[111107] Bengt Söderhäll ger ut fem diktsamlingar samtidigt som uppföljning på debuten ”Speglingar i den långa sjön” från förra året.
Samlingarna är skrivna, eller intonerade, som författaren vill benämna det, i såväl olika tonarter som tillstånd.
Fem diktsamlingar på en och samma gång kan tyckas vara i mastigaste laget och dessutom lite galet, men ett slags förklaring ges på ett av försättsbladen där författaren berättar att han den 23 september 2009 blev bestulen på allt han skrivit under sju års tid och att han den 22 september 2011 – tillika hans 60-årsdag – ger ut dessa fem samlingar som ett slags hämnd på tjuven, som jag uppfattar det.
Poetiska reflektioner i fem delar, som kan läsas i vilken ordning som helst, förklarade han för mig när vi möttes på bokmässan i Göteborg. Men om man ändå ska börja någonstans så gör jag det enligt den ordning samlingarna är listade på förlagets utskicksblad. ”Spegelskärvor” består av 367 treradiga dikter och behandlar livsgåtorna i korta aforismformer. Som i:
”stegar reser vi för att bli längre
stegar gör vi för att mäta
stigar spar våra steg”
Liksom:
”system är visst för spelare
systematisk är visst något bra
systemet säljer glömskedryck”
Söderhäll leker ständigt med språket och humorn är alltid närvarande. Samma ord, eller ordstam, kan få nyansskilda betydelser.
”sedan barnsben har jag undrat över orden
förunderlig och underlig
är de ett av språkets alla Janusansikten”
Han ställer de eviga frågorna genom sina poetiska betraktelser.
”vi delar världen du och jag
i världen har vi också varsin del
och utan den ingen värld för någon”
Grubblerierna tar dock nästan uteslutande avstamp utifrån ett prosaiskt filosofiskt perspektiv. ”…längst och snabbast på jorden kommer vi med och i orden” heter det som slutrad i en dikt.
Det finns en dikt emellertid som jag tycker påminner om ett bibelord, fast fråga mig inte vilket.
”alla du älskat och tror du inte älskar mer
den kärlek du tror inte längre finns kvar
kan komma till dig närhelst”
Denna treradare gillar jag med:
”det är svårt att inte undra över alla munkar
berusande drycker har fötts ur deras celibat
längtan efter förbjudet berusningens livmoder”
I ”Spegelbilder” möts man av centrallyrik sparsmakat återgivet i korta och längre rader. Det är vackert och naturlyriskt, som i Harry Martinsons dikter.
”…nu längs den smältande isen längs den långa sjön
gräsandhopningen på södra sidan vid iskanten”
Avslutningen av ”Som det vandrar språket” får mig att tänka på Martinsons dikt ”I skönhet”.
”…välsignad vårdagjämning tänder älvens lampa
ljussätter den skiftande öppna flodartären och omlandet
lyser även som allra svartast”
I ”Om världens alla skilsmässor vore ogjorda” visar han upp ännu en livsgåta som han brottas med. ”…där en bjuder in en ann/blir till sig i motsatsens kompletterande/hemska/nödvändiga/vackra/möjliga…” Denna fråga om hur vi speglar oss i varandra, tycks vara honom väldigt förunderlig. Om att vi bara finns till, genom att andra också existerar.
Liksom i Bengt Söderhälls första diktsamling är poemen satta med gemena bokstäver. Första raden är diktens titel, som sätts med diskreta versaler längst ned på sidan.
Han tycker om att byta skepnad på orden, via t ex substantivändelsers bestämning, och betydelsen blir en annan. Ett annat slags tema som återkommer är den ångest som människans ständiga val alstrar. I dikten ”Valet vid vägskälet” heter det: …”omvändelsen på tröskeln/blicken bakåt/ögonblicket av frigörelse/före/ovisshetens stillastående/efter/visshetens vandring”
Slutligen i denna andra av fem diktsamlingar vill jag återge ”En värld sidoställd” som symboliserar lite av den livsgåta han ständigt brottas med i sin poesi.
”en värld sidoställd
ändå i den tillvaro som är
delad med dig och dig och dig
och sig
där är en ann
oförmögen att säga ”jag”
då meningen tagits ur det tråg
vi kallar världen”
I ”Spegelblänk” handlade dikterna från början om några namngivna unga älskande ur mytologins värld, upplyser förlagsbladet om. Men författaren ändrade på det och benämnde dem Han och Hon istället ”eftersom de menar att de aldrig funnits annat än som namn.”
Dock återkommer en del mytologiska begrepp, såsom Hades – underjordens härskare – och att vända sig om, se bakåt är ett tema som genomskär samlingen. Och essensen i mycket av Bengt Söderhälls diktande tycker jag finns här:
”i bilden av sig/kan Hon inte se/hans bild/i hans bild av henne/är Hon osynlig/i den bild Han/frammanar/finns Hon inte för sig/endast för Honom”
Bengt Söderhäll låter även upprepningarna ge språket en extra takt att vila på, som i ”Villkoret var att inte vända sig om ” där det låter:
”…just då ställde sig hinder framför dem
inte se inte se inte se
stanna kvar bli där du är bli där du är”
Att han framför tonsatta Dagermandikter till gitarr tillsammans med sin kompanjon och medgrundare av Stig Dagermansällskapet – Urban Forsgren – kan nog ha hjälpt till här. Han har känslan för synkopering med sig även när han skriver sina egna dikter.
”Spegelverk” består av två diktsviter. ”Det knackar på” och ”Nattpilen”. Lekandet med språket fortsätter på ett omisskännligt söderhällskt sätt. Man möts bl a av banala fraser som blir till poem och i en svit av längre absurdistiska prosastycken driver han med betydelseskiftningar utifrån olika perspektiv.
I diktsamlingen ”Spegelvändor” befinner vi oss i miljonprogrammets trevåningshus någonstans och överallt och det är 50-tal och nu-tal.
Jag gillar Bengt Söderhälls betraktande poesi. Med små skiftningar i språket får han orden att flyga högre än vad man tror de mäktar med. Dessutom finns mycket att läsa mellan raderna. Gäller bara att upptäcka det, så flera av poemen kräver omläsning. Förvisso är fem diktsamlingar utgivna på en och samma gång lite väl mycket tilltaget. Men de bör läsas allihop för att man skall få den helhetsupplevelse som det faktiskt är, när man har tagit sig igenom.
Bengt Söderhäll, som är lärare i didaktik vid Högskolan i Gävle och kulturskribent i Gefle Dagblad, förutom att han är poet – lär visst också skriva på en biografi om Stig Dagerman.
Den boken ser jag fram emot.
