[120108] 
Boel Schenlær är en urkraft inom poesiens område, en poetisk institution att liknas vid, som poet större än alla andra i Sverige. Jag har haft förmånen att vara vän och känna Boel i över tio års tid.
Ibland har vi grälat som vänner, blivit oppläxade av varann, och haft idel fina meningsskiljaktigheter om poesiens varumärke och mening och om dess substantiella värden jämte i formuleringskrafter, och hon har sagt på skarpen till när jag flippat ut både i livet som i författargärningar, vilket hon säger för bra och så urbota korrekt träffande, att man kan inte annat än älska henne och få en livslång respekt för henne.
Vi har utväxlat under årens lopp tusentalet mails, ibland långa och ingående som gator, ibland kärnor, och varit förtroliga, vi har samarbetat, kört hela konceptet av saker som hör till, utom träffats fastän även det varit nära. Jag har den allraste högaktning och respekt för Boel som människa, kollega och som poet, och jag har kunnat lita på henne och hennes oppriktighet menad, och på hennes djupa och rättframma omdömen och jag vet grundmurat att hon är den bästa av människor (fastän svår) och jag vet att hon är över 100 % poet inte minst, vilket jag opplyst henne flera gånger.
Jag har svårt att tänka mig någon annan i Sverige som så axlat rollen av poet, och ingen gjort tillnärmelsevis på långt när enligt konceptet som blivit hennes, därför som jag med fog vågar påstå att hon som poet är större än alla andra i Sverige. Jag vet vad jag talar om. Jag är själv lyxpoet, men långtifrån Boels nivå av riktig poet, dock karl till att lämna mitt omdöme och detta är min mest objektiva recension någonsin hittills.
Så gärna och sant jag vill skriva detta och denna tillför Boel. Och man får gå ut på den internationella arenan för att finna någon som så lever ut sin roll som poet i ett land som Boel gör. Boel inte bara skriver poesi, hon fårar upp arenor med en outtalad egenkraft. Boel har genomslagskraft för den som vill ta till henne, men hon har dock inte slagit igenom som hon förtjänar, att inte alls fått den status i branschen som jag talar om, långtifrån alla som sett och insett hennes storhet. Framför allt är hon omtvistad, och hon har även fört debatter som poeter kanské inte skall föra traditionellt sett, och hon är förfördelad i många sammanhang, lika lite som hon någonsin tummar på det hon tror, och hon slickar inte det minsta på som är fel i branschen, och hon kan branschen med insikter som förvånar mig ofta, och hon är inte i bok publicerad tillräckligt, etc.
Det är alltid en händelse i sej när hon blir publicerad. Jag var inte med om hennes debutbok, läste den senare, släpptes innan min tid som poet, men alla de övriga har jag opplevt med nära öga, och jag har alltid till själs blivit glad när hon blir utgiven eller överhuvud publicerad och översatt, och även för de många fina turnéer i världen hon företagit. Så också nu med Nomad i Exil, glad för. Det är dock inte i Boels fall antalet böcker, eller antalet beröm i recensioner som skall utslagsgivande räknas, det ger inte förklaringar till hennes storhet, den har sin bredd så långt mer. Det är hon själv som just poet, ett poetväsen närmast som skall räknas in. Hon är stark i det. Och hon är hundra gånger större poet än t.ex. nästan-heltnollan som fick nobelpriset hösten 2010, vilket var ett skamdrag av nobelstiftelsen. Kanské Boel tycker annorlunda, som hon ofta gör än vad jag säger. Boel borde ändå tveklöst få nästa stol där, kan inte tänka mig någon bättre i tur.
Om jag skall vara kritisk, mot Nomad i Exil, kan jag påstå att den, att dess enskilda meningar inte oppnår den språklig finesch som man ibland, eller även ofta ser hos Boel, som jag kanské själv viljat förvänta mig av henne. Hon kan en mycket bred skala och repertoar. Inte heller ta fel på all erfarenhet i livet hon har, och som hon kan leva ut med i poesi. Hon skriver än faktiskt även på Anletsboka träffsäkrare än i Nomad, språkligt virilare, lekfullare meningar än genomslaget i sexil.
Det är inte meningen med denna diktbok att visa på formulering i språket självt, lekfullheten är lämnad, utan hon visar sin skicklighet, litar på sin tillräcklighet, med att skriva poesi nu just så enkelt som det nästan är möjligt för att bibehålla en djup känsla i opplevt och livserfarenhet. Boken berör mycket starkt därför, i detta fall av denna anledning, och språket knappt märks ens (fastän är poesi, uttrycklig poesi), lite som meningen tror jag det, och poesien slår därför ut rakt emot en, alltså mig i varje fall, som om skriven i glas (transparent) och skär massa jämsides, och i något av medvetande som transformeras, nivåer som hon laborerat bort som ett drag.
Man känner uttalat hennes tillslag, avståndet finns inte ens. Det är svindlande på sitt sätt. Poesiens så direkt som den närmast kan, liksom det är konsekvent gjort, är man träffad just i själva läsögonblicket och aldrig överbelastat, ingen rekyl, ingen språklig inkörsbana finns eller krävs. Det är poesi på den direkta nivåen, men inte att förväxlas med billig vardagspoesi från typ fabriksgolvet som väl ofta inte fungerat till bok. Boel lyckas förträfflig i sin mening att låta poesi bero på läsaren, med denna bok, inte tänkt för de exklusiva poesifantasterna som skriver för varandra och för litteraturhistorien eller dito (till vilka inte jag heller hör), utan för läsare, alla överlag, tillslaget, just som en landets stora poet som jag ser henne som skola göra. Hon vågar.
Och tro inte detta är en beställningsrecension, då verkligen inte. Boels poesi och gärning skall verkligen inte förklaras bort
