[111212] I SISTA MINUTEN heter Carin Mannheimers nya pjäs, som hade premiär på Stadsteatern i fredags.
Liksom hennes förra pjäs, SISTA DANSEN, handlar den om åldrandet. Och den följer samma recept: en gnutta vemod och massor med humor.
Inger Hayman, Gerd Hegnell och Ann Lundgren spelar med bravur tre väninnor i åldern ”åttio plus”, som brukar träffas för att äta lunch, dricka vin och spela bridge. De är tuffa damer med bitska repliker. Och allra tuffast är Inger Haymans Marianne, som kämpar för att upprätthålla sin självkänsla, när minnet börjat svikta och kroppen blivit skör.
Som tur är blir hon vän med ”Fixar-Staffan” – en änglalikt snäll bög som samlar på aftonväskor och har som jobb att gå runt och hjälpa pensionärer med att byta glödlampor, sätta upp gardiner och undanröja farligheter i hemmet.
Hela föreställningen utspelar sig i Mariannes vardagsrum. Publiken behöver inte känna sig som smygtittare – för lägenheten är uppfläkt framför oss och tydligt belyst. I bakgrunden syns köket och längst fram till höger är ytterdörren. Pjäsens två akter är uppbyggda av ett stort antal scener – och varje scen har en komisk poäng. Ljuset släcks, och när det tänds igen är det en ny scen. Så blir det fart och fläkt: vännerna kommer och går, och tiden går också – trots att platsen hela tiden är densamma.
Det är som ett slags folklustspel: varje figur är en typ, som blir allt roligare genom att bli allt mer typisk. Publiken förstår snart rollfigurerna bättre än vad de förstår sig själva. Det känns som om vi vore bekanta. Vi kunde nästan vara släkt…
Det är svårt att inte ryckas med. Det är svårt att inte dra på munnen. Men när jag går ut är det ändå med en liten tagg i hjärtat: tänk om livet inte är en fars?
