minnen, eller på sin självbild.
Mot slutet blir det möjligen en mer välkonstruerad historia än vad jag kanske tycker är nyttigt. Han skriver till Veronica och träffar hennes också några gånger. Och en hel del nya vändningar dyker upp, vändningar som lägger pusslet färdigt. Så färdigt det nu kan bli.
