[120329] 
Tillvaron spelas under karga stjärnor i denna romandebut. Dyningen rullar mot en glest befolkad kalifornisk strand, så tät på barer att det nästan stinker sprit. Horisonten är metaforiskt laddad och den som faller i havet faller för evigt, för så sa uppfostrarens skrämsel.
Här rör sig två svenska kvinnor: en berättelsens jag, en hennes älskarinna Jean. Kärleken tycks först förströdd men djupnar och väcker då risken för förlust och den lavin av känslor som hör dit.
I textens prosalyriska reflektionsavsnitt nås en märklig bildskärpa:
”Jag har ett hål någonstans i kroppen. Det är stort. Jag är på väg dit hela tiden. Ljuset avtäcker allt. Det faller på mina platser och minnen, allt förs fram, och det är min egen blick som är ljuskällan. Jag förgör mig själv i det ljuset, och då rasar allt. Kvar blir en sönderfrätt, identitetslös, vit bländande yta. Det är ljuset. Jag står inte ut med att stå kvar i bilden när ljuset faller på den….”
Här tycks skildras den avtäckning av det omedvetna som sker i psykodynamisk psykoterapi och hur den processen i början är smärtsam.
Den enda text utöver reklamtjafs som finns om Malin Nord på nätet är ur dagboken från stora utbildningen i litterär gestaltning, Göteborg. Den avslöjar att hon gått i freudiansk psykoterapi och att terapeuten pratat om kataton schizofreni – med denna vilda associativitet från allt till allt annat som är typisk.
Det finns många risker med nätet. En är att någon tillfällig privat förlöpning hamnar där som utmärkande och sedan är svår att få bort.
Med fokuseringen på separationens och förlustens svärta – ungefär som hos Magnus William-Olsson i ´till´ – skulle jag säga att det psykologiska landskap som skildras har mest med borderline att göra. Den yttre, speglande miljöns skitighet och skönhet kan föra tankarna till Carina Rydberg. Förlagstexten talar om ”längtan att förstöra”. Det finns genom hela texten en annan spegling: mot en fängslad bror som mördat. Men längtan att förstöra är ju knappast textens huvudtema, den är konsekvensen av förlustens svärta.
Hon frågar mig:
Hur vitt är det där molnet? Från vilka håll kan jag inte se dig?
Rör vid mig, ber jag och då tar hon mitt ansikte i sina händer.
Hon säger att hon inte vill få anledning att sakna mig.
Tiden går för snabbt, hon kan inte förbereda sig tillräckligt,
det finns inte så mycket tid.
Vad betyder allt, frågar hon.
Att jag är på väg att tappa greppet, säger jag.
Bara om du väljer att se det så, säger hon.
Det är svårt att veta det, svarar jag.
Att allt ska glömmas bort ?
Ja.
Jag försöker bara trösta mig själv, säger hon.
Det finns ingen tröst i tröst, säger jag.
Denna knapphet och exakthet i dialog och reflektion är det som fäster sig när jag läser Stilla havet.
