[111027] ”Om staden Dorotea kan man tala på två sätt: man kan säga att fyra torn av aluminium reser sig över stadsmuren och flankerar sju portar, räknat från vindbryggan över vallgraven, vars vatten leds i fyra gröna kanaler tvärsigenom staden och delar denna nio kvarter med vartdera trehundra hus och sjuhundra skorstenar. Eller så kan man säga som kameldrivaren som förde mig dit: ”Jag kom dit i min tidiga ungdom, det var morgon, många människor var i rörelse på gatorna som ledde till marknaden…”
Så återberättar Marco Polo en av sina många resor för mongolernas åldrade härskare, Kublai Kahn, i Italo Calvinos roman De osynliga städerna. Sittandes i en doftande, orientalisk trädgård berättar han om stadens yttre skönhet: sju portar, fyra torn, nio kvarter, men också om det inre livet – om invånarnas vardagsliv i staden.
Vad hade Marco Polo berättat från en liknande resa i Västra Götaland 2011? Ja, förhoppningsvis mindre om de stolta portarna, tornen och vallgravarna och mer om invånarnas, de nutida kameldrivarnas, vardag. Det pågår nämligen ett idogt arbete runtom i regionen med vad som brukar kallas för kulturplanering – samhällsplanering med hjälp av kultur. Osynligt, om man som tillfällig besökare inte tar sig tid att upptäcka det. Synligt och förhoppningsvis av stort värde för invånarna och vardagsbesökarna.
Förhoppningsvis hade han stannat till i Nossebro mitt i Västra Götaland och imponerats inte bara av silhuetten från det stolta och slangtornet (där brandslangarna förvarades), utan också upptäckt att hela staden är en återspegling av 50- och 60-talets boende- och arbetsmiljöer. Varsamt renoverade och framlyfta, vilket gav Nossebro en nominering till ”Årets leaderprojekt” tidigare i år. Det handlar inte om att skapa fiktiva miljöer, utan om att ”ta på sig retroglasögonen”, med projektledaren AM Alströmers ord. Och när man väl tagit på sig dem vill man aldrig ta av dem, för sällan har väl eternitplattor, teakhandtag och plastdetaljer sett så, tja, samtida ut! Men, ännu viktigare: förutom stadsmiljön har arbetslivet lyfts fram genom invånarnas egna berättelser. Om Marco Polo hade stegat in på Eriksons chark hade han inte bara kunnat köpa den berömda hemgjorda grynkorven – han hade också fått sig en lektion i hur man styckade kött förr i tiden, och i Ainas klädbutik hade han med stor sannolikhet fått en pratstund med Aina själv.
Förhoppningsvis hade Marco Polo på sin förmodade väg norröver också stannat till i Gullspång i Västra Götalands norra utkant. Gullspång har aldrig begåvats med någon konsthall, så för tre år sedan gjorde invånarna slag i saken och tillverkade en – i tunna skivor av plywood som skänkts av det lokala träföretaget. Efter sommaren togs plywooden ner, men gullspångsborna kunde inte glömma sin konsthall. Det blev startskottet på ett kulturarbete med okonventionella metoder som skakat om både orten och dess invånare. Om ett par veckor landar ”klonen” i Gullspång, en mobil scen med plats för dansare och publik på 24 kvadratmeter. Det är bara det att man inte kunnat enas om en bra plats att ställa klonen på. Skulle den inte göra sig bäst i biblioteket? Eller kanske utomhus, vid Vänerns strand? Så där höll man på, men i likhet med konsthallen fann man strax en enklare lösning. I stället för klonen kommer danstruppen utrustad med ett rejält ark papper – 24 kvadratmeter stort, givetvis! Dansarna och publiken tar plats på papperet, och föreställningen kan börja. I dessa imaginära kulturbyggnader, ett västsvenskt ”Dogville” där kritstrecken på golven markerar platserna, växer de kulturella uttrycken fram.
Här, precis som i Essunga, vill man lyfta fram vardagens miljöer snarare än extravaganta kulturfyrverkerier. Därför startade kulturutvecklaren Staffan Hjalmarsson en vardagsfestival där vem som helst fick söka medel för att synliggöra sin vardag. Först ut var konstnären Jenny Eriksson som skapade en isskulptur med tillhörande skridskobana. Konstnärer och skridskobanbyggare var i det här fallet invånarna själva. Efter två veckors arbete var allt på plats och isbanan invigdes i mellandagarna förra året med musik och korvförsäljning. Konsthall, dansscen och ishall – på minimala ytor och med egna händer.
Till sist kommer Marco Polo förhoppningsvis till Fengersfors i Åmåls kommun. Här tronar ett gammalt pappersbruk som under de senaste tio åren blivit hemvist för ett trettiotal konstnärer, designer och kulturentreprenörer. Pappersbruket bokstavligen sjuder av liv: dess existens har gjort att Fengersfors fått 51 nya invånare, varav 17 barn. Av de 34 vuxna är 20 egna företagare, allt detta i ett samhälle med femhundra invånare. Den nedläggningshotade ica-affären blomstrar, och om någon vill flytta till Fengersfors får man numera ställa sig i kö.
Byar, orter, kommuner. Osynliga utifrån måhända, men fullt synliga inifrån. Synliggjorda, inte sällan med hjälp av kultur.
