[120216] Mama Dolly är en fin liten bok som faktiskt handlar om precis det som titeln anger: bilder av moderskapet från jungfru Maria till Alien. I sina personliga betraktelser över moderskapet spänner Patrizia Lorenzoni över ett stort antal områden och teman, men rör sig samtidigt i stort sett inom den kristna sfär och den populärkulturella som titeln pekar ut.
Här ryms jag-baserade berättelser om bröst som plötsligt tränger sig på, sexualitet och rädsla för att bli med barn likväl som bottenlös längtan efter barn; redogörelser för vetenskapliga teorier kring kvinnors kroppar och sexualitet och studier av reproduktion och adoption, reflektioner kring religiösa berättelser och bilder av moderskap likväl som populärkulturella fenomen och representationer som Dolly Parton och Alien och samtida politiska diskussioner om könsöverskridande identiteter, surrogatmödraskap och barn.
Läsaren kliver in i Mama Dollys text på samma vis som besökaren en gång klev in i Moderna Museets utställning ”Hon – en katedral” (av konstnärerna Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt 1966), d.v.s. genom en vagina. Det är mycket passande, inte minst eftersom det inte är vilken vagina som helst, utan den vagina som i Alfred J. Quiroz verk ”Goddess” tillsammans med jungfrun av Guadalope skapar en optisk illusion och synliggör sambandet mellan symbolerna för denna överdeterminerade kroppsdel och denna specifika kyrka, allt mot en bakgrund av en annan symbol: Coatlicue, aztekernas modersgudinna. Omslaget för oss med andra ord rätt in i den av bokens kontexter och intertexter, den europeiska kolonialismen och dess effekter, som inte synliggörs i baksidestextens tal om bokens personliga och kulturhistoriska betraktelser över moderskapet. Det är med andra ord ett omslag som är vackert och lockande, men också hjälper läsaren att navigera.
Dessutom lyfter det fram den kontrasterande berättarteknik Lorenzoni använder sig av och som utgör en slags betraktelsernas fundament. Visserligen är det ett vanligt inslag i essäer, men här utnyttjat till fullo. Lorenzoni har dock inte valt att, som Julia Kristeva i Stabat mater (en text som inte explicit återfinns i boken, men som ändå svävar över boken och som får mig att fundera över val av källor och referenser) låta berättelserna och bilderna löpa sida vida sida i två spalter, istället varvas det både inom och mellan kapitlen. Ibland innebär detta att bilder och associationer svischar förbi eller staplas på varandra, och jag önskar att Lorenzoni hade stannat upp och dröjt vid en betraktelse eller bundit ihop resonemangen på ett tydligare vis. Men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att tänka vidare själv.
Ett värdefullt inslag i boken är att Lorenzonis betraktelser understryker vikten av att inte välja mellan det som i samhället oftast betraktas som två disparata motsatser utan i stället visar betydelsen av att föra ihop det kroppsliga och det själsliga, det sekulära och det religiösa, det personliga och det politiska, det vetenskapliga och det populära eftersom det synliggör både existentiella livsvillkor och samhälleliga problem. I mitt perspektiv är dock det som verkligen ger boken vingar de reflektioner som tar sin utgångspunkt i de mexikanska symbolerna för moderskapet, jungfrun av Guadalope och Coatlicue, samt den feministiska teoretikern och författaren Gloria Anzaldúa. I den svenska feministiska diskursen om moderskapet har varken det postkoloniala perspektivet eller de s.k. chicana-feministerna, som Anzaldúa räknas till, varit särskilt framträdande. Här utför Mama Dolly en riktig kulturgärning som jag hoppas läsarna uppmärksammar och tar till sitt hjärta på ett vis som bidrar till att dessa perspektiv nu etablerat sig på allvar i den svenska diskussionen om moderskapet.
