[111206] Blicken in på scenen skyms helt av ett plastskikt – som en fjärde vägg någon meter framför främsta stolsraden. Det är tunt, men ändå är det enda man kan urskilja på andra sidan ett svagt, gult ljus och oformliga skuggor. Och jag tänker att det är spännande med scener som inte har något backstage-utrymme – ingen bakdörr eller kuliss, inget draperi, som skådespelarna kan dyka upp och försvinna igenom eller bakom. Det gör att man är tvungen att komma på kreativa lösningar på hur man för in skådespelarna på scenen utan att bryta magin.
På Halle Tanzbühne finns, förutom en sidodörr som leder ut i trädgården på baksidan, ingen möjlighet att ta sig in på scenen utan att passera åskådarläktarna, och i båda de två föreställningarna som jag nu sett av koreografen Toula Limnaios här har alla skådespelarna befunnit sig på scenen redan när vi släpps in i salen, men undangömda. Och båda gångerna har deras sätt att dyka upp varit som genom magi. I föreställningen ”Every single day”, som hade premiär i somras, låg dansarna gömda i jorden som helt täckte scengolvet. I den här föreställningen dyker de upp som skuggor. Först bara en enorm människoskugga som plötsligt höjer sig hotfullt på plastskiktet framför oss, och sedan fler och fler mindre skuggor som lösgör sig ur denna första.
Effekten är vacker och förbluffande. Avstånd och riktningar smälter ihop. Medvetet vet jag att skuggorna blir mindre när dansarna rör sig mot oss, och större när de rör sig bort från oss och mot ljuskällan – en så enkel effekt, men trots det överraskas jag över vilken stark och liksom trolsk kraft bilderna på plastduken får. Den stora skuggan bredvid de små framkallar direkt känslor av värnlöshet, ett minne av fruktan från barndomens mardrömmar där mörka skuggor tornade upp sig över en. Och när dansarna sedan börjar springa runt, som om de lekte och jagade varandra, och skuggorna samtidigt hela tiden växer och krymper, smälter in i och lösgör sig från varandra, så tappar jag fullständigt kollen på hur skuggeffekten egentligen fungerar och dras helt med i förvandlingarna. Skuggorna är som vaga minnesbilder, som spöken. Och platsen bakom plasten är som en annan värld, där andra regler gäller – en sagovärld som Alices spegelland, eller Narnia, eller kanske ett dödsrike. Och denna känsla bryts inte heller när dansarna senare kommer och ställer sig alldeles intill plasten, så att ansiktena syns klart genom den. Kropparna är fortfarande skuggor och ansiktena verkar inte vara i proportion till dem – de verkar påklistrade som på pappersdockor. Och magin är kvar.
När jag sitter i salen innan föreställningen har börjat är jag helt absorberad av tanken på hur plastskiktet senare kommer att brytas igenom: Kommer någon slita sönder det eller kasta sig igenom det? Eller kommer det helt enkelt att falla ner? Eller dras upp? Den spända plasten skapar en laddad förväntan – som ett slags tjechovskt gevär på väggen som måste avfyras någon gång under föreställningen. Och det är konstigt att nu i efterhand kan jag inte, hur mycket jag än anstränger mig, komma ihåg hur det hände. För någon gång under första delen av föreställningen försvann verkligen plasten, och jag tror att det slets sönder, men det måste ha varit så välintegrerat i resten av skeendet att det inte skapade något varaktigt minne. Eller kanske är det för att de scenerna som kommer efter är så bildmässigt starka. Som den där en av dansarna hela tiden slås till marken av de andra. Det sker på en och samma gång med kalkylerad brutalitet och med ett slags nonchalant frånvaro. Hon kryper på golvet och försöker gång på gång resa sig, men får hela tiden en fot i ryggen eller bröstet eller under ett ben eller en arm, så att hon tappar balansen eller kastas runt. Det är riktigt obehagligt att se på, trots att det är tydligt att det är en danskoreografi – ingen naturalistisk misshandelsscen med knakande ben eller dova krossljud. Jag tänker att det är lite som en bild av psykisk misshandel, av metodisk mobbning.
I programmet står det att föreställningen handlar om längtan efter en gripbar verklighet, om livets flyktighet, om att inte kunna släppa greppet om det förgångna och om viljan att efterlämna spår. Och det känns som att man lyckas mycket väl just med detta – att förmedla dessa olika nyanser av existentiell ångest, dessa känslor av maktlöshet och desperation. De olika scenerna är alla mycket abstrakta och poetiska, men den lite tryckande känslan blir alltid kvar. Till detta bidrar också ljudackompanjemanget till föreställningen: Dramatiska toner och elektroniskt dova slag, som verkar förebåda undergång och fall. Och så hårda viskningarna som verkar liksom föraktfulla och som måste komma från olika ljudkällor mitt ibland och runt omkring oss – de första gångerna får de mig att vrida mig stolen för att se om det möjligen inte är åskådare bakom mig som pratar.
Allt sker med dödligt allvar – en av dansarna river ihop högvis med hopknycklat tidningspapper som hon försöker bära med sig, en annan får en tunn sjal att flyga med hjälp av en jättelik fläkt, gruppen rör sig tillsammans och separat, synkroniserat och sedan i helt egna mönster, och hela tiden med en sammanbiten blick. Detta allvar präglar föreställningen och det ger den en speciell typ av spänning, men det är också något som irriterar mig lite – denna brist på förändring i uttrycken. Och jag får för mig, när jag tänker på det nu i efterhand, att detta är något som också stört mig med många andra moderna dansföreställningar som jag sett – detta att man visar en så otrolig uttrycksförmåga med hela kroppen, medan ansiktena på något vis förblir stumma.
Också om allvaret just här passar med temat, så känns det som om det sammanbitna uttrycket tar över lite för mycket, och att kanske just detta är det som gör att det trots allt, i slutändan förblir ett slags vägg mellan mig och det som sker på scenen – kanske just som om plastskiktet från första scenen faktiskt hade lämnats kvar under hela tiden. Det är en underligt blandad känsla. Å ena sidan berörs jag av scenerna, men å andra sidan inte genomgående så starkt som det känns att jag borde. För det känns som att det är just ett stycke att beröras av, men att den riktigt djupa effekten uteblir, för att föreställningen på något sätt ändå stänger mig ute.
En otroligt vacker föreställning är det i vilket fall, och vissa scener sätter sig fast hos mig: Den första, drömaktiga scenen med plastskiktet, och mobbningsscenen, och så den allra sista scenen – där en av dansarna täcker en av de andras kroppar med röda pussmunnar. Han står där alldeles passiv och liksom transaktigt onåbar, och låter sig bit för bit kläs av helt naken. Hon drar försiktigt av honom plagg efter plagg, smetar på mer läppstift och trycker munnen mot de nya exponerade ytorna hud. Helt utan erotik eller ömhet. Bara metodiskt försäkra sig om att lämna spår på någon annans kropp.
