[120502] 
Det går att lägga ut grundstommen i Marie Petersons roman Harriet enligt en ganska enkel psykoanalytisk matris. Det handlar då om identitet och identitetsutveckling, från den osäkra flickan till den mogna och självsäkra kvinnan.
Identitet har ju blivit ett centralt begrepp i den postmoderna samhällsbeskrivningen. När kategorier som nationalitet, klass eller t o m kön förlorar sin stabilitet när det gäller att beteckna människors sociala tillhörighet har identitet blivit allt viktigare. Identiteter kan vara av många slag och skiftande över tid, etnicitet är ju en vanlig markör, men det finns många andra, inte minst sådana som drivs fram av virtuella gemenskaper eller mediala, som vampyrvurmandet eller potterianismen.
Harriet bor på en odefinierad mindre ort i södra Sverige. Hon arbetar i ett kloster med endast två nunnor som driver ett gästhem där Harriet står för matlagning och en del andra uppgifter. Harriet kommer de båda nunnorna ganska nära, och det utbyts en del förtroenden, bl.a berättar en av dem om en stor kärlek som hon en gång övergav för sin tros skull. Harriet har en nära vän, Katja, som i mångt och mycket är hennes motsats. Hon har ett kvalificerat yrke som konstkonservator och till skillnad från den återhållsamma och själviakttagande Harriet lever hon åtminstone tidvis ett sexuellt varierat liv.
Harriet har också en granne, Terje, som hon umgås mycket med. Terje har haft en dotter som en gång mystiskt försvunnit, vilket är ett nog så betydelsefullt inslag i romanen, för det ska visa sig att hemlighetsfullt försvunna människor starkt fascinerar Harriet, som sedan barndomen samlat historier om sådana personer i en vacker låda. Denna låda ska så småningom hamna i hennes ganska vrångsinta brors händer. Värre för Harriet och den händelse kring vilken romanens intrig utspinner sig är när Katja försvinner. Harriet ger sig ut på en lång resa för att finna henne.
Vi ser här en ganska vilsen och osäker kvinna, med en otydlig för att inte säga outvecklad identitet. Den något bisarra fixeringen vid försvinnanden, den lätt letargiska trivseln i nunnornas avsexualiserade tillvaro, den ibland antytt flytande genuspositionen, hennes bror kallar henne Harry, vilket indikerar ett androgynt drag i både kropp och personlighet, allt bidrar till att hon förefaller inlåst i en närmast pubertalt diffus och vacklande självbild. Det finns också underlag för tanken att Katja representerar en förträngd del av hennes egen personlighet, en gestaltad frihetsdröm, ett självförverkligande utan hänsyn till yttre omständigheters eventuella påverkan. Det går att se att det är sig själv Harriet ger sig ut för att söka när hon drar ner på kontinenten för att finna Katja.
Utan att säga för mycket om hur det går måste man ändå konstatera att det, om man följer den psykologiska matrisen, blir en väldigt traditionell och förutsägbar väg till sig själv som Harriet finner, det sexuella mötet med en mystisk främling känns som frigörande kraft förbrukat och befinner sig idémässigt mycket närmare 1890-talet än 2010-talet. Det är en sak. En annan är att romanen stilistiskt har betydande brister. Karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga som människor, man får inte den tillgång till deras tankevärldar som skulle kunna göra det enkla slutet lättare att acceptera. Marie Peterson tycks mer upptagen av att försöka göra litteratur än att berätta en historia som kan stå av egen kraft. Det leder till att den bristande språkliga precisionen blir besvärande tydlig. Ett enda exempel kan vara när Harriet talar med en kvinna hon möter på sin resa. Då står det: ”Hon tystnar och ser ut att lyssna på en fågel som släpper toner, runda som bönor, ur ett högt träd bakom huset.”
Det hör till litterär grundkunskap att högre precision och konkretion alltid är bättre än lägre. Om en fågel sjunger, så tala om vad det är för en fågel. Om den sitter i ett träd så tala om vad det är för ett träd. Det låter mycket bättre när en koltrast sjunger i en björk än när en fågel sjunger ur ett träd. Att toner kan vara runda kan man ju möjligen tänka sig, men att de skulle vara runda som bönor låter mycket konstigt, eftersom bönor inte är runda, utan, just det, bönformade. Och om det nu finns någon bönsort som är rund så är den litterärt metaforiska bönan fortfarande bönformad. Vill man nödvändigt ha en växtliknelse för en ton som är rund skulle ärtan passa bättre.
Jag vet inte vilka fåglar som sjunger i vilka träd i Trieste, men skrev jag en roman där de förekommer skulle jag ta reda på det.
