[120224] Under lite mindre än två veckor sommaren 2011 befinner sig Johannes Anyuru (poet, dramatiker och författare) i Aten i väntan på att få resa till Gaza. I hans nya bok ”En civilisation utan båtar” får vi följa såväl hans fysiska som inre resa från ett grönskande Göteborg, till motsättningarnas och tårgasens Aten med målet att nå Gazas stränder.
Resan till Gaza skulle gå i fredens tecken, med humanitärt bistånd ombord på ett av Ship to Gazas fartyg, som ett led i att försöka bryta den israeliska blockaden som nu är inne på sitt femte år. Med den katastrofala upplösningen av den första flottiljen (som efterlämnade nio döda i dess kölvatten) i tankarna tackar Anyuru med stor tveksamhet ja till en plats på båten Juliano.
Anyurus bok är en njutbar blandning av poesi, blogginlägg, dagboksanteckningar och vackra beskrivningar av känslolägen och omgivningar som tvingar mig att stanna upp i läsandet och låta orden verkligen sjunka in. Hans lek med språket och orden väver in läsaren i hans värld. Det är dock inte en fullt ut behaglig upplevelse. Boken efterlämnar en bitterljuv känsla, av krossade förhoppningar och en värld som inte längre har utrymme för medmänsklighet.
Juliano och de andra båtarna i Frihetsflottan, som skulle avsegla från Atens hamn mot Gaza den sommaren fick aldrig hissa sina segel. Den mellanlandning som vistelsen i Aten skulle vara blev permanent och därmed resans slutdestination. Gazas stränder förblev en hägring vid Medelhavets horisont till följd av såväl sabotage som den grekiska regeringens eftergifter för bland annat israeliska påtryckningar.
Den väntan som drabbar frihetsflottan i Aten, då osäkerheten kring avresan blir deras följeslagare under den grekiska solen, drabbar även läsaren. Det är en kvävande känsla av att sitta fast, att sträcka sig mot något som inte går att nå. Denna väntan som ges en central plats i Anyurus bok lägger sig som en tjock väv över ansiktet, det är en smått klaustrofobisk känsla som följer med genom sidorna, av frustration, osäkerhet och krossade förhoppningar. Det är ett möte med en bitter eftersmak mellan solidaritetskampen och realpolitiken. Det är även en väntan som ställs i relation till den väntan som Gazas invånare måste känna som fångar i världens största utomhusfängelse.
”Att vänta i Gaza måste vara som att leva inuti en sten, eller begravd under sand, med stenar i munnen”.
På planet till Aten vaknar Anyuru av ”den sortens klibbiga, ljusgenomskinliga sömn som man sover ombord på flygplan högt uppe i himlen” och det är denna lite klibbiga, overkliga känsla av närvaro men ändå frånvaro, av ett tillstånd mellan olika världar och verkligheter som följer läsaren genom hans bok. Det är en drömlik värld som han tar oss igenom, med röster från samtid och dåtid, av kvävande tårgas, susande träd och en längtan efter att komma fram.
Ekon från det förflutna blandar sig med rösterna från idag. På samma gator gick Anyurus far ett par decennier tidigare. Anyuru tränas i fredligt motstånd och hör rösterna från Syntagmatorget kalla på honom, medan hans far, i nutid befinner sig i Göteborg i sjukdomens klor och i dåtidens Aten tränades till stridspilot. Mitt tidsperspektiv försvinner under läsningen av boken, det är som att dra sig fram genom en dimma som klänger sig fast, håller mig tillbaka, tiden förvrängs och nuet blir allt och ingenting.
Det som är hemma blir som en dröm, en dröm jag drömde en gång för länge sen, skriver Anyuru, men ”färden hem går ju över havet, över det internationella vattnet mellan Grekland och Gaza”.
Men denna väntan är inte bara av ondo. det är likväl en upplevelse av väntan på något, innan dess att hemresan hem visar sig gå, inte över internationellt vatten, utan norrut med flyg. Det är en väntan ”fylld av anspänning och ljus, och av en stillhet som liknar stillheten inuti marmor eller bärnsten”. Det är även en väntan som skapar samhörighet och politisk kamp, som ger en eftersmak av mänsklighet. Att det som hände i Aten sommaren 2011 ändå betydde något.
Likväl som läsaren får följa Anyurus fysiska resa till Aten och de händelser som utspelades där sommaren 2011, ett Aten i upplösningstillstånd med vinande tårgasraketer, röster av motstånd och kamp får man följa Anyurus inre resa. I en passage reflekterar han kring det faktum att han kanske inte får en plats på båten:
[…] då var det inte meningen att jag skulle åka, bara att jag skulle konfronteras med mig själv och komma hit, och se det jag har sett, och skriva detta som jag har skrivit.
Vi får således ta del av en självreflektion som jag upplever som både ovanlig och uppfriskande. Han beskriver att det är ”så våldsamt förvandlande att vara här” och att den han var när han reste, aldrig mer kommer hem. När han fullt ut inser att de inte kommer att komma iväg övermannas han av en insikt att han hör hemma på den här planeten ”att jag är en del av den här tidsålderns liv, att det här är mitt hem”. Det är en vacker insikt.
Anyuru ger även uttryck för en rädsla i boken som ofta inte får utrymme i politiska kampskrifter, som denna bok till viss del kan definieras som. Rädslan upptäcker han först när han tillfrågats om han ville följa med flottan. Erkännandet av rädslan och det sätt på vilket hans osäkerhet blottas är vackert. Vi får en inblick i hans känslor av vanmakt, exaltering, rädsla, oro, framtidstro och defaitism som blandas under Göteborgs och Atens blommande träd, bland tårgas och slagord, med ekot av fadern ljudande i bakgrunden. En rädsla som även sätter fingret på hur vissa skyddas och andra blir måltavlor, enbart till följd av hur vi ser ut.
”Jag tror att min rädsla, som jag inte hade vetat om att jag bar på, hade att göra med att jag inte har en självklar känsla av att skyddas av min svenskhet. Ser jag svensk ut i en utländsk ögon?”
Boken är även en återspegling av vår samtid. Tre parallella skeenden. Ett Grekland på konkursens rand, den arabiska vårens blomning och det politiska rävspelet bakom kulisserna som la sig som betong längs med flottiljens ankarkedjor. Anyuru upplever dessa parallella händelser som en del av nationernas dödskamp. Och kanske är det så?
Mot slutet av boken får läsaren ta del av den dikt som var tänkt att läsas upp vid ankomsten till Gaza. På sin blogg uppmanade Anyuru, under de sista dagarna i Aten, läsarna att sända honom ” några ord, en mening, ett ögonblick ur era liv, ett citat, några tankar, en hälsning” som han sedan satte ihop till en dikt att läsas upp för Gazaborna. Dikten fick aldrig läsas upp på plats men väcks till liv i boken, som ett eko av en dikt som inte nådde fram, men som likväl kan höras och läsas som en utsträckt hand till människorna i Gaza som fortsätter sin väntan…
