[111215] [Först publicerad i nr 6.99] Eu parlamentarikern Cecilia Malmström skrev under några år krönikor i varje nummer av Alba. Här är en av dem. Den handlar om hur EU bör handskas med flyktingfrågan.
Frågan om hur människor på flykt skall tas emot i den europeiska unionen är ett knivigt och långdraget problem. Samordningen har gått mycket långsamt och den politiska viljan att finna gemensamma riktlinjer har saknats.
För att kunna lösa de svårigheter som ett Europa utan gränser kunde medföra tecknade några medlemsländer ett mellanstatligt avtal i Schengen 1995. Det berörde frågor som en gemensam visumpolitik, regler för första asyllandsprincipen, åtgärder mot människosmuggling, polissamarbete etc.
Ett annat viktigt avtal är Dublinkonventionen från 1990 som reglerar vilket land som är ansvarigt att pröva en asylansökan. Avtalet kom till för att hindra att asylsökande bollades runt mellan olika länder, s.k. ”refugees in orbit”.
Att hitta bindande gemensamma EU-regler har dock varit mycket svårt. Tolkningen av asylbegreppet varierar starkt och varje land har sina traditioner. Under 1990-talet har vi därför istället för samordning kunnat se hur land efter land stängt sina gränser medan ett fåtal länder (Sverige, Tyskland, Nederländerna m fl) har fått ta emot ett mycket stort antal asylsökande. Allt fler regeringar tycks ha känt sig tvingade att ta hänsyn till en växande främlingsfientlig opinion på hemmaplan. Denna opinion är stundtals skrämmande välorganiserad och yttrar sig på olika sätt genom demonstrationer, attentat mot flyktingförläggningar eller kanaliserad genom stora partier t.ex. Front national i Frankrike, FPÖ i Österrike, Vlaams Blok i Belgien m fl. I Sverige hade vi Ny Demokrati under några år på 90-talet och en av partiets grundare, Bert Karlsson, sade nyligen i en intervju att han var mycket nöjd med att den svenska regeringen hade genomfört partiets politik i flyktingfrågan.
Inför förhandlingarna om Amsterdamfördraget 1996-1997 var ambitionen att EU äntligen skulle göra asyl- och invandringspolitiken gemensam för att kunna ta ett övergripande och delat ansvar. När kriget i f.d Jugoslavien rasade som bäst blev det inte bara tragiskt utan också pinsamt att Västeuropas stater inte förmådde ta ansvar för en flyktingkatastrof i sitt eget närområde. I Amsterdam kom man dock bara halvvägs men nådde vissa framsteg på så sätt att de migrationspolitiska frågorna fördes över från den strikt mellanstatliga tredje pelaren till den överstatliga första och därigenom blev en del av gemenskapsrätten. Detaljerna skulle lösas under en övergångstid på maximalt fem år och senast då skulle Schengenavtalet införlivas med den gemensamma lagstiftningen.
Inför det toppmöte som precis avslutats i Tammerfors i Finland var tanken att EU skulle ta avsevärda steg framåt vad gäller dels samarbetet inom polis och rättsområdet, dels utvecklandet av en gemensam politik på asyl och migrationsområdet genom en harmonisering. Även frågan om krishantering och förebyggande åtgärder skulle diskuteras. Inför mötet hade en speciell analysgruppinrättats redan 1998, den sk Högnivågruppen för asyl och migration. Gruppen har haft i uppdrag att utarbeta en gemensam strategi för att hantera asylfrågorna i ett bredare perspektiv.
Högnivågruppens förslag koncentrerar sig på fem länder: Sri Lanka, Afghanistan, Irak, Marocko, Somalia och Albanien. Dessa länder kräver en speciell handlingsplan menar gruppen som menar att man måste samarbeta med ”sändarländerna” för att minimera flyktingströmmarna. Det låter nog bra men frågan är hur stora möjligheter det finns att diskutera flyktingars status med Saddam Hussein eller talibanerna i Afghanistan! Mellan raderna kan man också läsa förslag på mer effektiva åtgärder för att hindra människor att söka asyl och att EU måste satsa på en annan framtoning så att det blir mindre attraktivt för potentiella sylsökande. Illegal invandring måste på alla sätt bekämpas menar analysgruppen.
Det finns i högnivågruppens rapport också en hel del rimligt, de presenterar en tvärpolitisk strategi som innefattar ett angreppssätt som länkar samman bistånd, kampen mot fattigdom, utrikespolitik, samarbete, handel och asylfrågan. Givetvis är det oerhört viktigt att satsa på demokrati och mänskliga rättigheter samt på stöd till ekonomisk och social utveckling för att förhindra att människor vill eller behöver fly. Samtidigt kan man inte blunda för det faktum att det under överskådlig tid kommer att finnas människor som har mycket välgrundade skäl att vilja lämna sitt hemland. Analysgruppen tycks betrakta nästan alla asylsökande, utom kvotflyktingar, som illegala immigranter. Rätten att söka asyl är en grundläggande rättighet enligt Genèvekonventionen. En asylsökande är ingen brottsling.
Tammerforsmötet blev dock på många sätt ett fiasko. Det var inte mycket man kom överens om eftersom asylfrågor är mycket känsliga. Frågan om hur en asylsökande skall definieras och den tvärpolitiska strategin sköts på framtiden. Problemet med de nästan 12 miljoner illegala invandrare som vistas i de 15 EU-länderna kunde inte heller hanteras, men alla var eniga om att kampen mot illegal invandring är prioriterad. På många sätt var det bra att inte alla högnivågruppens förslag gick igenom, men samtidigt är det djupt beklagligt att inte EU-ministrarna kunde enas om en gemensam strategi där alla länder tar ansvar. Som det är nu kommer det vara möjligt att fortsätta för den som vill att driva en restriktiv nationell politik.
Till mötets positiva sidor hör dock att EU-länderna lyckades enas om behovet att finna en juridisk status och medborgerliga rättigheter för tredje land-medborgare, dvs. de invandrare som vistas legalt i EU-ländrena och som inte kommer från något medlemsland. De har allt för länge hamnat i en slags gråzon, ett medborgerligt limbo. Enligt de signaler som kommer från Finland ska de nu ha i princip samma rättigheter som EU-medborgare och möjligheterna att bli medborgare i sitt nya hemland skall också underlättas.
De allra flesta frågorna lämnades dock obesvarade i Tammerfors. Vem är flykting? På vilka grunder har man rätt att stanna? Hur ska EU finna ett rättvist system där alla länderna tar ansvar? Det brådskar att försöka finna en gemensam strategi i asylfrågorna. En sådan princip måste bygga på gemensamt ansvar och fördelade insatser. EU måste finna en egen definition som kompletterar Genèvekonventionen. Inget land kan på egen hand bedriva en generös flyktingpolitik och inget land i Europa borde kunna tillåtas att helt stänga gränserna. Det är oerhört viktigt att arbeta förebyggande och att se till att det finns gemensamma handlingsberedskap vid t.ex. massflykt. Men också attitydmässigt återstår mycket att göra. Europas ledare skulle behöva visa lite kraftfullt ledarskap och inte huka för de nationalistiska och främlingsfientliga strömmar som företräds av Jürg Heider och Jean Marie Le Pen. Solidariteten kan inte sluta vi EU:s gränser, vi har alla att ansvar för att inte EU blir ett Västeuropeiskt fort.
99.10.20
