[120209] Jürgen Habermas’ nya bok om Europa kommer när EU befinner sig i sin värsta kris någonsin. ”Jag skulle hellre sitta vid mitt skrivbord”, säger han i en intervju i Paris för tidningen der Spiegel, ”men detta är alltför viktigt”. Här hemma i Sverige har debatten om Europas framtid inte tagit fart. Vi intalar oss att krisen bara handlar om Euro-länderna, så vi kan slumra vidare i Reinfeldts och Borgs gemensamma famn.
Men Sverige kommer inte undan, för en av krisens kärnfrågor handlar om den nationella politikens räckvidd i en ekonomiskt globaliserad värld. Habermas menar att vi befinner oss i samma beslutsposition om Europas framtid som för den globala miljön. Ju längre vi väntar med åtgärder, desto färre blir valmöjligheterna.
Europas kris är inte minst vänsterns kris, menar han. Socialdemokratin är försvagad på hela kontinenten och har inte längre några framtidsvisioner. Här hemma är Vänsterpartiet negativt till EU men vill (eventuellt) inte jobba för ett utträde. Denna (eventuella) form av internationalism ser Habermas inte som särskilt hoppingivande.
De nyliberala illusionernas kollaps, skriver han, har visat att finansmarknaderna och andra globala fenomen har skapat problem som enskilda stater inte längre förmår att hantera. Själv ser Habermas ingen annan utväg för Europa än att bygga vidare på EU, med det viktiga tillägget att det samtidigt måste ske i sann demokratiskt anda. Som utgångspunkt för sin vidare argumentation i boken lyfter han fram begreppet människovärde och FN:s deklaration från 1948 om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Habermas menar att deklarationen kan användas på alla nivåer i samhället.
För Habermas kom vändningen i inställningen till EU plötsligt. Efter en nattsession 8-9 maj 2010 ”hanns Angela Merkel ikapp av finansmarknadens makt”. Grekland var på fallrepet. Då insåg han för första gången att det fanns en reell möjlighet att det europeiska projektet kunde misslyckas. Vi är tillbaka vid grundproblemet att de politiska systemen inte längre kan tygla de globalt verkande ekonomiska systemen. Lösningen för Europa är ett bättre fungerande och mer demokratiskt EU, allt med utgångspunkt från tanken om de mänskliga rättigheterna.
Den nuvarande valutakrisen för euron har ett grundläggande fel som bara kan avhjälpas på sikt: konstruktionen av valutaunionen saknar politiska styrningsmedel på europeisk nivå. Regeringscheferna är inte rättsligt bundna av de ekonomiska överenskommelserna. Politikerna ansvarar bara inför det egna landets medborgare medan det europeiska perspektivet kräver mer än så.
Resultatet blir det omvända att marknaden pressar politiken att anta alltmer krävande sparpaket. Detsamma gäller inom hela OECD: Klyftorna växer inom snart sagt alla samhällsområden. Försöken att mildra effekterna genom nya lån blir bara bränsle till ett allt snabbare förfall av välfärdssamhället.
På denna utmaning svarar EU – ingenting alls. EU domineras av medlemsstaternas politiska eliter som ännu inte har insett att även de har passerat sina bäst-före-datum och saknar förmåga att agera för en politisk kontroll av den globala ekonomin. Habermas drar resonemanget om de mänskliga rättigheterna längre än så. En viktig kritik mot EU har varit att de europeiska länderna har byggt skyddsmurar mot omvärlden, i folkmun ofta kallat Festung Europa. Han menar att i förlängningen måste alla människor i världen få sina rättigheter förverkligade genom modernisering av de viktiga globala organisationerna, exempelvis FN.
Om vi dröjer oss kvar en stund på EU-nivå och preciserar de generella tankegångarna så menar Habermas att valet står mellan en transnationell demokrati och en postdemokratisk exekutivfederalism. Det är den förra som kan leda till öppenhet och ett hållbart EU.
Problemen att nå dit är betydande, vilket Habermas inser. I större delen av EU är klassklyftorna större än i Norden, med eliter som har byggt sina maktpositioner under lång tid och med instrument som de är väl bekanta med. Om de nationella maktgrupperna känner sig hotade av en maktförskjutning mot EU är det troligt att det kortsiktiga perspektivet får överhanden och Habermas’ projekt knappast blir realiserat: ”Istället ser vi från regeringarnas sida en förhalningstaktik och från befolkningarnas sida ett populistiskt underblåst avvisande av det europeiska projektet som helhet”. Här kan det uppstå allianser mellan makteliterna och de reaktionära högergrupperna i Europa.
Det ser mörkt ut för Habermas’ projekt. Men visst låter det sympatiskt när han ständigt argumenterar för att lösningen kräver mer demokrati, inte mindre. I detta får medborgaren ökad betydelse för händelseutvecklingen. Själv agerar han föredömligt, men inte ”för att han vill utan för att han måste”. Habermas föreslår att vänstern krokar samman sin politik om ökad internationell solidaritet med krav på ökat medinflytande.
Filosofer är inte alltid enkla att ta till sig när de utvecklar egna begrepp som inte alltid på ett enkelt sätt relaterar till andra filosofer. Tyska akademiker finner jag inte heller alltid enkla att läsa, speciellt när de skriver på tyska. Så jag har stor respekt för översättningen av texten. Jag hajar dock till på den allra sista meningen i boken, som lyder: ”Och jämfört med storleksordningen på dessa problem [ex klimatförändringarna, min anm] är den uppgift som vi måste lösa i Europa nästan av ett översiktligt format”. Det är en ganska obegriplig mening som den står på svenska. På tyska står det übersichtlich, vilket betyder överskådlig, överblickbar.
Det vill säga, att lösa Europas problem är trots allt ett mindre problem än att lösa klimatkrisen.
