[120308] (Om första delen i Guillous Det stora århundradet.) När havet tog deras far och farbror fick de tre fiskarsönerna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i stan. Av en slump upptäcktes att de tre repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades bröderna till järnvägs- och brobyggare.
De utexamineras flera år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge och bygga järnvägen mellan Oslo och Bergen, ett slags tacksamhetsgest emot att de fått stipendiet och en fin förstklassig utbildning. Men kärleken vänder upp och ned på planerna. En av bröderna, Oscar, flyr – bedragen och skamsen – till Tyska Östafrika, där han hamnar på ett av tidens största järnvägsbyggen, mellan Dar es-Salaam och Tanganyikasjön. En annan bror, Sverre, upptäcker att han är homosexuell och flyr till London med sin kärlek. Bara äldste brodern Lauritz återvänder till Norge och återgäldar utbildningen och ansluter sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.
Denna bok är den första i en ny romanserie som Jan Guillou aviserar under paraplynamnet Det stora århundradet. Han flätar in dessa norska bröders öden och äventyr i ett sekel som ännu var ungt, där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Knappast någon anade att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundradet dittills.
Jag hade rätt stora förväntningar på denna roman men tyvärr måste jag säga att de inte infrias. Inte för att det är en dålig bok. De filmiskt klippupplagda kapitlen hakar i varann och vi får följa Oscars äventyr i Afrika; hur han lär känna en exotisk kultur med jakt på elefanter och noshörningar, malariafeber och kärleksdrycker och erotisk healing och mötet med en afrikansk prinsessa och slutligen hur han tvingas gå med i tyska Schutztruppe i första världskrigets strider mot engelsmännen i Östafrika och kriget skildras – för ovanlighetens skull – utifrån Tysklands perspektiv; Lauritz å sin sida har sina umbäranden på Hardangervidda i återkommande snöstormar, ur hans ingenjörsperspektiv får vi veta nästan allt som är värt att veta rent tekniskt om hur järnvägen och broarna där byggs och om arbetarna som förolyckas, om slitningar i arbetslaget, men Lauritz håller huvudet kallt, liksom han gör i sin kärlek till tyska adelsdamen Ingeborg som han träffat i Tyskland och väntar på att få tillåtelse av hennes far att gifta sig med. Seglingsregattan i Kiel blir avgörande, och naturligtvis är han framgångsrik även där. Dessa två bröder – den tredje som flytt till London får vi inte veta något om alls i denna första roman, men jag skulle tro att hans öde kommer längre fram i sviten – är enastående och storartade som ingenjörer, innovatörer, affärsmän – Oscar bildar en business ihop med en svart afrikavän och säljer elfenben och afrikanskt timmer och blir förmögen på det – och man längtar nästan efter att några svaga sidor hos dem ska blottas, men icke.
På ett skickligt sätt får vi arbetarrörelsens framväxt, kvinnors kamp för rösträtt, Norges självständighet, kolonialismen och första världskrigets utbrott och krigets fasor invävt i historien. Så visst är det en spännande och intressant bok å ena sidan, men å andra sidan är det något som inte tilltalar mig, ändå.
Jag funderade ett tag på vad det kunde vara och jag tror jag har kommit på det: Jan Guillou berättar för mycket – och gestaltar för lite.
Alla vet vi ju vilken lysande journalist han är och det är kanske det som är problemet när han ger sig på att skriva skönlitteratur. Han vill liksom redovisa allt in i minsta detalj – och läsningen blir därför trög och seg. Det tog mig ett par veckor längre än normalt att läsa ut denna bok. Och att personporträtten är helgjutna utan skavanker gör att mystiken går förlorad. Jag har på något sätt lite svårt för att känna sympati med två sådana perfekta, men platta, romankaraktärer.
Boken slutar 1919. Första världskriget är slut sedan några månader tillbaka.
Jan Guillous mor är från Norge, så det är väl därför han är så hemmastadd där, tänkte jag när jag läste. Men i efterordet riktar han ett tack till fyra författare som varit till ovärderlig hjälp för honom. Dels överingenjör Sigvard Hebers minnen i bokform om hur Bergensbanan blev till. 1924 kom den boken, och finns i dag i faksimilutgåva. Dels Gunnar Staalesens i Norge välkända 1900-talstrilogi, ihop med den grafiske formgivaren och lokalhistorikern Jo Gjerstad, med handlingen förlagd till Bergen. Björn Rongen är en annan norsk författare han tackar, i hans trilogi Toget over Vidda från 2009 har Guillou också hämtat kunskaper.
En av huvudpersonerna i boken, Lauritz, har i mångt och mycket fått överta ingenjör Hebers erfarenheter, erkänner författaren som i sista stycket i efterordet skriver:
”Utan dessa författarkollegers verk hade jag aldrig kunnat göra Norgedelen av min berättelse. I värsta fall varit tvungen att skicka även Lauritz till Afrika, som märkligt nog är lättare att läsa in än Hardangervidda. Och det hade blivit sämre.”
