[120218] Med viss fruktan slog jag mig ner i teatersalongen för att ta del av Niklas Rådströms fyra timmar och fyrtio minuter långa (inklusive två pauser) teaterversion av Bibeln.
Den första timmen var riktigt rolig: ett gäng gråklädda änglar (utan vingar) visade åskådligt hur det gick till när Gud skapade himmel och jord. De viftade med sina vita fingrar på ett magiskt sätt, och antydde att hela världen i själva verket kanske bara är en enda stor teaterscen.
Sedan kom människorna – ett lekfullt par, som nakna jagade varandra över scenen, för att sedan kastas ut från Paradiset, och driva fram som hemlösa och utsatta flyktingar genom Bibelns alla böcker. Utan att man fick se hur det gick till hade de alltså förökat sig och uppfyllt jorden – helt i enlighet med Guds vilja.
Men på något vis var Gud ändå missnöjd. De änglar vi mötte i första scenen fortsatte att spionera på människorna genom hela pjäsen. Alltså: genom hela Bibeln. I Gud namn skällde de ut Moses när han slagit sönder stentavlorna, och en av dem – en djävulskt illistig gynnare med smygande gång och förföriskt läspande röst (spelad av Henric Holmberg) – utsatte den stackars rättfärdige Job för en massa hemska prövningar. Också det i Guds namn.
Sen kom Babels torn och Jerusalems tempel – som var ett nationalistiskt biblioteksmuseum, där truliga skolbarn i kör under en nitisk lärarinnas uppsikt ställde till oreda när de skulle demonstrera sin patriotism inför utländska besökare. Om det var före eller efter Job kommer jag inte längre ihåg. Men det var också roliga och fyndiga tablåer med gott humör och fiffig scenografi.
Noaks ark, med djurläten som tolkades till svenska, var också rolig. Och den flummiga alkisen Noa och hans käcka söner…
Men efter sisådär tre timmar blev alltsammans ändå tröttsamt. Då kom Jona, som tjötade och tjötade med Gud inne i valfiskens buk. Och sen kom Jesus, och då förvandlades hela pjäsen plötsligt till predikan, och ett sentimentalt och plågsamt utdraget happy end, där Adam och Eva förvandlats till en modern julkrubbas Josef och jungfru Maria, med grälla färger och kladdig psykologi.
Jag blev så besviken att jag skulle ha velat gråta. Men till och med det var jag för trött för.
Jag tyckte nämligen att föreställningen till en början var både storslagen och djärv. Just för att den så fritt och lustfyllt redovisade en egen bibelläsning – utan att försöka predika, moralisera eller klia publiken alltför mycket under hakan.
Egentligen borde jag ha skrivit tre recensioner :
Den första skulle jag ha skrivit under första pausen – den skulle ha varit full av förtjusning och beröm över idén, pjäsen och uppsättningen
Den andra skulle jag ha skrivit under andra pausen – där skulle jag ha sagt att det var roligt och uppiggande att se våra egna kära göteborgsskådespelare, sådana som Henric Holmberg, Johan Gry och Carina M Johansson, i en alldeles ny konstellation, tillsammans med skådespelare från andra håll. Det gav liksom en extra krydda åt spelet.
Och så kommer tillslut min tredje, sura och besvikna recension. Den som jag skrev nu, dagen efter. Kanske är den lite orättvis. Kanske borde jag se hela föreställningen en gång till – om jag bara orkade.
Trots allt är det roligt att ha sett den.
/Kajsa Öberg Lindsten
Gå och köp dig en ny Bibel sa min hustru häromåret och stack till mig en femtilapp. Jag hade just läst upp en annons i tidningen där man gjorde reklam för boken i mjukt rött skinnband, i den nya översättningen. Sagt och gjort. Jag lät mitt gamla slitna ex av skriften, 1917 års översättning gå i delpesnion. Föga anade jag att jag bara några år senare skulle återse den på teatern.
Det som föregick detta inköp av en ny Bibel var min upprördhet över att jag läst hur man i den nya översättningen hade förvandlat den barmhärtige samariten till den barmhärtige samariern. Och vad skulle man då inte kunna vänta sig av scenversionen under utlovade fyra timmar och fyrtio minuter? Även om jag umera som gammal man lärt mig att skruva ner förväntningarna på att uppleva nyhter som glada överraskningar.
När min kloka moster på trettitaket skulle läsa gonattsagor föredrog hon Bibeln framförs fars apotekarböccker och mors läsecirkelsromaner och jag somande gott till de livliga berättelserna om Daniel i lejongropen (Cirkusen slog varje sommar upp sitt tält på lägdan utanför vårt hus), och vi småpojkar hejade på David när han knockade Goliat.
Föreställningen på Stadsteatern börrjade med lite ficklampslek i mörkret innan den himelska belysningsmästarren skapade natten och dagen och människorna så småningom dök upp. I Brechts efterföljd kom tre änglar (hos Brecht tre gudar) in och ledde spelet, innan en dominerande person tog kommandot: Moses i Carl-Marcus Dellows asketiska gestalt, skarp, resultatinriktad, en schablon som växer till en imponerande människa.
Så länge Moses och hans generation står på scenen är man klarft impad av föreställningen Det finns naturligtvis många flera insatser att glädja sig åt, och tiden fram till andra pausen (c:a 2,5 timmar förgick hastigt och smärfritt.)
Sedan började en ton av predikan smyga sig in i föreställningen. ( Ja, jag vet. Det är det som Bibeln handlar om.) Job klagade länge och utförligt i sin sjuksäng och publiken som nu var inne på femte timmen dåsade i fåtöljerna. Det var länge sedan jag hade så tråkigt på teatern som den sista timmen i fredags
/Åke S Pettersson
