[120319] I går var jag på barnteater, på Backateatern, stadens ledande scen för barn och unga. Fast det är tveksamt om jag skulle ha velat ta med mig mina föräldrar dit. Visserligen inledde man föreställningen med att be om ursäkt för sitt grova språk, men de fem flickorna på scenen såg så förtjusta ut att jag undrade om de menade allvar, om de inte trots allt tyckte om att ta ordet kuken i munnen?
Skådespelerskorna förestälde flickor som lekte sig in ni pojkroller. Byta kön är ju alltid lika poulärt på scenen, Det skapar också möjligheter att kasta oväntat ljus över spelet, att ge rollfigurerna mer substans visa fram nya sidor av rollerna. En ytterligare skärpning får man när aktrisen fyller figuren med sin egen aggressivitet, sitt privata könshat – medvetet eller omedvetet.
I den fysiska verkligheten är ju mannen fortfarande överordnad. Skammens rodnad bortde lysa på kinderna på alla oss män som envisas ned att kalla oss feminister. Hur länge ska detta tillstånd råda? Att den svagare vinner (på poäng) över den starke (David mot Goliat, Knoll och Tott mot Kapten Bölja etc) ger oss hopp om en ljusnande framtid. I väntan på den där framtiden, får tjejerna gärna låna våra kostymer.
Det är som vanligt en generös och påkostad föreställning som Backateatern bjuder på. De fem flickorna som föreställde pojkar spelade med en intensitet och övertygelse som ville man dementera yttrandet häromdagen i tv att kvinnor inte skulle duga som dirigenter därför att de saknade den nödvändiga aggresiviteten.
Orkestern bidrog positivt och dekoren är fylld av häftiga överraskningar, som tillslut lämnar scenen i ruiner. Jag har svårt att accsptera detta som enda lösningen. Primitivismen som manifesteras i slutscenernas böghat är en balkaneffekt sommåste kunna civiliseras bort.
Jag ser fram emot slutet på könskampen med T.S Eliots milda ord:”På så sätt ska världen sluta: ej med en skräll/ men med ett pip, Not with a bang but whith awhimper,” När vi alla lärt oss att säja ”hen”.
