[120104] Självbiografier ser ut på olika sätt. En nyare variant är den självbiografi som utspelar sig en kortare tid i författarens liv. Dit hör Unni Drugges böcker samt Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Så ser även Johanna Nilssons nya roman med självbiografiskt innehåll ut. Hon har bytt ut sitt namn Johanna mot det närliggande Hanna- säkert för att få en viss distans till historien och möjligheten till att fabulera lite. Romanen har två stora teman, ett, den är en kärlekshistoria och två, den är en sjukdomsberättelse.
Kärlekshistorien med Alex är den som Hanna i romanen inte vill och vill ska ta slut. Hanna lider av bulimi och har svårt för att äta normalt. För att få utlopp för sin bulimi drar hon sig undan. Alex upptäcker henne med att spy upp maten och konfronterar henne. Han vill hjälpa henne men hon har svårt för att ta emot hjälpen.
Till slut övertalar Alex Hanna att söka hjälp. Innan dess har hon haft sporadiskt kontakt med diverse psykiatriker som bara försett henne med mediciner. Nu får hon träffa någon som tar itu med hennes ätstörningar och som ser över hennes medicinering. Läkaren konstaterar att hon äter alldeles för mycket lugnande och att hon behöver mediciner för sin depression.
Berättelsen om Hannas och Alex kamp för sitt förhållande samt kampen att Hanna ska få den vård hon behöver är berättelser som känns autentiska. Kampen sker sida upp och sida ner för att leda oss till slutet. Hur det går vill jag inte berätta, men vägen dit är mödan värd.
Johanna Nilsson har diagnosen borderline och går nu en behandling där hon både får hjälp med att leva med sin borderline samt att bli frisk från bulimin. Kampen är väl skildrad och Johanna Nilsson har ett vackert språk. Att läsa boken är en form av terapi för den som inte heller är helt frisk. För er friska är den en ingående berättelse om det lidande psykisk sjukdom kan vara, men också ett prov på den kraft kärleken besitter.
Johanna Nilsson har själv sagt i en intervju i Göteborgs Posten: Jag har haft i huvudet länge att skriva om min sjukdom. Först nu är jag så pass frisk att jag kan berätta.
Och det är nog sant – man måste nog vara bra frisk för att kunna skriva om sin psykiska sjukdom. Det tror i alla fall jag.
