[120209] 
Demokrati och makt är två begrepp som är oupplösligt förenade med varandra. Vid framväxten av demokratin förtydligades maktens skiljelinje mellan arbete och kapital och kom att förtydligas i valet mellan socialism och kapitalism. Sedan välfärdsstatens uppbyggnad har denna skiljelinje antagit även andra former, som mellan stat och marknad eller mellan kollektiv och individ.
Låt oss nöja oss med det sista begreppsparet. Hur mycket av mitt liv är upp till mig själv och hur mycket beror det på min omgivning vad det blir av mitt liv? Är det möjligt att leva upp till deklarationerna om de mänskliga rättigheterna utan att se både kollektiva och individuella strukturer?
Sedan några decennier har det i Sverige och i många andra länder skett en förskjutning från ett kollektivt till ett individuellt perspektiv. Skiftet i perspektiv manifesteras av att socialdemokraterna har fått lämna platsen som det största partiet till moderaterna. Socialdemokraterna har traditionellt satsat på kollektiva och generella välfärdslösningar. Moderaternas filosofi har däremot starkare fokus på individen, vilket har tilltalat medelklassen i storstäderna. Och hur man nu än definierar arbetarklass och medelklass är många överens om att medelklassen numera är större än arbetarklassen.
Med klassförskjutningen i ryggen tycks moderaterna ha funnit ett redskap som ska garantera att de behåller makten under överskådlig tid, och det redskapet är marknaden. Ju mer som säljs ut av statlig verksamhet, desto mer kommer det individuella perspektivet att styra vårt medvetande. ”Staten ska inte äga företag”, som den tidigare näringsministern Maud Olofsson upprepade många gånger och Mats Odell tog sig an uppgiften att sälja ut statliga företag som den ivrigaste gårdfarihandlare.
Det viktigaste var egentligen inte om utförsäljningen var fördelaktig för skattebetalarna utan att marknaden skulle bli den självklara referensen i skattefinansierad verksamhet. Det spelade ingen roll om företag tjänade pengar på skattefinansierad verksamhet inom skola, vård och omsorg, så länge man kunde visa att den var lika bra eller bättre än den offentligt drivna.
Just när det gäller skola, vård och omsorg är det dock svårt att införa samma företagsfilosofi som vid tillverkning av industriprodukter. Vården blir inte bättre av att gamla får ha blöjor under längre tid men den skapar vinster. På motsvarande sätt blir inte skolan bättre av att skolpengen går till riskkapitalbolag.
Klas Eklund skriver i en debattartikel i DN (14 jan) att kapitalismen behöver uppgraderas och bli mer human och klimatsmart, men han ser fortfarande marknaden som en självklarhet inom vård, skola och omsorg. Statsministern Reinfeldt går på samma linje och vill tvinga motspänstiga kommunerna att erbjuda privata alternativ. Men efter alla skandaler med privat drivna skolor och vårdinrättningar finns nu en växande skepsis mot att låta skattepengar bli till vinster i privata företag.
Laddningen mellan individ och kollektiv eller mellan marknad och stat gjordes tydlig när den socialdemokratiska regeringen införde löntagarfonder. Det förtydligade skillnaden mellan gemensamt ägande och individuellt ägande. Fram tills dess hade skattebetalarna tillsammans visserligen ägt fastigheter och företag, men löntagarfonderna innebar en intervention i marknadssystemet. Här fanns även en potential för nya maktperspektiv.
När de borgerliga kom till makten 1991 var en nedmontering av löntagarfonderna det första de tog sig an. Nu skulle istället individuellt ägande uppmuntras, vilket ger marknaden en starkare ställning gentemot ägarna. På kommunal nivå har de borgerliga under lång tid uppmuntrat ombildning av de kollektivt ägda bostäderna till individuellt ägda. Samtidigt sker i samma rörelse en omvandling från ett kollektivt till ett individuellt perspektiv.
Det kollektiva perspektivet på staden och samhället krackelerar och klyftorna ökar, men det sker till ett allt högre pris. Staden som kreativ motor hackar alltmer medan kriminaliteten blomstrar. De centrala frågorna om kollektiv i motsats till individualism, eller stat i förhållande till marknad, går inte att koppla loss från frågor om demokrati. Och utan demokrati återstår bara mörker.
Tältlägren i västvärldens ekonomiska centra i storstäderna är ett sätt att reagera på makteliternas arrogans. Demokratin är förhoppningsvis på väg att hitta ny energi och vitalitet.
