[120227] Tillbaka i tiden, tillbaka i teatersalongen. Fast i lördags handlade det inte om en tidsresa på fyra miljarder år som häromsist på Stadsteatern utan några futtiga hundra år på brottarmattan på Teater Kurage. Det rör sig om wrestling, brottning som balett, en grov dans utan påfallande grace.
Det var en bild som man skapade på 1800-talet, en vulgäruppfattning av darwinismen, främst förespråkad av filosofen Spencer, allas krig mot alla. På senare tid har (även biologer) upptäckt att det bästa vapnet i kampen för tillvaron inte är de vassa tänderna och de skarpa klorna utan samarbete. Det är samarbetet som har gjort människan till den mest framgångsrika djurart som jorden skådat. När man bevittnar Teater Kurages dramatisering förstår man det; att strid inte kan vara någon framgångsväg.
Vilket inte innebär att de fyra på scenen inte skötte sina kort. Som vanligt på Kurage är det Jarle Hammer som imponerar i sin mystiska inåtvända spelstil. Så imponerades jag av dekoren som väl tog vara på den lilla scenens möjligheter att skapa kompakt klaustrofobi. Ljudet nådde bedövande nivå.
Trots att pjäsens budskap inte stämmer överens med rådande vetenskaplig uppfattning, kan man ju aldrig vara säker. Enligt Ibsen lever en sanning högst femtio år. Detta kan, Gud bevare oss, vara morgondagens verklighet.
/Åke S Pettersson
Teater Kurages nya och nyskrivna föreställning Den sista wrestlern är en koncentrerad, känslomässig, intellektuell och sinnlig undersökning av det rena våldets psykologi. Konsekvent och rytmisk liknar den en dansföreställning där det talade ordet samverkar med rörelserna.
De fyra på scenen ägnar sig åt teatralisk misshandel av varandra, under ljudliga morranden och stönanden. En grymhetens estetik – med blottade tänder, rynkade pannor, stirrande blickar, skarpt ljus och aggressiv musik – som gång på gång havererar i blottad svaghet och barnslig, mänsklig förtvivlan. Det är paradoxalt och skönt.
Jag tycker om den här föreställningen. Den är djärv och gåtfull. Berörande. Och lagom lång – drygt en timme. Mycket sevärd.
/Kajsa Öberg Lindsten
