[120304] På Folkteaterns lilla scen, den Vita scenen, spelas under våren Vinter. Det är en liten intensiv föreställning som spelas mycket nära publiken. Också rent bokstavligen. För scenen är golvet framför fötterna på oss. Jag sitter på första raden och har glädjen att se varje nyans i skådespelarnas ansikten. Så som man annars bara kan göra på film.
Det är ett relationsdrama. En ensam medelålders man i vinterjacka sitter på en parkbänk. Det snöar. Han befinner sig i en främmande stad. Snart får han sällskap av en ganska ung kvinna som snubblar fram på mycket höga klackar och är alldeles för lättklädd för väderleken.
Ett samtal inleds mellan den aggressivt kontaktsökande kvinnan och den blyge ensamme mannen. Det fortsätter sedan under en dryg timme – ömsom på parkbänken i snön och i mannens hotellrum. I verkligheten pågår det en vecka eller två.
Det är engagerande teater. Mycket intensiv. Man sitter lätt framåtlutad och suger åt sig varje ord, tonfall, ansiktsuttryck. Och det är ingen svår teater. För det handlar om något som berör oss alla: kroppens längtan och själens obotliga ensamhet.
Karin Bergquist och Jonas Sjöqvist spelar tonsäkert, känsligt, konsekvent. Tätt intill oss. Helt fantastiskt.
I pjäsen bevaras på ett märkligt vis de båda scenpersonernas integritet. Deras repliker är ett slags poetiska morsesignaler. Ett språk av antydningar och oavslutade satser som följer känslornas grammatik. Och är ytterst exakt. De skickar precisa signaler om sina känslor direkt till varandra, men antyder bara sina livshistorier. Det skapar ett speciellt slags dramatik. De dramatiska händelserna är rörelser i deras inre. Och av detta skapas en andlöst spännande dramatik.
Trots att det ännu bara är vårvinter vågar jag utnämna Vinter på Folkteatern till en av årets mest sevärda teaterföreställningar.
Se den! Men kom i tid: eftersom skådespelarna spelar precis framför ingångsdörren till den Vita salongen kan ingen försenad åskådare släppas in efter det att föreställningen börjat.
