[111229] Den amerikanska statsvetaren Norman Finkelsteins nya bok om den israeliska invasionen av Gaza i december 2008 är en i raden av flera kritiska böcker av denna författare om Israel-Palestina-konflikten. Mina förväntningar på boken var höga men redan vid första anblicken blev jag besviken. Titeln på boken – Den här gången gick vi för långt – provocerade mig. Det som titeln antydde, att Israel denna gång gått för långt i sin aggression mot den palestinska befolkningen, upplever jag som en grov förenkling. Israel – sett till dess väldokumenterade människorättskränkningar och brott mot internationell rätt för att inte nämna hela dess ockupationspolitik – gick för långt för längesedan. Gränsen för det acceptabla är sedan länge överskriden.
Titeln ger även uttryck för en grundläggande motsägelse i boken som lämnar ett bestående intryck. Motsägelsen består i att Finkelstein i boken visar på fredsprocessens stagnation och hur situationen för palestinier på bland annat Västbanken och i Gaza (vilket illustreras på ett tragiskt sätt genom invasionen) stadigt förvärrats samtidigt som han argumenterar för att vi nu nått vägs ände, vi är i ett skede där möjligheterna till en rättvis och varaktig lösning av konflikten är bättre än någonsin. Vid första anblick kanske detta inte uppfattas som en motsägelse, dock visar Finkelstein hur den försämrade situationen fortsätter vara ett faktum även efter invasionen och frågan är när detta förändringens skede kommer att omsättas i handling, och om det kommer att ske innan det är för sent?
Boken är en gedigen genomgång av Israels 22 dagar långa invasion av Gaza som startade den 27 december 2008 genom att Israel bröt den de facto vapenvila som rådde med Hamas (trots att det officiella rättfärdigandet av invasionen var självförsvar mot Hamas raketattacker) och i det närmaste jämnade Gaza med marken. Inte att förglömma, Gaza är en landremsa som är 40 kilometer lång och 8 kilometer bred med en befolkning på cirka 1,5 miljoner invånare. Det var en militär invasion med omfattande bombningar där markstrider mellan israeliska soldater och Hamas (de påstådda måltavlorna för invasionen) var närapå obefintliga. Att släppa bomber (inklusive fosforbomber) över ett sådant tätbefolkat och litet område innebär oundvikligen massivt lidande för de drabbade och ett stort antal civila förluster, vilket den israeliska regeringen och armén var väl medvetna om.
Finkelstein har en avancerad källapparat som baseras på uttalanden, artiklar och rapporter från människorättsorganisationer, israeliska regeringen och armén, media samt FN. Man kan inte kritisera Finkelstein för att inte underbygga sina påståenden, dock ger dessa otaliga källhänvisningar ett tungt intryck och försvårar läsandet. Likaså bokens bilagor med kompletterande analyser av bland annat den s.k. Goldstonerapporten och den första Gazaflottiljen gör att allt sammanlagt ger ett spretigt intryck. Jag har förståelse för att händelserna kring Ship tog Gaza är svåra att exkludera då de utgjorde ett så flagrant brott mot internationell rätt och att de som Finkelstein argumenterar visade att ”det israeliska samhället och staten Israel snabbt håller på att förlora sin verklighetsförankring”. Trots detta blir all denna ”extra” information mer förvirrande än kompletterande.
Ett av bokens främsta bidrag är att Finkelstein i sin analys av motiven bakom Israels angrepp på Gaza svarar på frågan varför, en fråga som alltför ofta får stå tillbaka i dagens mediebevakning till fördel för enkla slutsatser som ofta är rena återupprepanden av officiella källors ensidiga tolkning av situationen. Han ägnar en stor del av diskussionen till att förklara motiven bakom invasionen, hur de omsattes i medveten handling och hur den efterföljande propagandan som den israeliska militären och regimen stod bakom syftade till att dölja dessa motiv som dock sken igenom de löst vävda trådar av lögner kring invasionen som regeringen och armén trätt.
Om Israels propagandamaskineri tidigare kunnat liknas vid ett vattentätt filter där endast ett fåtal droppar med stor möda kunnat sippra genom, droppar som representerar en annan motstridig verklighet, har detta filter enligt Finkelstein fått allt större hål. Propagandamaskineriet är, till följd av Israels kränkningar av internationell rätt, FN resolutioner etc. numer upptaget med att förgäves försöka förhindra det alltmer omfattande läckaget.
Även om jag till stor del håller med om Finkelsteins centrala tes i boken att alltfler kritiska röster hörs från regeringar, institutioner, media och den allmänna opinionen mot Israel som slår hål på den skyddande bubbla som omgärdat Israel vid diskussioner om konflikten så återstår frågan vad detta har lett till i faktiska konsekvenser för Israel, och om det leder till en lösning av konflikten?
Invasionen tycks för Finkelstein ha inneburit ett trendbrott i omvärldens reaktioner gentemot Israel. Han använder opinionsundersökningar, tidningsartiklar etc. för att visa att den allmänna opinionen (med fokus på USA) sedan invasionen 2008 blivit alltmer kritisk till Israels och dess politik/ockupation, en svängning som han menar även går att observera bland judiska grupper som tidigare oreserverat stött Israels politik i regionen. Detta leder honom till slutsatsen att ”möjligheterna till en rättvis och varaktig lösning av konflikten nu bättre än någonsin tidigare”.
Samtidigt uttrycks på flera ställen i boken att utvecklingen snarare går bakåt, vilket kan observeras genom Israels kontinuerliga expansion i form av dess expansiva bosättningspolitik vilket innebär att det vi idag kalla ”Palestina” snarare är små öar av mark, strategiskt separerade från varandra av en avancerad ockupationsapparat i form av checkpoints, stängsel, murar och soldater. Fortfarande idag fortgår Israels belägring av Gaza och som Finkelstein själv skriver har det inte skett någon reell förändring för folket på marken och den humanitära krisen har återigen försvunnit från rubrikerna.
Den så kallade fredsprocessens möjligheter till en lösning av konflikten avfärdas, med rätta, helt av Finkelstein som istället lägger sina förhoppningar på den internationella opinionen och möjligheten att samlas kring ett gemensamt motstånd mot Israels brott, oavsett ideologiska bevekelsegrunder. Han argumenterar för att vi nu träder in i en ny era ”i vilken människorättsdimensionen av Israel-Palestina-konflikten har kommit i centrum vid sidan av den överskattade ’fredprocessen’” och att det är härigenom förändring kan uppkomma.
Det är här bokens främsta motsättning och brist ligger. Istället för att lägga fokus på att metodiskt behandla och avslöja myt efter myt kring invasionen anser jag att han borde ha utvecklat sin idé om hur man kan utnyttja svängningar i den allmänna opinionen, internationell rätt och diverse människorättsinstrument för att skapa konkreta, långsiktiga och hållbara förändringar på marken. Att hänvisa till internationell rätt i kritiken mot Israel är inget nytt påfund. Det finns ett otal FN-resolutioner och FN-rapporter som ständigt åberopas i kritiken mot Israels ockupation, dock uteblir implementeringen av dessa instrument ständigt. Det som saknas är en realistisk vision om en framtida lösning av konflikten, eller åtminstone ett första steg mot en sådan lösning.
