[111115] 
Lördagen den 5 september 1970. Vigsel kl. 12.00 på rådhuset, Malmö. Klänning med shorts under. En sista minuten sommarbukett bestående av prästkragar och rosa rosor, en sådan som borde sparas men som blev glömd i taxin. Den korta vigselceremonin som bara varade ett par minuter. When the saints go marching in spelad på banjo av en vän lutad mot ett elskåp på stortorget . Mottagning hemma och middag bestående av kassler serverad med exotiska frukter. Och någonstans däremellan började Karin Thunbergs vuxenliv.
En septemberdag tar Karin Thunberg tåget till Malmö för att vandra sin egen pilgrimsfärd. En minnesresa från stortorget och rådhuset för att försiktigt närma sig Söderkulla; förorten hon bodde i som ung. Inhyrd i en lägenhet och med det nödvändigaste i bagaget letar Thunberg upp ett skrivfik. Där möter hon sin skugga som hon matar med äggmackshalvor och tillåter sig att minnas den unga kvinnan hon var i början av 70-talet; hon som cyklade till Söderkulla i syrenlila kjol.
Det blir en spaning efter den kvinna som gifter sig med sin tonårskärlek, bosätter sig i förorten och får jobb på Hemmets Veckotidning, där hon egentligen aldrig vill vara. Men det är också en historia om att välja bort ett barn och rädslan att bli som sin mamma. Den sängliggande mamman som alltid kastar en skugga över Thunbergs vuxenliv, hon som blev sjuk av att inte följa sina drömmar. Och Thunberg blir fröken duktig, hon som fortsätter cykla, trots att det både är motvind och uppförsbacke, iklädd sin syrenlila kjol.
Till sin hjälp för att minnas har Thunberg sin kalender från 1970. Små nätta anteckningar som alltid inleds med dagens middag. Bruna bönor med fläsk. Pannkakor och sylt. Humörnoteringar och vardagshändelser. Korta sammanfattningar som berättar en historia om den kvinna Thunberg en gång var. Och det är så nära att det i texten går att känna matoset från 70-tals köket i Söderkulla, där Thunberg gömmer sig bakom kastrullerna. Och samtidigt som vardagslivet skaver i hyreslägenheten i förorten där mammorna kör sina barnvagnar finns det bara en tanke i hennes huvud ”en dag ska jag ta mig någon annanstans”.
Boken är både en personlig memoar över en ung kvinnas vilsna tankar och en historisk skildring över kvinnornas 70-tal; det som inte bara var en frigörande kvinnokamp utan också en vardag med normer man skulle leva upp till; tvåsamhet och barnafödande, säkra barnvagnar och trygga lekplatser. Normer som av Thunbergs bryts under ett träd utanför ett sjukhus när hon beslutar sig för att genomgå en abort. Och det är någonstans då hon äntligen lyckas ta kontroll över sitt liv. Hon lämnar sin man och sitt jobb och förälskar sig i en dansk jazzmusiker som köper henne träskor och återuppväcker hennes passion. Thunberg tar sig rätten att följa sitt hjärta och det om något är kvinnokamp.
Thunbergs text är fin, på ett smidigt sätt har hon fångat in det fula och solkiga på ett nära och verkligt sätt. Trots en viss tröghet i början och alltför mycket sentimentalitet har Thunberg lyckats göra en bok som berör, oavsett om man är 15 eller 30. Speciellt svindlande är styckena som utspelar sig i nutid mellan tumördiagnoser och bortgångar. Och Thunberg visar att hon behärskar konsten att växla mellan nu och då. I boken lyckas hon också skildra både hennes och vännernas åldrande och hur skört livet är: både nu och då. Alltid. Och det är just detta, tillsammans med det läsvänliga språket, som gör ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” till en läsvärd roman.
