[120419] 
Ambitionerna finns där och styrdokumenten säger att det är förskolans uppgift att motverka traditionella könsroller. Men vad gör man då om barnen säger att pojkar inte kan leka med dockor och att de inte får dansa – för det har deras föräldrar sagt. Idah Matérn är snart färdig lärare med inriktning mot förskola, förskoleklass, fritidshem och grundskolans tidigare år. Hon är intresserad av genusfrågor, men har stött på en del problem, både under den teoretiska utbildningen och ute i den praktiska verksamheten.
Skolan ska arbeta med att ge alla barn samma förutsättningar. Ingen ska stängas ute på grund av kön. Det kan låta enkelt och självklart, men när det kommer till handling är det inte alltid så lätt. Förutsättningarna är olika på olika förskolor. Att arbeta med genusperspektiv på ett föräldrakooperativ i ett medelklassområde, med välvilligt inställda föräldrar, är inte alls samma sak som att göra det i en förort där föräldrarna många gånger har helt andra värderingar. Idah Matérn tar sina egna erfarenheter som exempel. Hon berättar om sitt eget barns föräldrakooperativ med förhållandevis välutbildade medelklassföräldrar.
– Där är det inte några större problem med det här. Personalen och föräldrarna är överens om att genusfrågor är viktiga. Där diskuteras inte om man ska jobba med dem, utan hur.
På en annan förskola, som hon varit mycket på under sin VFU (verksamhetsförlagd utbildning) är utgångsläget ett annat. De allra flesta barnen där har föräldrar som kommer från kulturer med en annan syn på kön än den som uttrycks i skolans uppdrag. Hon beskriver hur det för pojkarna där är otänkbart att leka med dockor och hur de därför inte kunde vara med i de populära familjelekarna.
– De lekarna innehåller så mycket bra träning, som man vill att alla ska få. Då får man hitta på någonting annat. Då får vi ta bort dockorna och så får det flytta in gosehundar och gosekatter istället. Och hokus pokus går alla barn och kör dem i dockvagnar och så har alla ha fått tillgång till den leken.
Den här sortens konkreta knep finns det inte mycket av i den teoretiska lärarutbildningen, enligt Idah Matérn. Hon jämför med undervisningen när det gäller till exempel läs- och skrivutveckling eller utvecklandet av ett matematiskt tänkande hos barnen. Där fanns det mängder av metoder: ”Så kan du arbeta med boksamtal”, ”Så här ser du att barnet förstått det här”, ”Så kan du utmana barnen inför nästa steg” och så vidare, berättar hon.
– Vi ska förbereda barnen på vad de ska möta i skolan. När det gäller traditionella ämnen kan man göra det med förhållandevis enkla medel. Men det här med sociala relationer, att lära dem om allas lika värde och att ingen ska bli behandlad annorlunda på grund av kön, de anhörigas sexuella läggning, eller vad det än kan vara; det står också tydligt utskrivet i styrdokumenten – men det har varit ganska sparsamt med tips på hur i undervisningen.
Det har funnits mer av teoretiserande och tydliggörande av mekanismer i kursplanerna. Det har varit texter om pojkars sämre betygsresultat, om klass, kön och etnicitet och så vidare. Sådant är enligt Idah Matérn också väldigt viktigt, men det räcker inte till. Hon tror att ett problem är att de som går utbildningen har så olika utgångspunkter.
– Vi har olika åsikter om vad som är kvinnligt och manligt, om det är någonting man bör göra någonting åt, eller om det bara är naturligt. Inte alla ser kön som socialt skapat.
Lärarutbildningen är under omvandling, så de som går den nu kommer att få fler gemensamma kurser än tidigare kullar, som haft fler individuella val och därför också fler möjligheter att fördjupa sig i egna intresseområden.
– Därför kan jag egentligen bara yttra mig om just min egen utbildning, säger Idah Matérn. Jag hade velat få mer praktiska råd. Det jag fått med mig nu har jag fått tack vare bra handledning på min VFU. Det finns ju ändå så mycket man kan göra, med små enkla medel. Tänka på röstläge, tänka på vad man säger, de där vanliga sakerna med ”tuff” ”söt”. Det är kanske ytligt, men gör skillnad.
Genom sin VFU har Idah Matérn också lärt sig en hel del om samarbetet med hemmen. Där uppstår det lätt problem om föräldrar och förskola står för helt olika synsätt.
– Vi kan ju inte säga till barnen att deras föräldrar har fel.
Istället bedriver förskolan en sorts smygande påverkan. Danslekar döps om till ringlekar och pedagogerna får ta till knep som det ovan beskrivna med gosedjuren. Det förekommer att man för att undvika konflikter säger till barnen att ”nu är det dags att städa” för att pojkar i prinsesskjol ska hinna få av sig dem i god tid innan föräldrarna ska komma och hämta dem.
– Det kanske kan verka löjligt och konstigt att närmast gå bakom ryggen på föräldrarna.
Men i sådana situationer menar Idah Matérn att det är viktigt att se på sitt arbete professionellt. Det är förskolans uppgift att påverka barnen och det handlar inte om vad man som individ tycker eller inte tycker. Om förskolan ska fylla sin uppgift att förbereda barnen för det som möter dem senare i skolan och utanför den så är det här arbetet en väldigt grundläggande del.
– Syftet är inte att lära pojkarna att de kan gå till skolan i prinsessklänning. Precis som vi inte tänker kalla alla för hen i stället för hon eller han. Det är inte det som är syftet. Det är en nidbild. Vi vill inte trassla till det för dem utan hjälpa dem att veta vilka de är och vad de kan. Det kan göra det lättare att hantera nya situationer. Det måste vara vår ambition.
