[111108] En proper man står plötsligt på scenen. I en absurd ställning – lutad mot väggen, med överkroppen nedböjd i en båge och ena benet rakt utsträckt ovanför huvudet, och med gravallvarlig min ställer han oss en direkt fråga: ”Hur många av er känner er som moraliskt överlägsna talibanerna?” Publiken sneglar på varandra i salsmörkret och vrider sig besvärat på stolarna.
När dansaren upprepar frågan åker några tveksamma händer upp i luften från stolsraderna runt omkring mig. ”Aha…” fortsätter dansaren allvarsamt, medan han krånglar sig runt i olika omöjliga akrobatiska kombinationer, ”det är så få! De flesta av er tycker alltså inte att ni är moraliskt överlägsna en grupp som så snart de tagit makten i Afghanistan ödelade landets sjukvårds- och utbildningssystem genom att förbjuda kvinnor att arbeta. Och som förutom detta tvingande kvinnorna i landet att vistas inomhus med mörklagda rutor där inget solljus trängde igenom. Och som massakrerade andra grupper inom landet och tog sig tiden att döda också alla djur i de byar de förintade… Ni tycker alltså inte att ni är moraliskt överlägsna dessa människor?”
”Moraliskt överlägsen” – det ger en sur smak i munnen och framkallar bilder av män i uniform, av arroganta hånfulla miner, av kolonialmakt, förnedring… Är det inte just på grund av att folk tar sig rätten att se sig som ”moraliskt överlägsna” andra, som riktigt otäcka övergrepp kan ske? Att en grupp anser att de har förstått världen bättre än andra och att de därför har rätt ta och behålla makten med vilka medel som helst – för att kunna uppfostra och hålla pli på de mindre vetande massorna? Ser sig inte just talibanerna som ”moraliskt överlägsna” och tillåter sig just därför att ”rena” landet från oförbätterligt korrumperande element? Det känns fel och farligt att kalla sig själv ”moraliskt överlägsen”.
Men, å andra sidan, är det inte just den inställningen som krävs för att överhuvudtaget kunna ha en åsikt? Är inte den underförstådda meningen när man uttrycker en åsikt mot något att ”Så där skulle jag inte ha handlat! Jag är bättre än så!”? Det är ideligen frågor som den här föreställningen väcker. Man får inte en lugn stund under de dryga nittio minuter som föreställningen pågår. Hela tiden mobiliseras ens värden och värderingar. Man tvingas att ta ställning och tvingas inse hur svårt det är att göra just det. Vad tycker jag egentligen om det här? Får de verkligen säga sådana här saker? Kan vi verkligen tala om det här?
För det handlar om mycket känsliga teman – om rasism, religion, multikulturalism, mänskliga rättigheter, yttrandefriheten, våld, förtryck och tolerans… Och framförallt handlar föreställningen om islam – och då speciellt om de mer extrema, fundamentalistiska grenarna inom religionen och på vilket sätt dessa har påverkat synen på och förhållandet till islam i västvärlden under de senaste trettio åren. Och här är det som gör föreställningen problematisk. För trots att det är uppenbart att det handlar om uttalanden från olika personer med olika bakgrunder och erfarenheter, och trots att uttalandena mestadels är berättelser om och reaktioner på extrema händelser och fall där man inte kan undvika att diskussionen blir kritisk, så känns det som det är en obehagligt mörk bild som målas upp av islam – att föreställningen hela tiden balanserar på gränsen till det acceptabla. Hur långt kan man gå i kritiken innan det övergår till att bli ett direkt attackerande? Ett svartmålande? Rasism?
Ibland känns de som om föreställningens olika uttalande kommer lite otäckt nära högerextrema partiers retorik – att man här målar upp en liknande hotbild som dem av fundamentalistiska islamska strömningar som växer sig allt starkare. ”Jag är ingen rasist!”, påpekar flera av figurerna i föreställningen. ”Jag visar bara på fakta!”. Och de ”fakta” som visas är att det finns ett reellt hot, att toleransen för kulturella olikheter har gått för långt, och att den politiska korrektheten och rädslan för att förarga har lett till farligt överdriven självcensur. Som exempel lyfter man bland annat fram brännandet av Salman Rushdies ”Satansverserna”, mordet på Theo van Gogh, de våldsamma protesterna efter Jyllandspostens publikation av Mohammed-karikatyrerna, och tystandet av diskussioner kring Sharialagarna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Förutom detta berättas också om det motstånd som kampanjer mot tvångsäktenskap och hedersvåld har mött i Storbritannien. Politikerna vill inte stöta sig med de olika minoriteterna inom landet, vill inte visa sig intoleranta och vill framförallt inte provocera fram protester och våldsaktioner. Och just våldet är något som föreställningen betonar speciellt – eftersom det visat sig vara ett effektivt sätt att tysta och manipulera vad som får talas om och inte.
Föreställningens intensivt förmedlade budskap är att vi måste kunna kritisera, vi måste kunna prata öppet om problem som finns, och vi måste kunna försvara viktiga värderingar som mänskliga rättigheter och yttrandefrihet mot fundamentalistiska påtryckningar utan att direkt tystas genom anklagelser om rasism och främlingsfientlighet eller genom hot om våld. Eller som en av föreställningens figurer hävdar – en representant för IHEU (International Humanist and Ethical Union) vid FN:s råd för mänskliga rättigheter: fokus bör ligga på att skydda varje enskild trosutövare och dennes rättigheter, inte de olika trosinriktningarna och deras lagar.
Och till skillnad från de högerextrema partiernas idéer, är det mycket tydligt här att lösningen inte är bekämpa en viss grupp, eller att skapa ett homogent samhälle hermetiskt slutet mot influenser från omvärlden. Det handlar om att lyfta fram problem, om att skapa diskussion… Och det lyckas man i alla fall med!
Föreställningen är som ett komplext kollage. Man har använt sig av intervjuer, samtal och debattinlägg från en imponerande mängd teoretiker, politiker, författare, journalister och människorättskämpar. Var och en av dessa verkliga personer tar form på scenen genom någon av de tio dansarna – över trettio olika personer som i tur och ordning befolkar scenen och ger uttryck åt sina erfarenheter och åsikter. Och det är fascinerande att se hur man med små förändringar lyckas skapa så många så vitt skilda karaktärer! Hur man får dem att leva och låter deras olika åsikter vävas in i och kontra varandra. Varenda en fyller upp scenen – de har pondus, de vill säga något. Så många långa tal och berättelser, så mycket talad text och fylld till bredden med torra socialpolitiska termer, men ändå tappar föreställningen inte spänningen en enda minut. Efter någon timma märker jag att jag inte bytt ställning på hela tiden, jag sitter framåtlutat på helspänn och försöker ta in varenda liten detalj av det som utspelar sig på scenen.
Allt är så skickligt gjort, liksom mjukt på något sätt. Och dansarna är otroliga! De verkar ha fullständig kontroll över sina kroppar ut i varenda tåspets – varje liten rörelse verkar vilja säga något. Och när de rör sig tillsammans på scenen sker det med en sådan naturlig lätthet att de synkroniserade rörelserna inte alls verkar komma från en inplanerad koreografi utan snarare att de helt enkelt är så väl samspelta att de kan röra sig som en samlad kropp. Och rör sig gör de oavbrutet! De pratar och diskuterar och berättar, men står aldrig still mer än ett par sekunder i taget. Till en början känns rörelserna absurda – som om de förminskar och i vissa fall också förlöjligar det som sägs av figurerna. Ibland kan man inte låta bli att fnissa till. För rörelserna dansarna utför är mycket speciella. De skuttar runt, vrider sig runt sin egen axel, armar och ben vrider sig vågaktigt i omöjliga vinklar, de kryper fram på golvet… Och samtidigt berättar de utan ansträngning och med stort allvar om åsikter, värderingar, erfarenheter, projekt…
Innan man vant sig verkar det som om rörelserna är helt separata från talet, men så småningom börjar man bli medveten om nyanserna i dem och man märker hur de på något svårförklarligt sätt istället just förstärker det som sägs. Rörelserna och talet blir som två kommunikationskällor som skiljer sig från varandra och samtidigt just därför kompletterar varandra. Jag skulle gärna vilja veta hur man arbetar fram dessa rörelser – om de medvetet utvecklas att passa just ett visst innehåll eller om man mer slumpvis letar efter intensiva, intressanta rörelsemönster, som oavsett form kan ha en förstärkande effekt. Det känns som det måste vara ett mycket speciellt arbetssätt som ligger till grunden för en sådan här föreställning. Det verkar som om man arbetat stenhårt med innehåll och form, men helt separat från varandra, för att sedan föra samman dem igen till ett slags fulländad enhet. För det är verkligen fulländat. Det finns inga svagare scener i den föreställningen, inga störande skarvar mellan scenerna. Varje liten del verkar uttänkt, utvald och perfekt genomarbetad. Och jag tänker att innehållet just därför också blir så starkt och övertygande – att det känns att ensemblen i sig är oerhört medvetna om vad det är de talar om och vad de förmedlar. Det känns som om detta är något viktigt för just dem, något de, dansarna, vill säga oss – inte bara figurerna som de föreställer. Detta gör att man blir tvungen att ta ställning till det som sägs, man blir tvungen att känna efter, tvungen att ha en åsikt, tvungen att engagera sig. Det är provocerande, irriterande, frustrerande, utmattande, men framförallt fascinerande. Oavsett vad man tycker om föreställningen och den bild den förmedlar, så ger den upphov till så viktiga frågor och tankar och skapar ett otroligt behov av att diskutera efteråt. Så många saker som man bara måste prata om!
