[120307] Kusturica inleder sina memoarer med att säga att han vill berätta så att minnena inte glöms bort och för att han själv inte heller ska glömmas bort. I ett annat stycke i memoarerna skriver han om vikten att inte berätta allt och det tycker jag är just de här memoarernas största problem, man kommer inte Emir Kusturica så nära – så nära jag skulle vilja komma.
Han berättar inte allt. Visst berättar han om sin familj, sina åsikter om krigen i Balkan och hur några av hans filmer blev till och självklart om sin egen uppväxt och hur han till slut blev regissör, men hela tiden med en viss distans till läsaren.
Han uppmuntras att bli regissör av sin familj och menar själv på att han kan bli en bra regissör för att han kan lite om mycket. För sin första kortfilm En bit av verklighetenvinner han en amatörfilmfestivals första pris. Med den kortfilmen söker han in till Filmhögskolan i Prag och kommer in. Han berättar att han har en sällsynt förmåga, synestesi; när han ser något var det som om han hörde det också. 1981 vinner hans långfilm, Kommer du ihåg Dolly Bell Guldlejonet i Venedig. Detta är bara början på den rad av priser hans filmer skulle komma att få.
Privat är han redan som ung kär i Maja och det är med Maja han gifter sig så småningom, efter vissa turer. Maja beskrivs hela tiden som en fantastisk kvinna, hans bättre hälft. Även pappan och mamman samt släkten beskrivs som viktiga för Emir Kusturica.
Det blir till slut för svårt för Emir att verka i Sarajevo, så han flyttar till USA för att undervisa på Columbia University.
Emir fick nu ett pris från sitt land, AVNOJ:s pris, men han ifrågasätter priset med orden:
-Vad är det för mening med att ta emot den högsta utmärkelsen i ett land, som inte är någonting annat än en samling människor, stammar som grälar, på randen till inbördeskrig…
– Hur ska man kunna ta emot ett pris i ett land, som obarmhärtigt befinner sig på historiens bakgård, bakom nästan alla östeuropeiska länder med undantag av Albanien och Rumänien.
1992 dog Emirs far. Samma år upplöstes Jugoslavien. Emirs far var kommunist och en muslim som avsagt sig sin tro. Emir skriver om valen i Jugoslavien:
”Vid de första demokratiska valen krossade muslimerna, serberna och kroaterna oss, vi som hade trott att det var möjligt att leva som likvärdiga medborgare på Balkan. Vi blev besegrade. Folket i Bosnien valde det nationalistiska politiska partiet.”
Emirs åsikt att man skulle söka fred till varje pris ansågs av vissa att vara landsförräderi. Anledningen till att jag väljer att citera Kusturica är att jag inte tänker ta ställning för eller emot hans ståndpunkt. Jag har här i stället försökt att redovisa för de åsikter han ger utryck för i boken.
Emir kände sig inte längre välkommen till Sarajevo och flyttade sedermera från USA till Normandie.
I USA hade han gjort filmen Arizona Dream med stora besvär, han försvann bland annat ett tag från inspelningen. Efter det fick han svårt att hitta finansiärer för sina filmer. Dock blev Underground av med hjälp av en stenrik fransos som finansierade filmen. Kusturica har ett helt kapitel om arbetet med Underground. Filmen handlar om propagandan under Tito. Emir spelade in filmen samtidigt som han skriver att han kände hur jorden fullkomligt föll samman under hans fötter. Även Underground blev rikligt belönad med filmpriser.
Det Emir Kusturica bäst lyckas att förmedla i den här memoarboken är det kaos Bosnien och Hezegovina befann sig i. Och hur hans filmskapande ändå tycktes överleva i detta kaos. Även kärleken till Maja och sin familj beskrivs väl. Tyvärr blev jag lite besviken på den distans som Kusturicas väljer att hålla till sina läsare och det hur memoarerna spretar lite åt olika håll. En annan läsare kanske inte stör sig så mycket på det och då bör ju betyget bli bättre för Döden är ett obekräftat rykte, Emir Kusturicas memoarer.
Jag tycker att det är läsvärt men att det kunde varit bättre.
