[111027] Det brukar heta att sambandet mellan förlagstexten om en diktsamling och författarens avsikt är svagt. Så ironiskt livfull och intresserad av pastisch och parodi som Aase Berg är, har hon försett sin sjätte diktsamling Liknöjd fauna (Bonniers) med en förklarande notis på omslagsflikens redaktörsplats. Åtminstone har hon inspirerat texten.
Där står att samlingen är en ”slutgiltig sammanfattning av den kapitalistiska apokalypsen”. En grupp hönor ”med hybris och dyslexi” försöker ordna ett nytt hierarkiskt samhälle men det går inget bra: tuppen är dålig, aktierna dimper, dimensionerna dör och jorden är platt.
Man kan sedan ägna åtskilliga läsningar av boken åt att utröna på vad sätt den handlar om detta men det går heller inget bra: det ständiga språkspelet med vidareassociationer, klangrusningar, nyordbildningar i languagepoesins (eller varför inte postmodernismens) efterföljd trotsar i stort sett en konsistent tolkning av helheten.
Ett antytt tema är empatins svårighet i djurvärlden och därmed människans ensamhet inför naturen. Detta avhandlas med förbluffande teoretiska insikter från de dyslektiska hönsens språkrör, som rentav använder ordet Ämpati och urskuldar sig för den olycksaliga kycklingens död, sedan den ätit Apälsin. Det är faktiskt så att flera torra apelsiner kan ge en människa absolut förstoppning, alltså tarmvred. Möjligen finns den erfarenheten i bakgrunden.
Så här kan ett avsnitt med ironiska inlån av kansli- och teknoprosa låta: ”Vår Människo Syn går ut på att vi ska behandla hjur ordentligt. Här tittar alla bortåt bort när rörelsemönstret kommer. Ingen är alltid åt ett annat håll, det är bra. Säger dujaget som ännu inte helhjärtat utmattat känslan av värdering inför Ingens värdelösa värde. Vi däremot inser den kompatibla följsamheten av att förtänja Konsensus elastiska visitationszon”.
Mot denna antytt konstanta hönsröst ställs ett radfall med i inledningen naturlyriska punktmarkeringar: ”En kvällsalbino, / genomlyst av strupljus / I skymret alla svalor / vita”. ”Krävande skator / Gråskalor / När ljus böjs blankt / av ströregn”. Tro därmed inte att Aase Berg blivit idylliker. Skräcken och smärtan smyger sig in bland dessa motstrofer: ”Rådjurens bakben avklippta / frambenen springer / tåget sackar”.
Mot slutet sker en höjning av blicken mot en fjällvärld med allt djupare snö, allt strängare köld, en antydd apokalyps:
Långsamma djupminus
fäster sin klirrande
ordning
Paralysens hjärtskärande elygans
Ylajali dugg bruk viskere
Poeternas generationer har drivit lovvärd kamp mot vanespråket, som stumnar i sig självt. Varje generation har bidragit med egna uppror. När dessa lagras i varann, uppstår tillsist en paradox: de avdrifter från normalprosa som skulle vitalisera språket blir så stora att också här hotar stumnad.
Aase Berg är frisk i sin rabulism och ironi men blir ibland så svårbegriplig att hennes ansträngning slår knut på sig.
