[120419] Pojkar har presterat sämre än flickor så länge man gjort mätningar. Ändå är det pojkarna som hittills har varit vinnare på arbetsmarknaden. Så varför pratar vi om pojkars underprestation som ett problem just nu?
För en tid sedan skrevs det mycket i dagspressen om en sammanställning gjord av Lärarnas tidning, byggd på statistik från Skolverket. Den visade att pojkar i årskurs nio fick sämre slutbetyg än flickor i förhållande till vad de presterat på de nationella proven. Att undersökningen fick så stor uppmärksamhet beror förmodligen på att den bekräftade en annan, djupare debatt. Den som handlar om pojkars underprestation.
Det är inte något nytt att pojkarna halkat efter. Flickor som grupp har generellt sett presterat bättre än pojkarna så länge som de haft tillgång till utbildning på samma villkor. Från feministiskt håll ifrågasätts ibland om pojkars underprestation verkligen är ett problem, även om den är statistiskt belagd.
– Argumentet är att det ändå går bra för pojkar när de slutar skolan. Och det gör det ju. Betydligt bättre än för flickorna, om vi ser till möjligheter att få arbete, genomsnittlig livstidslön och så vidare. Det betyder förstås inte att det går bra för alla pojkar, säger Inga Wernersson, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet, och fortsätter med att påpeka att det också finns flickor som underpresterar, men att andelen är lägre än bland pojkar.
Enligt henne, är det mer situationen utanför än inne i skolan, som förändrat fokus i debatten, från de underordnade flickorna till de underpresterande pojkarna.
I den allt hårdare konkurrensen på arbetsmarknaden aktualiseras gamla genusordningar, menar Inga Wernersson.
– När det finns gott om arbeten så spelar pojkars underprestation inte så stor roll, förklarar hon. De har oftast fått jobb ändå. Nu riskerar de att bli förbisprungna av flickor med högre meriter.
Hon får medhåll av Anne-Sofie Kalat, doktorand vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet.
– Skolan är så central i dag. Karriär förutsätter allt oftare formella meriter. Att ha gått i ”rätt skola” kan dessutom ge betydelsefulla nätverk, säger hon.
Tydliga jämställdhetsmål sätter fokus på kön
En annan anledning till att det blir starkt fokus på kön när man pratar om underprestation är, menar Inga Wernersson, skolans tradition av tydligt uttalade jämställdhetsmål.
– Vi kan utgå ifrån att pojkar och flickor på gruppnivå har samma förutsättningar intellektuellt och då bör de nå samma resultat. Och gör de inte det måste man som skolmyndighet och politiker behandla det som ett problem.
Etnologen René Leon Rosales, verksam vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, understryker att man måste se till flera faktorer om man ska kunna förstå och eventuellt göra någonting åt problemen med underpresterande pojkar.
– Att det går bra sedan i livet för pojkar som grupp är inget hållbart argument. Det gäller inte alla, slår han fast och fortsätter:
– Det finns ett statistiskt mönster där man kan se en skillnad i meritvärde mellan pojkar och flickor som grupper, oberoende av socioekonomisk bakgrund eller etnicitet eller bostadsort, med några få undantag. Men det absolut största glappet är ändå inte mellan pojkar och flickor utan mellan olika socioekonomiska bakgrunder.
Inga Wernersson menar att det finns anledning att titta på olika kategorier var för sig.
– Det ger viktig information så länge man inte tror att den helt gäller på individnivå. Det är klart att det finns andra faktorer: var du bor, hur mycket pengar dina föräldrar har, om du är sjuk eller frisk och en massa sådana saker. Men vetenskapligt sorterar vi ut delar för att se vad delarna har för betydelse, säger hon.
Frågan är också vilken typ av underprestation vi menar. Strukturellt sett underpresterar pojkar i relation till flickor, men på ett individuellt plan kan man prestera sämre än sin egen potential, eller i förhållande till hur man tidigare presterat.
– I den övergripande diskussionen pratar man oftast om den strukturella underprestationen, men inne i skolan är det den individuella som man brukar förhålla sig till, säger Anne-Sofie Kalat, som undersökt högpresterande pojkar, eller snarare unga män, på ett naturvetenskapligt program. Flera av dem beskrev sig som underpresterande i relation till sin egen begåvningspotential. De framhöll även att de inte förväntades vara så intresserade av skolarbetet.
– Killarna sa att det fick två resultat. Dels att de fick lägre omdömen och dels att de blev bemötta på ett annat sätt, oftare fick skäll och därför undvek vissa situationer.
– Det har stor betydelse hur vuxna och jämnåriga förväntar sig att tjejer och killar är i skolan. Det blir lätt självuppfyllande, säger Anne-Sofie Kalat
Flera möjligheter till framgångsrik identitet
Föreställningen om att det finns en antipluggkultur bland pojkar bekräftas till en del av forskning, även om bilden har nyanserats och delvis ifrågasatts på senare tid. Antipluggkulturen förklaras med att det inte skulle vara förenligt med den manliga normen att vara flitig i skolan.
René Leon Rosales berättar att det bland pojkarna i en sjätteklass i den norra delen av Botkyrka som han studerat, fanns fler möjligheter för att skapa en identitet som framgångsrik, än att vara en god elev, till exempel att vara bra på fotboll.
– Att fotboll var ett så dominerande intresse bland pojkarna pekar på den centrala roll som idrott har för hur olika maskuliniteter görs i samhället. Pojkarna spelade mycket fotboll på rasterna och många av dem drömde om att bli fotbollsproffs.
I studien var detta inte alls lika vanligt bland flickorna. Idrotten blir, enligt René Leon Rosales, en arena där pojkar kan skapa sig själva som socialt framgångsrika i skolvardagen. Intresset för fotboll behövde dock inte alltid stå i konflikt med identiteten som duktig elev. Det var snarare så att flera av de mer populära pojkarna sågs både som duktiga elever och som duktiga på fotboll.
René Leon Rosales menar att det finns en väldigt stereotyp bild, som vi får från till exempel Hollywoodfilmer, som visar den goda eleven som tönt, medan de coola är de som inte bryr sig. Men att vara en god elev behöver inte alls vara socialt stigmatiserande.
– Den bilden är så starkt förenklad att det närmast är diskriminerande, säger han.
Däremot kan att framstå som att man inte anstränger sig för att nå bra resultat vara en del av antipluggkulturen.
– Det handlar nog delvis om rädslan för att göra bort sig, säger Inga Wernersson.
Mer forskningsanslag till pojkforskning
I diskussionen om pojkar som skolans förlorare framförs ibland att forskningen, och sedermera skolan, skulle ägnat för mycket tid åt flickorna och deras problem. Det finns de, särskilt från politiskt håll, som hävdat att detta drabbat pojkarna. Frånvaron av män i skolmiljön skulle också vara en del av problemet.
– Det har varit en ganska hätsk debatt om det, särskilt i de anglosaxiska länderna. Där har den lett till att de fått mer forskningsanslag för att forska på pojkar. Kanske är det en delförklaring till att pojkar syns mer i diskussionen nu, säger Inga Wernersson.
Hon tillägger att det inte finns någon forskning som stöder att manliga lärare skulle vara bättre för pojkar. Det finns, berättar hon vidare, däremot forskning som visar att det för pojkar är en fördel med blandade klasser, men inte för flickor. Det kan, enligt Inga Wernersson, ha sin förklaring i att flickor ofta inte är lika stökiga och verkar använda effektivare arbetsformer. Vilket i sin tur kan ha att göra med att de som underordnade i genusordningen inte förväntas prestera väl utan ansträngning.
Tredje part kontrollerade rättning
För att återknyta till de nationella proven och resultaten i relation till betygen; hur var det med pojkarnas eventuella diskriminering?
Ganska snart efter den ovan nämnda undersökningen gjordes en ny, som delvis motsade den första och visade att det inte går att helt entydigt dra slutsatser om elevernas prestationer på det sättet. Forskare vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet, IFAU, lät en tredje part kontrollrätta 1 700 anonymiserade nationella prov för att se om flickornas bättre snittresultat berodde på diskriminering från läraren som rättade. Skillnaden kvarstod och samtidigt visade det sig att alla, oavsett kön, fick bättre betyg av sina ordinarie lärare än av kontrollrättarna. Kanske beroende på personliga relationer eller det faktum att lärare gärna sätter höga betyg för att visa att just deras skola ligger bra till i konkurrensen.
– Allt det här handlar ju om vad det är man ska bedöma. Vad vi ger betyg för, vilken syn vi har på kunskap och lärande, säger Anne-Sofie Kalat. Räcker det att eleverna knäcker koden för hur provsystemet fungerar?
– Killarna jag undersökte kritiserade betygsättningen, som de tyckte mer tog hänsyn till graden av engagemang än kunskap, vilket var till deras nackdel.
Sättet det pratas om prestation och underprestation speglar en mycket instrumentell syn på utbildning, anser Anne-Sofie Kalat. Ställer man den tanken bredvid Inga Wernerssons om att det är samhället utanför skolan som aktualiserat pojkarnas eller rättare sagt, ett maskulint kodat beteendes konflikt med skolans värld, så blir det tydligt att frågan om underprestation ytterst handlar om hur vi ser på utbildning och vad den ska vara till för.
