[120209] Samhället är på väg att refeodaliseras menar statsvetaren Lennart Lundquist i sin nya bok Flocken i massamhället. Den politiska ordningens villkor och uttryck. Det nätverkssamhälle som under det senaste tjugotalet år lyfts fram och hävdats som framtidens önskvärda samhällsmodell har inslag som på sikt kan sätta rättsäkerhetens och demokratins betydelse för samhällets styrelse och inriktning på spel. Vad vi bevittnar, enligt Lundquist, är en återgång till ett stadium där personliga kontakter och utåt osynliga överenskommelser mellan personer får större betydelse för utvecklingen än i demokratisk ordning fattade beslut.
Den sannolikt viktigaste anledningen till de västerländska samhällenas sociala och ekonomiska framgång under snart två sekler är att där etablerades under några decennier på 1800-talet sådana institutionella och organisatoriska ramverk som på ett helt annat och bättre sätt än tidigare varit fallet garanterade rättssäkerhet, likhet inför lagen, representativ demokrati (om än i början med stora inskränkningar) och andra fri- och rättigheter, knutna till medborgarskapet. Åtminstone på ett principiellt plan avskaffades privilegiesamhället där arv eller förmögenhet kunde ge bättre rätt. Det är denna institutionella och organisatoriska stabilitet som nu riskerar att brytas, och i en sådan situation banas väg för både ekonomisk korruption och vänskapskorruption, de säkerligen största hot som finns mot rättsstaten och tilltron till samhällets kapacitet att garantera lika fri- och rättigheter, men också lika skyldigheter.
Utgångspunkten i Lennart Lundquists resonemang är ovanlig i samhällsvetenskaplig litteratur, det handlar om de biologiska förutsättningarna för människans flockbeteende. Ett nätverk kan ju beskrivas och förstås som en flock med gemensamma mål och framför allt gemensamt avgränsat mot en omvärld som man också gemensamt förhåller sig till. Det betyder också att Lundquist knyter an till den sociobiologiska diskussion om människans natur som följde när Edward O Wilson gav ut sin Sociobiology. The New Synthesis år 1975, där långtgående slutsatser drogs om hur människans beteende var biologiskt styrt och determinerat. Snart skulle Richard Dawkins följa upp med sin The Selfish Gene, där människans beteende framställdes som helt betingat av hennes biologiska drift att maximera sin egen genetiska fortlevnad.
Den sociobiologiska litteraturen kom på ett olyckligt sätt att samvariera med den nyliberala ekonomisk-politiska våg som bar fram politiker som Reagan och Thatcher. Genetisk överlevnadsstrategi förenades med det ekonomiska vinstmaximeringstänkandet. Girighet blev en både biologiskt och ekonomisk-politiskt legitimerad dygd. Vi lever fortfarande i den här epoken där samhället som gemensamt och kollektivt projekt ifrågasätts och välfärdsstaten förklaras omodern till förmån för ”privata lösningar.” Det här överförenklade synsättet knöts dessutom ihop med den gamla socialdarwinism som hade haft så ödesdigra konsekvenser när den tillämpades inom t.ex kolonialism och nazism. Det biologiska spåret blev kontaminerat och övergavs ganska allmänt inom humanvetenskaperna, vilket naturligtvis var onödigt, men att det fortfarande kan vara känsligt att återvända till framgår av Flocken i massamhället och leder där till en ytterst noggrann genomgång av den samhällsvetenskapliga forskning som finns kring vad som kan anses vara biologiskt styrda beteenden och hur dessa kan komma till uttryck i individuell och samhällelig praxis och i denna praxis också bli föremål för forskning.
Det måste anses stå utom tvivel att människan har ett flockbeteende och att hon har en benägenhet att organisera sig socialt på olika nivåer med den nära ansikte mot ansikte-flocken som primär grupp. Hur sedan denna organisering utvecklats över tid fram till vår tids komplexa samhällen och det kvalitativa språng som 1880-talets institutionella och organisatoriska förändringar innebar analyseras, liksom en del vetenskaplig teoribildning kring vad som karakteriserar olika samhällsformationer. Som exempel kan Lennart Lundquists uppdaterade version av sociologen Ferdinand Tönnies bekanta bild av samhället som bestående av Gemeinschaft och Gesellschaft nämnas.
Gemeinschaftsdelen innefattar primära gemenskaper och andligt och kulturellt liv, medan Gesellschaftsdelen inrymmer bl.a institutioner, företag och organisationer. I den antiekonomistiska debatt som var livlig särskilt under sextio- och sjuttiotalen lyftes vikten av Gemeinschaft fram, gemenskap, småskalighet, närhetsprinciper osv ansågs som önskvärda inslag i framtidsbilder. Men Lennart Lundquist vill i ljuset av en senare tids utveckling framför allt hävda betydelsen av den del av Gesellschaft som utgörs av de institutioner som garanterar t ex rättssäkerhet, beslutstransparens och demokratiskt genomslag i beslutsprocesser.
Mytbildningen kring nätverkssamhällets välsignelser behöver rannsakas och värderas ideologiskt, vilket både påvisas och utförs i Flocken i massamhället. Genom att demokratin allt oftare sätts ur spel i beslutsprocesser och beslutsorgan riskerar medborgarskapet att tömmas på mening och ansvar. Intressant är att det väl aldrig talats så både högtidligt och högljutt om fördjupad demokrati och medborgarinflytande som nu. Samtidigt som den europeiska unionen visar sig oförmögen att åtgärda det demokratiska underskottet och alltmer tycks ägnad att skänka ett behagligt liv åt dem som kunnat ta sig in i dess centrala nätverk av beslutsfattare, tjänstemän och furstelika makthavare med sina hov av sekreterare, säkerhetsfolk, talskrivare och ämbetsvasaller. I USA är det värre ändå, och där blir ju också demokratin alltmer urholkad medan medborgarna ser hur nätverken av politiker, företagare, militärer m.fl fördelar makten mellan sig.
Det som på den elementära mänskliga och sociala nivån är önskvärt och gör livet värt att leva, de nära relationerna med människor man känner och har förtroende för, kan i andra sammanhang utgöra en fara för samhället. En ”flock” som består av politiker, näringslivsfolk och myndighetschefer kan i samförstånd komma att sätta sig över beslut som fattas i parlamentarisk ordning, de kan också går runt institutionaliserade beslutsprocesser och för övrigt på en mängd olika sätt gynna varandra. Det går inte att bortse från hur en ny typ av politiker vuxit fram, betydligt mer förankrad i inflytelserika flockar än i medborgarskapet, en avideologiserad och apolitisk representant för en statsmakt som ofta sidsteppas till förmån för andra intressen.
Det är uppenbart att för sådana politiker har folklig förankring och demokratisk legitimitet mest instrumentell betydelse, för dem betyder det nätverk av andra makthavare både i offentlig och privat sektor, både nationellt och internationellt, mycket mer. Sådana nätverk utövar mer och mer reell makt medan institutioner, myndigheter och organisationer får allt mindre betydelse för samhällets styrning och ordning. Samtidigt lever vi med ett starkt ideologiskt tryck att bejaka ”nätverkssamhället”, en ny, flexibel och spännande samhällsform, till synes mer egalitär och förhandlande än en äldre ordnings hierarkier och regelstyrda offentlighet. Det är tydliggörandet av vilka konsekvenser idealiseringen av nätverkstänkandet kan få på den politiska nivån som är den stora förtjänsten med Flocken i massamhället. Det handlar, om man vill vara lite högtidlig om att samhället ska fortsätta att vara just ett samhälle och inte riskera att bli en tribalistisk djungel.
