[111109] Backa Teaters dramatisering av Kafkas Processen är en sympatisk uppsättning för ungdomar: rolig, påhittig och modern. Över scenen, som föreställer ett stort, ödsligt väntrum med en anonym receptionsdisk, några stolsrader och en glasbur, som liknar en duschkabin, står det skrivet: ”Var vänlig vänta.” Snart faller två prickar bort, och det står istället: ”Var vanlig vänta.”
Men det är något som pjäsens huvudperson absolut inte vill gå med på. Han vill varken vara vanlig eller vänta. Han är en ung man som med yviga gester och stor kaxighet äntrar den tomma scenen för att säga att han inte är det minsta intresserad av teater. Några minuter senare har han tuppat av, och när han vaknar upp igen är han, utan att veta hur det gått till, indragen i Processen. Det är han som är den anklagade, Josef K.
Den unge Josef hamnar i en absurd byråkratisk cirkus, där domare, advokater, väktare, kontorister, receptionister och anklagade oavbrutet byter skepnad och ibland också förvandlas till Josef K:s släktingar, hyrestant eller fästmö. Han blir osäker, rädd, förbannad och ångestfull. Där finns en massa dörrar, men ingen leder ut. Duschkabinen är rökrum och hångelkiosk. Där bildas ibland sådana rökmoln att människor upplöses i dem. Men då återuppstår de strax igen, någon annanstans på scenen. Och alltsammans ackompanjeras av fyra skickliga musiker, och ibland av sång.
När föreställningen är över – efter två och en halv timme, inklusive paus – har vi sett en härlig serie åskådningsexempel på hur en ung man blir omkullsprungen av ett samhälles alla vuxna grobianer, som låtsas att de tjänar en högre makt. De tvingar på honom studentmössa, fästmö, kavaj och arbete. De klappar honom på huvudet, trycker ner honom i skiten och lurar honom att vänta på något som aldrig kommer.
Som tur är vaknar han på slutet. Eller någonting i den stilen. Vuxenlivet hann aldrig ifatt honom. Han är en MYCKET ung Josef K. Yngre än i boken.
/Kajsa
Trettiotalet tycks vara på väg tillbaka. Kung Ubu som visserligen kan dateras ändå längre tillbaka men som ändå måst räknas dit har visat sin fula nuna på teaterterrassen i höst och nu är det dags för den ångestridna Processen att slå upp sina pärmar.”Visst finns det hopp, massor av hopp, bara inte här, just nu och för oss” var ett Kafkacitat som jag skev upp i min svenska-bok på fyrtiotalet. Då, på fyrtiotalet lärde vi föst känna denne märklige författare, som av vissa betraktas som förra århundradets störste, han som aldrig fick nobelpris (lika lite som Joyce, den andre giganten): Franz Kafka.
De ofullbordade romanen Processen handlar om den skuld som tynger oss i vår egenskap av människor, och som vi aldrig kan befria oss ifrån. Den har betraktats som Freud gjord till skönlitteratur, eller psykologi. Operaversionen häromåret med Anders Lorenzon som fadern var en skakande upplevelse.
På Backascenen hade man plockat bort den stränge fadern. I viss mån ersattes han av Kjell Wilhelmssen som den redige kusinen landet. Men inte heller han kunde övertyga oss som att mänskligheten har en sådan ljus framtid som studentsången låter oss ana. Tack för att vi fick höra den sjungas någorlunda som den ska. När man sitter och betraktar de unga skådespelarna kan man inte annat än förundras över deras rörlighet och och smidighet, samtidigt som man inser sitt egna åldrade fysiska förfall.
Visst unnar jag er unga en glipa i gardinen som skärmar av oss mot arvssynden och allt annat elände vi dragit på oss genom åren. Gör den bred och glad!
/Åke
