[111126] Vintertid är en ny samtidsrealistisk pjäs från Storbritannien. Det är Andrew Sheridans förstlingsverk, och handlar om pojken Oscar – son till två missbrukare, som tidigt dumpar honom hos morföräldrarna. Där växer han upp som ett ensamt och otryggt barn. Och aldrig är det någon som håller honom i handen.
Hans lever i en torftig och fientlig värld – en smutsig flod, två parkbänkar, en bakgård, en hållplats med inställd trafik. Omgiven av hotfulla män och misshandlade kvinnor.
Caroline Söderström spelar pojken Oscar. En vaksam, lillgammal parvel som ständigt är beredd på katastrofer. Sven-Åke Gustavsson och Anna Bjelkerud spelar hans morföräldrar, som sörjer sin förlorade dotter så starkt att de inte riktigt orkar älska hennes son. Karin de Frumerie spelar den flickaktigt sköra men känslomässigt avstängda flickmamman och Benjamin Moliner föreställer i tur och ordning en hel rad våldsbenägna män som korsar pojkens väg: en galen pappa, en parkbänkspedofil på jakt efter ensamma barn och en aggressiv homosexuell kuf på nattlig promenad, som håller på att skrämma livet ur Oscars morfar.
Pjäsens första halva är ömsom tragisk och humoristisk. Oscar är ännu ett barn. Ivrig, kontaktsökande, lekfull. Hans morföräldrar är slitna, fattiga och desillusionerade, men försöker ändå skapa något slags familjeliv med pojken. En dag på stranden blir en absurd höjdpunkt – och en blinkning till Becketts pjäs Lyckans dar. Här är det morfar som sitter fast – inte i sand, utan i en hög av badringar. Och mormor försöker minnas några lyckliga stunder som är så avlägsna att de kanske aldrig har funnits. Pojken är så långt borta att hon bara kan se honom i kikare.
Mot slutet blir pjäsen allt mörkare, men samtidigt alltmer känslosam. När Oscar är tonåring kommer hans mamma på besök. Hon är fortfarande en förvirrad flicka. Missbruk och misshandel är allt hon upplevt, och hon förmår varken att ta emot eller ge någon kärlek. När Oscar är fjorton dör hans mormor. Morfadern liknar mest en trulig, bitter pojke, som bara vill ha och inte vill ge. Men Oscar har märkligt nog blivit en människa som kan ge kärlek och värme. Han vill förstå sina medmänniskor, och är till och med beredd att förlåta dem. Tillslut finner han någon som räcker honom handen, till tröst och kanske utan baktankar.
Det blir rörande. Nästan en happy end. Men trots skådespelarnas beundransvärda prestationer, och trots att berättelsen berör kan jag ändå tycka att detta är en ganska meningslös teaterupplevelse. Ett stycke socialrealism med rörande undertoner och några små försök till absurdism. Trots att pjäsen är från i år känns den tyvärr varken särskilt ny eller spännande.
/Kajsa
Ingen av oss i salongen tillhör målgruppen för den här pjäsen som handlar om en femtonåring i engelsk misär, tyckte jag först. Men så påmins jag om att urvalet sker på barnnivån. Det är där kampen förtillvaron utspelar sig. Av de tusen romkornen är det ett som ska överleva. Huvudpersonen i den här lilla pjäsen är en överlevare mot alla odds, en som (hittills) klarat sig på sin mjukhet, det som Stefan Einhorn hävdar är är en mänsklig konkurrensfördel, vår förmåga att trots allt samarbeta.
Den lilla ensemblen spelar sin olika roller utsökt och det känns en värme som når över rampen när en flicka på slutet vill hålla pojken i handen och han blygt accepterar hennes erbjudande. Det är ju kvinnan som ska föra släktet vidare, den plikt som pojkens mor sviker och ändå fullföljer genom att lämna honom vidare till sina föräldrar.
Scenografin av Maria Olsson var påhittig och regin av Nora Nilsson likaså. Det lär finnas kurser i hur man tar emot beröm. Stadsteatern borde väl ha råd att skicka dessa flickor och flera andra ur den så kallade kringpersonalen på en sådan?
/Åke
