[111104] Lisa Kings ärende är angeläget, utanförskapet i Stockholms förorter är en återkommande problematik som upprepas i megastäder som i rask takt tillväxer världen över. Vem är utanför och varför, för vem är stadens resurser till och är utanförskapet i staden möjligt att ta sig ur? Mitt kritiska öga byter lins; jag läser med den akademiskt granskande linsen, och jag skiftar, och läser den skönlitterära berättelsen.
Författaren är uppenbart arg, och jag drivs med av detta engagemang, i presentationer av fakta som (åter) bekräftar utanförskapen i Rinkeby och Tensta. Årligen byts omkring 15 procent av befolkningen ut i dessa stadsdelar – vart tar dessa vägen? Anas möjligen en klassresa, en bostadskarriär eller en resa in till stan – till Sverige? [som noteras i en fältanteckning, s. 140]
Läsaren söker klarhet i om detta är en berättelse om att utanförskapet faktiskt är utanför. Stilla undrar jag om utanförskapet inte befästs varje ytterligare gång jag läser om det? Jag är övertygad om ärendet från första bladet, men vad jag vill veta och kräva av en akademisk avhandling är, ”Vilka är drivkrafterna?”, ”Hur bryts ett utanförskap?”, ”Vilken betydelse har föreningslivet i en integrationsprocess?”.
I Kings sällskap får jag följa med en berättelse om Stockholms plats i nationalstatsbyggandet, och de stora planer som byggde staden ett halvsekel i förväg. Här växlar jag läslins igen. Här korsas nämligen två metaberättelser, som kanske är lite för olika för att bo i samma bok. Diskursen om staden ur ett kritiskt urbanteoretiskt perspektiv, baserat på tre pelare av samtidighet, som exemplifieras ”I linje med denna tradition är den postindustriella staden förutom en strategisk plats för kommodifieringsprocesser också ett säte för motstånd och alternativa visioner.” Den andra metaberättelsen handlar om civilsamhällets utveckling – hur staten och det svenska civilsamhället har samverkat sida vid sida, här etiketterat som ’folkrörelseforskningen’. Berättelsen är intressant, men inte ny.
Författarens uppdrag i den empiriska redovisningen tycks flacka, mellan föreningskramande beskrivningar, diskussion av olika klassificeringar, till ett konstaterande att etnicitet är den vanligaste föreningsgrunden. Författaren lyfter inte upp klassificeringsproblematiken (t ex den somaliska kretsen i Naturskyddsföreningen). Istället blir föreningarna en fråga om integration eller integrationspolitik. Författaren skiftar raster, hon återberättar elegant referensernas tolkningar och metaforer, men jag önskar att hon hade klivit fram, markerat sin egen position och visat sina egna resultat, analyser och slutsatser.
Den som någon gång har gett sig in i att undersöka det lokala föreningslivet vet, att hon ger sig in i en snårskog. Lisa Kings kanske viktigaste bidrag till den framtida föreningsforskningen är listningen av olika datakällor för information om föreningslivet i Rinkeby och Tensta. Med hjälp av olika metoder identifieras 64 föreningar i Rinkeby, 106 i Tensta. Dessa klassificeras, och vi får veta att den vanligaste föreningstypen i båda stadsdelarna är intresseföreningar som dominerar (32 i Rinkeby och 51 i Tensta), där bl.a etno-nationella föreningar dominerar. Studien fördjupas därefter i Assyriska föreningen i Tensta, Turkisk-svenska kulturföreningen i Rinkeby och Nätverket för ungdomars framtid i Tensta – alla tre representanter för den vanligaste föreningstypen. Även de två extremerna Rinkeby Folkets hus och Tensta-Hjulsta kvinnocenter undersöks. Föreningarnas specifika roll, funktion och betydelse för medlemmarna (och kanske också i integrationsprocessen) kartläggs nogsamt, men jag är inte övertygad om den generella slutsats som dras; att det civila samhället allt mer kommit att bistå med olika typer av service snarare än röst. En sådan kvantitativ slutsats kan omöjligen dras utifrån den anförda analysen.
Avhandlingen har i sina delar en långt större önskan än vad själva studien mäktar att leda i bevis. Här talas även om idémässig förskjutning och socialt entreprenörskap; men i vilken omfattning är detta ett politiskt korrekt mantra som repeteras av beslutsfattare som längtar efter en ny berättelse, och i vilken utsträckning är det en konkret slutsats av den empiriska analys som genomförts? Som läsare har jag svårt att se att svaret skulle vara det senare.
Författaren är väl påläst i samtidens föreningsforskning. Till det lokals försvar kan läsas som en intresseväckande portal till ett forskningsområde som i nuläget består av en lång rad välvilliga urbanforskare, kritiska teoretiker, sociologer, statsvetare samt utvärderare av Storstadssatsningar och andra liknande statliga ”förortsprogram”. Texten skulle dock ha vunnit på att nyttiggöra den underliggande upproriska kraften i texten genom stramare tyglar och ett större ifrågasättande av tidigare erfarenheter inom fältet. Kings slutsatser tenderar att landa i en diskursiv konstruktion, och det angelägna ärendet förblir i stora delar olöst.
