[111102] 
Elise Ottesen Jensen (1886-1973); det är ett namn som är intimt förknippat med folkupplysning och kvinnors och fattiga människors rätt till sexualitet, kondomer, barnbegräsning, fri abort, bildandet av RFSU, men också med delar av Sveriges och Europas mörka historia med rashygien och tvångssteriliseringar. Och för mig som undervisat i retorik – med talekonst och konsten att möta människor och övertyga med de medel som bjuds.
Att det nu finns en diger biografi över denna komplexa och betydelsefulla person författad inifrån ett svenskt perspektiv och på svenska är minst sagt på tiden. Detta är värdefull kunskap om centrala delar av Sveriges historia som inte bara behöver dokumenteras, utan också spridas, läsas och diskuteras. *
Så vad är det då som bjuds i detta efterlängtade verk? Som titeln antyder är det en biografi som vill följa två spår: hennes offentliga yrkesverksamma jag och hennes privata jag som båda förenas genom kärleken på olika vis. Dels genom att hon kom att arbeta med sexualpolitiska frågor som ofta direkt kopplas till kärlek, och dels genom att hon också kom att arbeta tillsammans med den man som enligt biografin var hennes stora kärlek: maken Albert Jensen, syndikalisten som kanske är mest känd som tidningen Arbetarens chefredaktör 1928-1950. Men jag tolkar också titeln som att biografin faktiskt understryker kärleken som drivkraft i Ottars liv – kärleken till ett politiskt engagemang, till ett aktivt yrkesverksamt liv, till familjen (som var en komplicerad relation), till ett bättre samhälle och till sig själv. För i denna biografi framtonar en kvinna som faktiskt mycket tidigt inte bara förstår sitt eget värde utan också försvarar det, och står upp för det.
Berättelsen om Elise tar sin början i den högkyrklig miljö i Stavanger där hon kommer till världen som nummer 17 av 18 barn. Thorgren lyfter fram Elises komplexa förhållande till fadern, prosten som i biografin framtonar som en hustyrann men som i Elises memoarer (enligt Thorgren) också framställs som ”den stora varma solen” medan modern blir en stickande skuggfigur i hörnet (relationen till modern hade jag gärna läst mer om!). Vi får följa hennes första år som självständig kvinna, politiskt engagerad och kunskapssökande när hon som 22-åring lämnar familjen och så småningom börjar arbeta som journalist, först i Trondheim och sedan i Bergen – ovanligt för en kvinna vid denna tid, kom ihåg att vi är i början av 1900-talet. Vi är med henne och Albert under de inspirerande och tragiska åren i Köpenhamn, mitt under första världskriget, där deras förstfödda och enda son avlider endast två dagar gammal.
Vi får sedan följa deras liv i Sverige, med inledande tunga år som följs av år fyllda av både spännande, hedersvärda och utmanade uppdrag där den syndikalistiska rörelsen och tidningen Arbetaren fyller en central funktion för dem båda. Elise är under två olika perioder, den första när hon under 1920-talet är anställd av SAC, redaktör för kvinnosidan i Arbetaren: ”kvinnan och hemmet”, där hon använder signaturen Ottar och också arbetar tillsammans med Helga Johansson, som sedan antog författarnamnet Moa Martinson. Vi får ta del av hennes banbrytande och viktiga sexualpolitiska arbete, som ofta har en direkt koppling till arbetet med kvinnors rättigheter och framför allt fattiga och lågutbildade kvinnors rättigheter (kön och klass går hand i hand) och ges kunskap om hennes till synes outtröttliga debatterande och folkbildande i dessa frågor som av många ansågs som så känsliga, problematiska, farliga. Framåt, framåt tycks det, och framgångsrikt blir det.
År 1933 är Elise med och bildar RFSU och väljs till deras första ordförande, som hon verkar som fram till 1959, då Ottar och RFSU går skiljda vägar. Mörkare är det på den personliga sidan under dessa år i början av 1930-talet. Albert träffar en annan kvinna på allvar. Deras äktenskap är över. 1936 försöker Elise ta sitt liv, lämnar sedan Albert och huset i Ålsten och ger även upp deras gemensamma, syndikalistiska vänkrets.
Bland det mest gripande och också de tydligaste tidsbilderna i biografin är breven till Elise från olika människor runt om i landet. Brev om sjukdomar, barnlöshet, för många barn, homosexualitet, brist på njutning vid samlag, impotens, kalla kvinnor – lidande människor, sexuella praktiker och normer kring sexualitet träder fram glasklart. Bland det mest problematiska är Elises rashygieniska engagemang, uttryckt bl.a. genom artiklar som pläderar för dödshjälp under rubriker som ”Är det mänskligt att låta födda idioter leva?” Här hade jag gärna sett en mer utvecklad diskussion, inte minst mot bakgrund av dagens debatt kring dödshjälp och fosterdiagnostik.
Det är en fyllig och extremt intressant historia som berättas. Men jag hade önskat tydligare fokus och en rakare kronologi. Nu är det ibland svårt att som läsare veta exakt var i tiden vi befinner oss, och vilken funktion det som berättas har för berättelsen om Elise Ottesen Jensens liv och verk. Jag skulle personligen gärna avstått en del av de kapitel som nog är tänkta att fungera som en förklarande kontext, t.ex. de som vill ge oss en bakgrund kring sedlighetsdebatten i Norge och Norden på 1800-talets slut, för mer utrymme eller tydligare fokus på Elise, hennes relation till sin ursprungsfamilj och hennes samtid. Och jag funderar på varför Albert får så stort utrymme i denna bok om Elise, efter det att de gått skiljda vägar.
Men läsa boken, det bör en.
*För den intresserade finns det en tidigare engelskspråkig biografi om henne, utgiven 1996: Crusader for sex education : Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) in Scandinavia and on the international scene, av Doris H. Linder. Den är också översatt till norska och utgiven i Norge, och är en del av Thorgrens källmaterial.
