[120106] ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.”
En av Zlatans vänner har sagt det till honom – och vem kan säga emot?
Här berättar han själv om sitt liv, som en gång började i den invandrartäta stadsdelen Rosengård i Malmö.
När han är i Sverige idag bor Zlatan Ibrahimović med familjen i ett rosa hus stort som ett slott i rikemansområdet Limhamn. Ett hus som kostade 30 miljoner kronor att köpa.
I entréplanet, mot de röda fondtapeterna, har han satt upp en stor bild av två smutsiga fötter. När hans polare dök upp sa de allihop: grymt, häftigt, vilken cool kåk alltså
”Men vad är det för äckliga fötter! Hur kan du ha sånt skit på väggen?”
”Idioter” svarade han. ”Det är de där fötterna som har betalat för alltihop.”
Zlatans egen historia återges, som vore den berättad muntligen, av författaren David Lagercrantz i denna biografi. Och hans liv kan mycket väl liknas vid en saga. En sanndröm, om den annorlunda, jobbiga killen från förorten, som inte riktigt passade in någonstans, som alltid kände sig utanför och som växte upp med en farsa som söp och en morsa som agade honom och ett tag diskuterades i skolan om han inte skulle skickas till särskola – tänk er själva att ha ett sådant bagage med sig från barndomen – och bli en av världens bästa fotbollsspelare som vuxen.
Underlägsenhetskänslan, mindervärdeskomplexet – har löpt som en röd tråd genom Zlatans liv. Redan på försättsbladet, där han tillägnar boken sin familj och vännerna som följt honom genom åren, lägger han till:
”Jag vill även ägna alla barn där ute en tanke, alla barn som känner sig udda och annorlunda…/Det är ok att inte vara som alla andra. Fortsätt tro på er själva, det löste sig för mig trots allt.”
Han upptäckte tidigt att han behövde vara fem gånger bättre än de som hade svenska namn, att han behövde träna tio gånger hårdare än dem. Annars hade han inte en chans på jorden.
I synnerhet inte om man är cykeltjuv.
Vilket han var.
Och om han inte hade blivit fotbollsspelare hade han kanske blivit kriminell, menar han.
Att ha tjugo kronor i fickpengar med sig när han åkte på träningsläger med Malmö FF:s juniorlag utomlands – när lagkompisarna hade tvåtusen på fickan – var något han var van vid. Och han kom ofta med bortförklaringar – att han inte var hungrig och ville softa – när kompisarna ville ha med honom ut på en pizza. Han var tretton år när han kom med i MFF och ”det fanns ett par andra utlänningar där redan” som han säger – bl a Tony Flygare, en vän i barndomen och tidigt fotbollslöfte i Malmö FF som aldrig blommade ut – men i övrigt var det bara svenskar, en del Limhamnstyper, överklassungar, och Zlatan ”kände sig som från mars.” Hans farsa hade ingen stor fin villa, och var aldrig på matcherna, och inte bara snackade Zlatan annorlunda – han dribblade för mycket också, tyckte lagkamraterna och även tränaren. Och en gång fick han gult kort för att han skällde ut sina lagkamrater.
”Så där kan du inte göra!” sa domaren.
”Du kan dra åt helvete också” röt Zlatan och åkte ut.
En farsa till en av de svenska spelarna i laget gick runt med en lista som han ville andra föräldrar skulle skriva på: Bort med Zlatan ur laget!
När tränaren Åke Kallenberg fick lappen bara stirrade han på den och sa:
”Vad är det här för löjlig skit!”
Och kastade bort den. Zlatan högaktar honom för det än i dag, även om Åke bänkade honom nästan ett helt år i juniorerna. Orsak: han tyckte Zlatan dribblade för mycket.
Han också.
Zlatan hade inte fyllt två år än när hans föräldrar skildes. Han minns inget av det men menar att det nog var lika bra eftersom han förstått att det var stökigt och bråkigt och de hade gift sig för att hans pappa skulle få uppehållstillstånd. Hans pappa är från Bosnien och mamman är kroat.
Han har många syskon, mamman hade två döttrar sedan tidigare och en två år äldre syster – Sanela – till Zlatan är hans enda helsyskon. En yngre halvbror, Keki, finns också, samt en äldre halvbror på pappans sida – och han berättar hur det kunde gå till där hemma:
”Morsan hade inte tid för tröst…/Hon städade och slet för att försörja oss, hon var verkligen en fighter…/vi hade ett fruktansvärt humör allihop. Det var inget vanligt svenskt snack hemma direkt, inget ”Älskling, var snäll och räck mig smöret”, utan mer: ”Hämta mjölken din idiot!” Det var dörrar som slog igen och morsan som grät. Hon grät ofta. Hon har min kärlek. Hon har fått slita i livet. Hon städade typ fjorton timmar om dagen.”
Men hon agade barnen med träslevar och det hände att slevarna gick sönder. Och då fick Zlatan pallra sig iväg och köpa en ny. Så småningom, efter att det blivit oroligt hemma hos mamman då en av de äldre halvsyrrorna gick på droger, flyttade Zlatan hem till sin pappa men livet där blev inte lika tryggt som hemma hos mamma. Och en orsak var att pappan söp. Han var fastighetsskötare ”med jobbigaste jouren” och när han kom hem med sina snickarbrallor på, satte han sig vid telefonen eller teven och då ville han inte bli störd. Och ofta satt han med hörlurar på och lyssnade på jugoslavisk folkmusik – och om någon av Zlatans polare ringde fräste han ”ring inte hit!” åt dem.
Hans farsa brydde sig inte om någonting egentligen, förutom om det hade hänt något allvarligt! Då fanns han alltid där för sin son. Zlatan var ute och spelade fotboll och hojade på stulna cyklar för det mesta när pappan satt hemma för sig själv och drack. Ofta kom han hem hungrig som en varg och slog upp kylskåpsdörren, men för det mesta fanns där bara mjölk, smör, en limpa och i bästa fall juice.
Och så öl; Pripps Blå och Carlsberg. Ibland hällde Zlatan ut några av dem. Inte alla, så pappan märkte något.
”Det fanns en smärta i det jag aldrig glömmer” säger han om minnet av hur magen skrek. Han kunde söka igenom varenda vrå för en enda makaron eller köttbulle. Ofta åt han sig mätt på rostade mackor. Ibland sprang han över till morsan, men där var det inte alltid öppna famnen: Är vi gjorda av pengar? Ska du äta oss ur huset? Ger han dig inte mat?
Minnet av en hungrande mage har fört med sig att han alltid som vuxen har sett till att kylskåpet är fullt!
”Det går aldrig ur mig. Häromdagen grät min grabb Vincent, för att han inte fick pasta och då kokade makaronerna på spisen. Killen skrek för att maten inte blev klar snabbt nog och då ville jag vråla: Om du bara visste vad bra du har det!”
Dock fick Zlatan aldrig stryk av sin far. Och han tror att kriget i Bosnien kan ha varit en orsak till pappans drickande, eftersom han tog det väldigt hårt.
”Hos pappa var det bara jag och han. Hos mamma var det full cirkus. Det var folk som kom och gick, och höga röster och slammer. Morsan hade flyttat fem trappor upp på samma gata, Cronmans väg 5 A, våningen över faster Hanife, eller Hanna som jag sa. Jag, Keki och Sanela var verkligen nära. Vi bildade en pakt. Men också hos morsan var det en del skit. Halvsyrran sjönk djupare ner i drogerna och mamma ryckte till varje gång telefonen ringde eller det knackade på dörren: Nej, nej liksom. Har vi inte haft nog av olyckor? Vad är det nu? Hon blev gammal i förtid, och helt rabiat mot alla typer av narkotika.”
I Rosengård började hans fotbollskarriär. De spelade på gårdarna de tillhörde och hans första klubb hette MBI, Malmö Boll och Idrottsförening. Han var bara sex år när han började där och redan då kände han sig utanför. Han dribblade för mycket, tyckte tränarna och han bytte klubb till FBK Balkan.
”I MBI stod svenskarnas pappor och ropade: ”Kom igen nu, gubbar. Bra jobbat!”
I Balkan var det mer: ”Jag ska knulla din morsa i häcken.” Det var galna jugoslaver som storrökte och slängde skor omkring sig och jag tänkte: Underbart, precis som hemma. Här trivs jag!”
En liten fundering på att börja spela hockey fanns men när han upptäckte hur mycket en utrustning kostade slog han det genast ur hågen. Det blev fotboll. Han blev allt bättre och – som väl de flesta vet – efter debut i Malmö FF som 18-åring och ett år i superettan där han etablerade sig som anfallare och målskytt blev det succé i allsvenska seriepremiären 2001 mot AIK och han värvades som den dyraste allsvenska spelaren någonsin till Ajax – 85 miljoner – på hösten samma år. Men Zlatan anser att han lurades av Malmö FF:s sportchef Hasse Borg – som avrått honom från att anlita en agent, med orden ”agenter är tjuvar” – på tio procent av övergångssumman och första tiden i Ajax, innan första månadslönen, satt han utan pengar ensam i ett radhus och spelade tv-spel på datorn.
Resten av Zlatans fotbollsliv finns kronologiskt berättat. Det är en triumfatorisk framgångssaga, som sagt, men visst har han fått smaka på avigsidorna också. Som att Barcelonas tränare Pep Guardiola frös ut honom och att han mådde allt sämre under sin sejour i ”världens bästa lag” – han var inte sig själv, kände sig osäker på planen, vågade inte skälla på medspelare och domdera som han alltid gjort i alla lag – och när han via sin skicklige och fräckt framfusige agent Mino Raiola lyckades bli såld till Milan för en i dessa sammanhang låg penningsumma, med tanke på att Barca köpt honom för 700 miljoner svenska kronor, eftersom både han och agenten hade spelat ut tränarens oförmåga att hantera Zlatans tysta hämnd mot honom, kände han stor befrielse.
”När jag satte dit min signatur på det där papperet…blev jag mig själv igen. Jag väcktes som ur en ond dröm och för första gången på länge längtade jag efter att spela fotboll.”
Ta och läs denna biografi! Den är sprängstoff! Det riktigt osar av dynamit när Zlatan berättar om sin livsresa. Alla segrarna, vare sig det gäller ligavinster eller UEFA Supercupen med hans proffslag Ajax, Juventus, Inter och Barcelona finns med i Zlatans monolog, så kalenderbitarna får sitt även därvidlag. Liksom de exakta övergångssummorna. Och att han haft brassen Ronaldo som stor idol och suttit i timmar framför you tube på datorn och specialstuderat hans dragningar och lärt sig dem, finns emfatiskt och kärleksfullt berättat.
Liksom att man riktigt känner den stolta faderslyckan och kärleken till de två sönerna Maximilian, född 2006 och Vincent född 2008. Sambon Helena, som han säger kan vara en ”evilsuperbitchdeluxe” när hon klär upp sig och blir den affärskvinna hon är – omnämns också med respekt och ömhet.
Men det är berättelsen om hur de köpte huset i Limhamn som jag tycker är den mest fantastiska historien av dem alla.
”Minns ni Milen i Malmö FF, löpturen jag smet ifrån genom att ta bussen eller sno en cykel? Det var inte så många år sen ändå, och jag tänkte på allt det där ibland, inte bara för att jag just hade plockats upp i A-laget då. Det var så mycket som var annorlunda. Ta bara de där kåkarna på Limhamnsvägen. Hur sjukt ouppnåeliga kändes inte de, särskilt det där huset som var rosa och stort som ett slott? På den tiden kunde jag bara inte fatta: Vad för slags människor bor så? De måste ha det helt vansinnigt bra.”
Zlatan och Helena kunde inte bo i radhuset som han köpt till sin mamma längre när de var hemma i Malmö eftersom de väntade sitt andra barn och de gjorde topplistor på hus de ville ha. Det rosa huset på Limhamnsvägen kom på första plats.
Problemet var bara att där bodde redan ett par, som inte ville sälja. Men genom en kompis till Helena lyckades Zlatan och hon bli hembjudna till paret på en kopp kaffe.
”…jag och Helena kom dit, och jag märkte på en gång, jag har övertaget. Jag är jag, det här fixar vi, men ändå, det var dubbelt. När jag klev in genom de där grindarna kände jag mig stor och liten på en gång, både den där grabben som gapade inför de där husen under Milen och killen som var största stjärnan. I början gick jag bara runt där med Helena och kollade, ”Trevligt, trevligt vad fint ni har” Jag skötte mig och var artig och den grejen. Men så vid kaffet kunde jag inte hålla mig längre.
”Vi är här för att ni bor i vårt hus”, sa jag, och då skrattade den här mannen, jättekul liksom och absolut, visst, jag hade glimten i ögonen. Det var humor på sätt och vis, en filmreplik. Men jag fortsatte:
”Se det som ett skämt om du vill. Men jag är allvarlig. Jag tänker köpa huset, jag ska se till att ni blir nöjda, men vi ska ha det”, och då fortsatte han, det var inte till salu, inte på några villkor.”
Zlatan skickade en advokat dit nästa gång med order om att köpa huset till vilket pris som helst. Till slut kom telefonsamtalet:
”De säljer för trettio” och då var det inget att snacka om. Då köpte vi för trettio, och uppriktigt sagt, för de pengarna tror jag att det där paret sprang ut.”
Killen från Rosengård hade fått sin sociala revansch. Är det inte en gullig historia? Vissa kanske upplever den som höjden av fräckhet – vilket det ju också är – men det är förklaringen till Zlatan Ibrahimovićs framgångssaga, på samma gång.
