[111114] Femton är efter Andréexpeditionens försvinnande över Spetsbergen, långt innan man funnit de tre döda, reste paleontologen Erik Stensiö ut på Norra ishavet i jakt på fossil för att klarlägga berättelsen om livet på jorden. Inspiration hade han fått av sin uppsalaprofessor Carl Wiman som pekat ut Spetsbergen som fyndrikt. Han stod själv för halva kostnaden och föga anade han att André, Fraenkel och Strindberg ännu fanns kvar på Vitön. Något av samma nationalistiska yra kan anas runt båda dessa projekt, men Stensiö var betydligt mer hänförd över möjligheten att förstå evolutionens gång än att delta i nationalhybris.
Det skulle bli många resor, senare oftast till Grönland. Stensiö skulle följas av kollegerna Gunnar Säve-Söderberg och Erik Jarvik och tillsammans skulle de utveckla ”stockholmsskolan” – att genom jämförande anatomi och ytterst noggrann preparation av serieslipade skivor av urtidsdjuren (datortomografi innan det fanns) fastställa t ex att de ofta var landlevande fast fisklika. Om nämligen tungbensbågen börjat omvandlas till det ”moderna” örats stigbygel, längs årmiljonernas resa från gälandning och hörsel under havet till lungandning och landdäggdjurens känslighet för luftvibrationer.
Den första levande kvastfeningen fångades av en tillfällighet utanför Sydafrikas kust 1938 men Stensiö hade hittat den som fossil – Eusthenopteron – från devon, 400 miljoner år sedan. Han kom över ett färskt exemplar och kunde konstatera att tolkningarna av fossilsnitten stämde exakt.
Björn Hagbergs och Martin Widmans bok Fossiljägarna (Norstedts) har betydande litterära kvaliteter och hade på sextiotalet betraktats som dokumentärroman. ”Stockholmsskolan” hade ett försprång i preparationsteknik som bestod ganska länge, men Riksmuseets paleontologiska institut tappade sitt försprång och all nimbus försvann vid Stensiös död 1984. Denna tidskurva om sjuttio år när några svenskar tog hem grönländska fossil under stor hänförelse är en intrig så god som någon.
Knappt har jag förstått den lidelse som låg bakom grönlandsexpeditionerna förrän SVT:s utmärkta vetenskapsbevakning fyller på med dagens motsvarighet. ´Jakten på frusna dinosaurier´ (Vetenskapens värld) redovisar lidelsen och konkurrensen mellan paleontologer idag som spränger tunnlar i Alaska efter ben av anknäbbs- och Troodondinosaurier, utdöda för 70 miljoner år sedan. Också här görs seriesnittning av kotor efter silikoninbäddning. Inga årsringar betyder att de inte kan ha gått i ide. De i mörka områden utvecklade större ögon. Frågan om de var växel- eller jämnvarma är inte löst; hur de klarade arktiskt klimat är fortfarande oklart.
Kriminalromaner för att få spänning? Intelligent design för att få ro? När Darwin öppnar naturens stora bok och utforskningen hela tiden går vidare!
