[120419] Politiskt förtroende, eller legitimitet för en politisk organisation och dess styre, är något som tar lång tid att bygga upp, men kan gå bra mycket fortare att rasera. I forskningen lyfts ofta tre huvudsakliga faktorer fram som viktiga för att förstå varför människor hyser tilltro till en politisk organisation eller inte.
För det första handlar det om demokratiskt inflytande och kontroll, att de politiska institutionerna uppfattas som rättvisa, att beslut fattas enligt överenskomna regler och att vi som medborgare i efterhand kan utkräva ansvar genom att rösta bort de politiker vi eventuellt är missnöjda med. Det sammanfattas ibland som legitimitetens input-sida.
För det andra handlar det om vad det politiska systemet levererar. Oavsett hur demokratiskt, öppet och rättvist ett system är, så är det ändå inte tillräckligt ifall det inte också har förmåga att fatta beslut och skapa ett samhälle som någorlunda väl ligger i linje med vad medborgarna vill ha, exempelvis att det finns samhällsservice i form av vård och omsorg, att infrastrukturen fungerar och att de flesta människor har en rimlig levnadsstandard. Det kallas ibland för legitimitetens output-sida.
Den tredje faktorn är mer diffus och känslomässig. Det handlar om att vi människor oftare har tilltro till politiska system som vi identifierar oss med. När det finns en känslomässig grund av gemensam samhörighetskänsla med andra invånare så ökar sannolikheten för att vi fortsätter att ha förtroende för ett politiskt system även under tidvis turbulenta tider och kriser. Vi kan acceptera tillfälliga nedskärningar eller enstaka skandaler med korruption när vi har en grundmurad känsla för samhället. Men, problemet är förstås att om kriser och nedskärningar blir långvariga och omfattande, eller om alltfler skandaler och exempel på korruption kommer fram i ljuset, ja då undergrävs på sikt också den samhörighetskänsla som redan existerade, och då är det också lättare att det politiska förtroendet raseras.
Det har knappast undgått någon att vi har en pågående ekonomisk kris i Europa, som har visat sig bli både mer djupgående, utspridd och långvarig än vad de flesta trodde inledningsvis. Om vi betänker de tre faktorerna ovan är det naturligtvis extra problematiskt för EU som politiskt system, eftersom det inte finns en tillräckligt stark och omfattande identifikation med EU – något som förövrigt tydligt framgått i allmän debatt, där påståenden om lata sydeuropéer som får skylla sig själva inte varit ovanliga. När vi dessutom vet att det finns en diskussion om hur demokratiskt EU egentligen är, exempelvis att deltagandet i Europaparlamentsvalen är lågt och att kommissionen inte är ansvarigt gentemot parlamentet på samma sätt som en regering är mot ett nationellt parlament, så ökar förstås risken för ett sjunkande politiskt förtroende.
Även om den ekonomiska krisen i grunden är finansiell och kopplad till nationella ekonomiers svårigheter att klara sig i den globala konkurrensen, snararare än en valutakris, är det en kris för eurons – och EU:s – långsiktiga överlevnad. Det handlar inte heller bara om ett problem för Grekland, och fiffel med statsfinanser, eller för den delen om sydeuropeiska länder som Spanien och Italien. Tvärtom har många EU-länder en tuff ekonomisk situation, oavsett om de har infört euron eller inte, och få klarar idag stabilitetspaktens krav.
Svårigheterna att få bukt med den ekonomiska krisen slår däremot hårt mot medborgarnas uppfattning om hur legitim EU och euron är. Svenska opinionsdata visar tydligt att svenska folket i dagsläget absolut inte vill införa euron som valuta. SCB:s partisympatimätning från hösten 2011 visade till exempel att omkring 80 procent av svenskarna säger nej till euron idag, vilket är en ökning från 64 procent bara sedan i maj. Trenden med alltmer negativa attityder kom däremot inte direkt när krisen började. Tvärtom var svenskarna inledningsvis mer positiva till euron, när det var osäkert ifall den svenska valutan skulle klara sig eftersom små valutor allmänt är mer utsatta. Men redan från 2010 ser vi en nedåtgående trend i stödet för euron. Trots att tveksamheten gentemot euron funnits där i princip under hela perioden, har motståndet aldrig varit så massivt som idag.
Däremot fortsätter inställningen till det svenska EU-medlemskapet som sådant att ligga på plus, dvs att fler svenskar är för (47 procent) än mot (25 procent). Trenden över tid var länge alltmer positiv, även efter att inställningen till euron hade svängt. Men i takt med att krisen blivit allt längre, att räddningspaket till Grekland inte visat sig hjälpa, och allt fler länder har fått problem, har den här oförmågan att leverera blivit alltmer uppenbar. I kombination med bristande europeisk identifikation, och sedan tidigare ifrågasättande av demokrati och insyn, kan vi se det som att det har spillt över även på inställningen till EU som sådan. För första gången under 2000-talet har nu trenden av stadigt alltmer positiva inställningen till EU hos svenskarna brutits, även om det fortsatt är en klar majoritet för.
Dessutom finns det stora regionala skillnader i uppfattningar hos svenskarna. Motståndet mot att införa euron som valuta i Sverige varierar från omkring 76 procent i Sydsverige till 84 procent i Mellersta och övre Norrland. De regionala skillnaderna är ännu större när det gäller EU-sympati. Medan 60 procent av människor i Stockholmsområdet är för det svenska EU-medlemskapet, är bara lite drygt 30 procent positiva i Mellersta och övre Norrland. Det är talande att stödet nu återigen är svagast i de regioner i Sverige där det dröjde längst innan majoriteten av befolkningen blev positivt inställda till EU. Det är noterbart att detta samtidigt till stor del är de regioner där mycket ilska och frustation över EU:s inflytande har väckts pga förbud mot licensjakt på varg, där den europeiska identifikation är som svagast, och där det i vissa fall också är en försvagad ekonomisk utveckling med ökande arbetslöshet – med andra ord alla de faktorer som är viktiga för den politiska legitimiteten.
Liknande exempel finns också i andra delar av Europa, där krisen ofta slår hårdare i svaga och eftersatta regioner som i vissa fall redan innan hade en lägre andel EU-positiva invånare. Det är med andra ord viktigt att ta hänsyn till regionala skillnader runt om i Europa, och inte glömma bort att EU är ett flernivåsystem. Med allt för stor asymmetri får vi inte bara en orättvis ekonomisk utveckling utan riskerar också att undergräva den politiska legitimiteten för systemet som helhet. I bilden av EU som ett flernivåsystem ingår även att problem, skandaler och mutor på andra nivåer, nationellt, regionalt eller lokalt, också riskerar att ”spilla över” och på sikt få betydelse för det politiska förtroendet för andra politiska nivåer, eller för hela flernivåsystemet.
Oavsett politisk nivå behöver ledande politiker visa att de tar situationen på allvar och att de har förmåga att skapa en förändring. Det gäller i Grekland likaväl som i Göteborg.
