[120210] Teaterpjäsen Begravelsen är en fortsättning på Festen – den danska dogmafilmen som blev teater, och spelades på Folkteatern hösten 2003.
Tio år efter den skandalösa sextioårsfest då jubilarens övergrepp på sina barn avslöjades återförenas den sedan dess splittrade familjen för att begrava honom.
De två sönerna har med sig sina kvinnor, och ett barn. Men dottern har klokt nog lämnat både man och barn hemma.
Stämningen mellan syskonen skulle kunna beskrivas som uppsluppen och känslosam – men också som hysterisk, aggressiv och incestuös.
Under uppsyn av sin paranta men uppgivna mor och den gamle kocken och trotjänaren Kim ser de till att supa och röka – för det är det enda som för ett litet ögonblick kan bromsa deras ohejdbara behov av ständig kroppskontakt med varandra. Men pjäsen slutar ändå i hårdhänta kramar, knuffar och mordförsök.
För den döde går igen. Med mild röst hetsar han familjemedlemmarna att släppa all kontroll och göra varandra illa.
Att se en pjäs som handlar om övergrepp mot barn och oförmåga att bryta ett socialt arvs förbannelse är inget lättsamt kvällsnöje. Men denna föreställning är ändå sevärd – skådespelarna fyller sina rollfigurer med intensivt liv. Där finns något sårbart, allmänmänskligt och till och med humoristiskt – mitt i detta moderna ödesdrama. Och berättelsen är effektiv – inte en död punkt. Som åskådare sitter man på helspänn för att inte missa någon detalj.
Och efteråt, när jag redan kommit hem, tänker jag att det som gjorde föreställningen uthärdlig var dess förmåga att höja sig från svart realism till en mytisk sagonivå: med faderns vålnad, det offrade barnets änglasång och kocken, som familjens gode hustomte och beskyddare. Och så familjens vimsiga, överspända vuxna, som slogs och retades och kräktes i papperskorgarna. Var de inte också, egentligen, ett slags figurer ur en svart saga?
/Kajsa Öberg Lindsten
1995 lanserade danska filregissörena Dogma 95, ett system av regler för filmskapandet. Thomas Vinterrberg producerde samma år den fösta dogma-filmen Festen, som sedan också blev till en teaterpjäs som spelades 2003 på Folkteatern. Nu har man bestämt sig för att hälla nytt vin i de gamla läglarna och skrivit en pjäs om vad som händer tio år efter festen. Man har behållit den danska titeln Begravelsen.
Familjefadern som i Festen avslöjas som pederast, som förförare av sina egna barn, har dött och familjen är samlad för att begrava honom. Med på tillställningen är en karaktär som inte var med på Festen, yngste sonens barn, Henning, en yngling i nästa generation, som nu förförs av sin farbror, Erik Stålberg i ännu en stark roll. Så rullar histoien vidare i familjen på samma sätt som i de grekiska tragedierna, som man påmins om när man läser i programmet att det är samma utmärkta scenograf, Steffen Aarling, som i Noréns uppsättning av Orestien häromåret.
Den döde dominerar i föreställingen. Han går igen, med den vit svepningen omsydd till elegant kostym. Det är Iwar Wiklander, magnifik som ondskans företrädare. Eller det naturligas? ”Jag har rätt att njuta!” tjuter han, de egna barnens förförare. I en scen tvingar han sin sonhustru att onanera med den unge pojken sovande i sängen bredvid. Det står en bockstank kring honom. Ordet tragedi betyder ju bock-sång.
När han kommer till insikt, dödar den yngre brodern sin äldre bror, förföraren. Det är sorgligt när folk dör, dock inte precis i den här pjäsen.
/Åke S Pettersson
