[120220] Sent i januari och snöfallet tätnar över Djurgården, över frusna karuseller och isiga promenadstråk. Inne på Hasselbackens konferenscenter avhandlar en samling nordiska forskare ett välkänt och vältuggat problem, den fallande läsförmågan hos dagens unga.
Allt fler läser allt mindre, och allt fler definieras som svaga läsare i de nordiska länderna, allt enligt den senaste PISA-studien från 2009 (se Northern Lights on PISA 2009).
Sämst går det för pojkarna, inte ens Finland kommer undan där, vilket känns ovant när det skolpolitiska ljuset så länge har kommit österifrån. Faktum är att hela 80% av alla svaga läsare bland finska elever är pojkar, en siffra som generellt ligger över 60% i de andra nordiska länderna. I Sverige är helhetsbilden som bekant mer alarmerande, här finns fler svaga läsare totalt, vilket gör att andelen pojkar med lässvårighet hamnar på anmärkningsvärda 25%. Och inget nordiskt land har rasat så tungt som just Sverige i läsning.
Vad beror då detta på? Frågan är naturligtvis både känslig och komplex, vilket gör att forskarna på konferensen mest håller sig på den säkra sidan och pekar ut statistiska samband, snarare än att gräva i problemets speciella orsaker. Inte heller i media eller i den offentliga debatten har det förts någon vidare diskussion i ämnet på senare tid.
En norsk forskare på konferensen pekar dock på den skriande bristen på manliga rollmodeller i den kvinnodominerade grundskolan, ett spår som också tas upp i forskningsrapporten som delas ut till de församlade. Det behövs fler tøffe gutter bland lärarna i den annars så kvinnodominerade grundskolan, rollmodeller som visar på möjligheten att vara både man och läsintresserad – på samma gång. Att rekrytera fler män till läraryrket har dock visat sig vara svårt och allt sedan 90-talet har den svenska skolan tappat många manliga lärare och samtidigt haft svårt att rekrytera nya.
Men konferensen ger mig ingen ro och hemma i stugvärmen plockar jag fram God morgon pojkar och flickor av Einarsson och Hultman, länge ett standardverk på kurslistorna inom språk- och lärarutbildningar inom högskolan. Omslaget är fortfarande ilsket gult, trots många bladvändningar och tummar, och på framsidan möts jag av en skolklass som stirrar nollställt rakt fram mot katedern. Mot mig. Passningen till Tillbergs välkända 70-talsmålning går inte att missa, men här förvandlas Är du lönsam lille vän? snarast till en fråga om påtvingad följsamhet, att följa könsnormen. För kön och könsroller heter det; genusteorin har ännu inte dundrat in och ställt upp sin fundamentala över- respektive underordningsprincip gällande könen. Annars känns mycket igen. Undersökningen av kommunikationen i svenska klassrum visar att pojkar får mer talutrymme och uppmärksamhet än flickor, ett mönster som känns igen från vuxenvärldens offentlighet, både då och nu.
Men förflyttar vi oss sedan från det emblematiska 1984, året då God morgon pojkar och flickor först publicerades, till det mindre mytomspunna 2005 finner vi en annan studie som gjort avtryck, nämligen Kön och skolframgång (Björnsson 2005). Här är fokus, helt i tidens ekonomistiska och PISA-piskade tävlingsanda, satt på konkurrens och framgång. Vi ser således hur begrepp som socialisering och fostran får stå tillbaka för mätbara och skarpa ord som prestation och resultat, helt enligt dagens skoldiskurs. Detta syns redan i förordets första mening som slår fast att ”(f)lickor presterar bättre än pojkar i skolan, oavsett klass, bostadsort eller etnicitet (5).” Vidare meddelas att denna snedfördelande tendens också har ökat under de senaste 20-25 åren genom att flickor gått om pojkar kunskapsmässigt i traditionellt manskodade ämnen som naturvetenskap och matematik. Blott idrott är det ämne där pojkar presterar högre än flickor. En annan fingervisning om fenomenets vidd illustreras av att etniskt svenska pojkar har lägre resultat än flickor med invandrarbakgrund. Så fördelen av ha undervisningen på första- eller andraspråk överskuggas av nackdelen av att vara pojke. Även på högskolan ser vi denna snedvridning, såväl kvantitativt som kvalitativt, då ungefär 60% av alla högskolestuderande idag är kvinnor och kvinnodominansen syns inom s.k. högstatusutbildningar som medicin och juridik. Och trenden tycks snarast öka.
Även internationellt presterar pojkar märkbart sämre än flickor i skolan, men skillnaderna är märkbart större inom Norden. Detta utgör en lika ofrånkomlig som skriande paradox genom att ett ambitiöst och långvarigt arbete för jämställdhet och genus – som i Sverige och i övriga Norden under de senast 20-30 åren – har utmynnat i mer snedfördelning mellan könen, inte mindre. För sällan har väl mål och utfall spretat åt så olika håll som här.
Vad beror då det här på, att vi i Sverige som så gärna slår sig för bröstet över att vara världsledande inom jämställdhet tillåter så markant ökande skillnader mellan flickor och pojkar just i skolan? Skolan som anses vara den mest demokratidanande av alla institutioner, åtminstone bland framtidens medborgare, barnen och ungdomarna.
Är det som den norska forskaren hävdat på konferensen, att det behövs fler tøffe gutter bland lärarna i skolan? Eller beror den galopperande lässvagheten hos pojkarna om något annat, något mer svårgripbart och komplext?
Hos Björnsson, liksom många andra insatta, nämns en antipluggkultur som frodas bland pojkarna. Det är inte coolt att plugga och läsa böcker, om man vill ha hög status i skolan som pojke. I God morgon pojkar och flickor antyds något liknande, men här ligger värdet snarare i att synas och ta plats i det sociala rummet, inte att få höga betyg och vara en potentiellt lönsam eller framgångsrik global aktör och konsument.
Att vända och vrida på genus och jämställdhet är naturligtvis varken komplikations- eller konfliktfritt. Det räcker med att ta del av Maria Svelands och Pär Ströms polemiska ping-pong-match på DN-kultur nyligen (8/2-12 respektive 10/2-12), där ord som extremism, hat, aggressivitet och antifeminism används flitigt. Och där Sveland ser hatisk antifeminism, ledd av en hätsk lobby i bloggosfären, ser Pär Ström en hegemoniskt statsburen feminism som agerar ”kravmaskin” och diskriminerar män på ett ”tiotal punkter i lagstiftningen.” Samtidigt rasar en debatt i samma tidning om huruvida vi ska använda det könsneutrala ”hen” istället för de traditionella beteckningarna hon och han.
Men mitt i alla denna uppiskade debattyra förvånas jag än en gång av hur fundamentala perspektiv och verkligheter nästan glöms bort när det handlar om genus. För visst är det konstigt att ett så viktigt faktum som att pojkar – i rasande takt – halkar efter flickor i skolan nästan faller bort i media och i offentligheten, allt medan debatter om blogghat bland en begränsad krets tyckare och en ganska långsökt och smal diskussion om pronomenbyte får så pass mycket utrymme.
Läsförmåga är viktigt, långt viktigare än bara betygsnivåer. Så låt oss börja där istället, för om detta torde råda stor enighet, såväl ute bland skolpersonal som i forskarsamhället. En god läsförmåga ger förutsättningar för att klara av skolan och fungerar också som motor i vidare studier, på högskolenivå eller inom den allt viktigare vidareutbildningen som dagens flexibla, krävande och globaliserade kunskapsekonomi och arbetsmarknad kräver. God läsning utgör också ett fundament i det demokratiska samhället, eftersom en bred och fruktbar offentlig debatt alltid kräver skarpa och kritiska läsare bland största möjliga antal medborgare. Att läsa är också berikande, inte minst genom litteraturupplevelser och att god allmänbildning ofta anses bana väg för ett rikare liv.
Så accepterar vi antagandet om läsningens stora och mångsidiga betydelse – för samhället, ekonomin och den enskilda individen – blir det samtidigt problematiskt att blunda och tiga kring den ökande könsmässiga snedfördelningen av denna förmåga. Inte minst om vi i Sverige liksom i övriga Norden håller oss med höga ambitioner om jämställdhet i samhället i övrigt.
