[120430] Förlaget Rabén & Sjögren har genom åren givit ut mängder av barnböcker. En del av dem har blivit klassiker och en del har kanske mer speglat sin tid och blivit omoderna efter ett tag. Men nästan alla har de förmågan att väcka känslor hos oss som läst dem. Nu har förlaget samlat ett urval i en serie antologier med samlingsnamnet Bilderboksretro. Böcker som är som gjorda för kaffebordet.
Med utdrag ur böckerna och korta faktatexter får vi snabba nedslag i bokutgivningen. Antologierna är inte för barn, utan för oss som varit barn. Ett barn blir bara besviket över att inte få fortsättningen på berättelserna. Det här är för oss som många gånger redan kan texterna utantill efter många genomläsningar, som älskar (eller för den delen hatar) dem. Det är främst svenska titlar som ryms i antologierna, men en och annan översatt text finns också med. Läsaren får lite koncentrerad information om författare och illustratörer kompletterad med några reflektioner från redaktörerna om tidstypiska strömningar och fenomen.
Serien börjar med femtiotalet. För mig som ärvde böcker från detta decennium efter äldre bröder och som lånade högar av dem på biblioteket under sextiotalet, är det perfekt. Femtiotalet gav oss många titlar som fortfarande känns förvånansvärt aktuella. Då mötte vi för första gången Krakel Spektakel, Plupp och Lotta på Bråkmakargatan. En bok som gjorde stort intryck på mig som liten, var Tomi Ungerers bok om ormen Kriktor. Den kom på svenska första gången 1959 i översättning av Astrid Lindgren. Den har tryckts om många gånger sedan dess. Senast 2004.
Femtiotalet var det decennium då barnboksutgivningen verkligen tog fart på allvar. Kanske hade det att göra med att det då satsades stort på folkbiblioteken och att lånen blev kostnadsfria? Det skulle vara intressant att veta.
Det är intressant att se de skiftande uttryck som finns i illustrationerna från den här tiden. Så fina! Jag är själv mycket svag för tvåfärgstryck, som exempelvis i Bråkmakargatan-följetongen eller Kay Knights illustrationer till Kay Thompsons bok om Eloise som bor på hotell Plaza i New York. Många av manéren är nu trendiga igen.
Sextiotalets bokflod innehöll pärlor som Lilla Anna, spöket Laban, Vi på Saltkråkan, Totte och den fantastiska Till Vildingarnas land. Man brukar skoja om att sjuttiotalet var det proggiga och politiska årtiondet, men den trenden började egentligen redan på sextiotalet. Förstås. Det märktes både i böckerna som gavs ut, men kanske ännu mer i hur man satsade på barnkulturen i stort. Då inrättades den första professuren i barnlitteratur och man talade om barn som om de vore viktiga på allvar. Diskussionen om vad en barnbok kan/bör handla om var hetsig. Man kritiserade äldre böcker för förlegade könsroller och idyllisering av verkligheten. Nu strävade man efter att visa världen som den var, samtidigt fanns ett hyllande av fantasin.
Antologidelen om sjuttiotalet kan kanske ses som ett komplement till Kalle Linds Proggiga barnböcker . Det rymdes inte bara politik och sexualupplysning i böckerna från det här årtiondet. Men visst fanns de med. Då kom den både hånade och hyllade Per, Ida & Minimum som tämligen detaljerat (och illustrerat) beskriver hur barn blir till. Då kom Lotta i Hallonby och Sprätten satt på toaletten. Men då kom också Alban – popmuffa för små hundar, Marie-Louise DeGeer Bergenstråles (senare Ekman) udda saga om den ensamma damen och Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Och så min egen personliga favorit: Tandresan, en av de underbara berättelserna om Bella och Gustav. Det är Tandresan som valts ut här i antologin, annars börjar serien med Om en liten vecka, boken som skildrar hur Bella hittar Gustav genom att slumpmässigt slå nummer på telefonen och blir bjuden på kalas ”om en liten vecka”. Men först har hon ringt till en farbror ”långt borta i skogen”…
Å. Förlåt. Nu höll jag på att trilla in på ett stickspår. De här böckerna gör det med en. Hjärnan går igång och minnena trillar in ett efter ett. Och det är väl det som är den riktigt viktiga funktion som de fyller. Det är böcker att bläddra i och förlora sig i. Men inte bara det. De ger en bild av sina respektive decennier på många plan. Allt från interiörerna i Historien om Någon, ni vet boken med den röda tråden som läsaren följer och som slutar med att man hittar (spoiler alert!) kattungen Nisse, via mammor i förkläden och förortsskildringar till preventivmedelsupplysning för femåringar.
En rolig detalj i antologierna är att redaktörerna i sina förord samlar 5 x tidstypiska leksaker, klädesplagg, inredning och ätbart. Stickprov bland de utvalda tidsmarkörerna ger: Knallpulverpistol, radiokaka, elastabyxor, fiskpinnar, Monchhichi, velouroverall och päronhalvor med After Eight. Varsågod och placera i rätt årtionde!
Som läsare av antologier saknar man alltid någon eller några favoriter. Av förklarliga skäl domineras antologin av Rabén & Sjögrens egna titlar, men här finns också bland andra FIB:s Gyllene böcker, Verdandis barnböcker och Pixiböckerna (som ägnas ett eget uppslag i sjuttiotalsboken). Nu är exemplen ändå så många att det inte märks så mycket att det saknas en del.
Ett resultat av läsningen är att jag ser på dagens bilderböcker med vässad blick. Jag funderar över bildspråket och budskapen. Blir först nästan avundsjuk på den tid då det fortfarande gick att spränga gränser och vara först. Men sedan tacksam. Tänk vilken skatt vi har att bygga vidare på! (Och så många misstag som redan gjorts som vi inte behöver göra om. Men det är kanske en annan historia.)
Nu väntar jag med spänning på boken om Åttiotalet.
