[111027] Att skriva en roman är inte enkelt. För att lyckas räcker det sällan med att bara sätta sig ned och skriva. Man behöver även skaffa en strategi och bli medveten om fällorna. Sören Bondeson har undervisat i litterärt skrivande i 18 år och har själv skrivit nio böcker. Här delar han med sig av sju viktiga steg för att lyckas med romanskrivandet. (Ytterligare tre steg finns i tidningen Skriva)
Steg 1. Planera skrivandet
Romanskrivandet är ett långt och ofta mödosamt arbete. För att lyckas gäller det att hitta en metod.
Att skriva en roman innebär inte bara att träna på själva skrivandet. Man måste även träna upp konsten att lyssna, iaktta sin omvärld, att ha tålamod och att slutföra det man företagit sig.
Därför är det första steget att bli mera medveten om sin egen skrivprocess. Det gäller ofta att vara mer metodisk, konsekvent och systematisk än vad man i början tror. En början är att du bestämmer dig för att avsätta tid och även en plats där du skriver. Glöm det där med att sitta och vänta på inspiration. Inspiration får man tre gånger om året och då blir det inte mycket skrivet. Istället handlar det om förmågan att koncentrera sig. När du är koncentrerad brukar flytet i skrivandet komma.
Drömmen om att skriva en bok från början till slut där allt faller på plats under skrivprocessen är som att förlita sig på att man ska vinna högsta vinsten på lotto. Att göra en roman handlar i stället mycket om att skriva om, planera, tänka ut karaktärer och skapa ett händelseförlopp.
Ofta börjar man skriva på en roman efter att ha fått en idé. I ett rus skriver man tjugo, trettio sidor. Så tar det stopp och man förstår inte varför. Följden blir att den blivande författaren blir besviken på sig själv, tycker att hon/han är en oduglig nolla och lägger ner allt vad skrivande heter under en tid. Så ett år senare får han eller hon åter en strålande romanidé som börjar i ett rus och slutar vid sidan trettiotre.
I stället för att ge upp gäller det här att försöka bena ut vad man åstadkommit, att försöka göra en analys av läget. Det kanske är på det viset att du har skrivit ett slags synopsis eller en sammanfattning av romanens händelseförlopp. Att det i materialet döljer sig ett stort antal händelser som ska gestaltas och beskrivas mera ingående – det som skrivit ner på tre rader kanske i själva verket ska vara trettio sidor.
Vad man också ofta ser vid betraktandet av ett havererat skrivrus är att man skrivit fyra, fem scener eller situationer i en roman. Frågorna du ska ställa dig då är: Har du skrivit den första scenen i boken? Vad handlar de här scenerna om? Hänger dessa scener ihop? Ska de flyttas om? Vad ska hända med personerna i boken härnäst?
För att kunna skriva en roman behöver du skapa dig en blick där du kan se vad du någorlunda har åstadkommit. Det gäller alltså att kunna höja blicken och se sitt material ur olika vinklar. Annars brukar det inte bli någon roman.
Steg 2. Bygg karaktärer
En roman med tunna karaktärer är helt enkelt ingen särskilt god roman. Lägg tid och möda på att måla trovärdiga karaktärer.
För att romanen ska bli intressant för läsaren krävs att personerna i romanen känns levande. Huvudpersonerna måste ha ett inre liv som engagerar läsaren. Det är genom huvudpersonen eller huvudpersonerna du upplever romanen. Huvudpersonen är också den som driver berättelsen framåt för läsaren.
Det finns olika taktiker bland författare för hur man bygger en karaktär. En del skriver sig fram till det medan andra gör en noggrann beskrivning av karaktären innan de börjar skriva. Om du utgår från din egen bakgrund är fördelen att du inte behöver hitta på en barndom och de upplevelser som styr personens tankemönster. Men då måste du vara beredd att vända på varje sten i ditt förflutna och det kan vara jobbigt. Det är också lätt att överdriva vissa händelser som är viktiga för en själv, men som läsaren tycker är ointressanta. En grundregel när du ska använda dig av dina egna upplevelser i en roman är att betrakta dig själv som en romanfigur.
Ett vanligt tillvägagångssätt är att ta händelser ur sitt eget liv, blanda dem med händelser från folk man känner och/eller berättelser man hört. Baka ihop det och få karaktärer i boken som står på egna ben.
Vanliga misstag är att skriva för lite om människornas inre liv eller att vara för fyrkantig i beskrivningarna. Tänk på att pytsa ut bakgrund och vad det är för människa du beskriver i början av boken och att sedan ständigt fylla på för att det ska bli ett intressant porträtt. Det handlar om att läsaren ska kunna förstå, förvånas och bli intresserad av de inre konflikter som romangestalten bär på. En inre konflikt som kan bli till en större yttre konflikt i boken.
Så ger du karaktärerna liv
1. Den inre monologen. Den inre monologen beskriver romangestaltens tankar och föreställningsvärld. Det är bara att observera dina egna tankar när du sitter på en buss eller tar en promenad.
2. Karaktärens handlingar. Karaktärens handlingar är del av persongestaltningen. Det gäller att här finna drivkraften hos personen i fråga, att fånga de olika motivbilder som får personen att agera utifrån ett mönster. Karaktärens handlingar bör ha en konsekvens, om en romangestalt till exempel drabbas av en psykisk sjukdom, måste det byggas in i karaktärens handlingsmönster. Du bör tänka på att bara för att personerna i en berättelse verkar klara och tydliga för författaren, betyder det inte alltid att de är begripliga för läsaren.
3. Karaktärens bakgrundhistoria. Bakgrundhistorien är ett verktyg du som författare kan använda dig av för att läsaren ska kunna förstå de inre konflikter som romangestalten bär på. Vilka tidigare omständigheter som format människan i boken bestämmer författaren själv utifrån sin syn på dessa frågor. Det är viktigt att veta mycket om huvudpersonernas bakgrund för att karaktärerna i romanen inte ska bli för ytliga.
Steg 3. Härma andra
För att lyckas som författare måste du lära av mästarna. Och nej, det är ingen risk att du förlorar din egen röst. Tvärtom.
Det enklaste sättet att lära sig skriva är att betrakta hur andra har gjort. Läsandet är alltså en viktig del i processen att skriva en bok. Men du kan inte bara plöja bok efter bok. Du måste läsa utifrån hur böckerna är skrivna. Det kan handla om hur meningsbyggnaden ser ut eller vad som gör att romangestalterna i boken blir levande. Vidare kan du se hur dialogerna mellan människorna är gjorda och hur romanen är uppbyggd och komponerad.
En bok som du attraheras av ska du inte läsa bara en gång. Den första gången är du uppslukad av boken och ser inte kvalitéerna. Det är först vid tredje och fjärde genomläsningen du kan se hur författaren gått till väga. Viktigt är att ta reda på vad som har tilltalat dig i läsupplevelsen. Är det innehållet? Finns det ett driv i berättandet? Är det själva språket? Eller att dialogerna känns levande?
Det är i princip omöjligt att skriva en bok om du inte har studerat och reflekterat över olika böcker. Det förväntas inte att en arkitekt ska kunna rita ett hus om han/hon aldrig tagit sig tid att studera huskonstruktioner och låtit sig inspireras av andra arkitekter. Men när det gäller att skriva litteratur lever myten vidare om att du skapar ur tomma intet. Den här myten har sitt ursprung i romantiken på 1800-talet, då författaren fick en upphöjd ställning som geni. Geniet var framför allt det stora manliga geniet, som i ångest, impuls och brinnande blick skrev mästerverk.
Genom att läsa böcker kan du även lära dig de mest grundläggande skrivtekniska knepen, som hur du delar in texten i stycken och kapitel, var du sätter komma och hur du använder tecken och ställer upp dialoger.
Att läsa olika slags böcker och jämföra och analysera dem utifrån ett skrivtekniskt perspektiv gör att du arbetar upp säkerheten i ditt eget skrivande.
Du behöver inte vara ängslig över att du tappar din originalitet när du läser mycket. Det är snarare tvärtom, att din egenart kommer fram genom studier av böcker. Författare påverkas medvetet och omedvetet av böcker, de stjäl, tar strukturer och uppbyggnad och för in det i det egna materialet. Det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt. Att lära sig att skriva är mycket av en härmningsprocess och för den som har ambitionen att förändra, göra tvärtom och förnya litteraturen, är det än viktigare att veta hur någonting är gjort. Det säger sig själv att man måste veta vad det är man revolterar mot.
Steg 4. Använd dialogen
Det är dialogen som ger din berättelse liv och skapar omväxling i texten. Den ska vara trovärdig men inte dokumentär.
Dialogen i en roman har flera funktioner. För det första får människorna i en roman en röst, de börjar prata, kommunicera, samtala, diskutera och gräla, och det lösgör olika processer: de avslöjar svagheter och styrkor, försvarar sitt beteende, framkallar uppgörelser, ljuger om händelser och mycket annat.
Genom dialogen väcks reaktioner mellan människor i romanen, precis som i verkligheten. Att låta gestalterna tala kan göra texten mera levande för läsaren än att berätta vad de säger och gör. Andra syften som dialoger har är att sammanfatta händelser som författaren inte valt att berätta om.
Ytterligare ett syfte med dialogen är att skapa omväxling i texten i förhållande till beskrivningar, berättande och huvudpersonernas inre tankar.
Glöm inte heller att dialogen är en del i persongestaltningen. När du skriver är det viktigt att ge läsaren en känsla av att det som sker i texten är på riktigt, att efterlikna ett samtal i verkligheten.
Men precis som att det är omöjligt att exakt beskriva ett rum med ord, är det ingen bra idé att ordagrant försöka återge en verklig dialog i skrift.
Innan du börjar skriva en dialog är det en fördel om du har en inriktning på dialogen. Undvik att stanna upp för att tänka ut ett intelligent replikskifte. Då kan du hamna i en blixtlåsdialog. En blixtlåsdialog är när replikerna blir stela, förutsägbara och övertydliga. Försök i stället få ett flöde där personerna avbryter varandra och svävar ut för att så komma tillbaka till det som är centralt i dialogen.
Det kan uppstå situationer när en karaktär ska förklara något komplicerat eller berätta något för en annan romanfigur. Tänk då på att den som ska förklara inte pratar för länge och låt den andre bryta in med frågor eller påståenden. Var inte rädd för orden ”sa”, ”sade”, ”frågade” och ”svarade”, men var försiktig med verb som ”gnälla”, ”flåsa”, ”klaga”, ”väsa” och ”stöna”. Dessa ord skapar för det mesta en övertydlighet i dialogen.
Här är tre sätt att skriva dialog
1. Direkt dialog. Den direkta dialogen använder författaren när personerna i romanen ger varandra raka svar och för att ge information till läsaren.
2. Undvikande dialog. En undvikande dialog säger något annat: här talar inte romankaraktären sanning utan försöker kringgå känsliga ämnen och frågeställningar. Precis som i verkligheten säger inte folk vad de menar eller berättar vad som egentligen skett.
3. Symbolisk dialog. Det som utmärker den symboliska dialogen är att karaktärerna pratar till varandra genom bilder, antydningar och saker som finns runt omkring dem. Människor bråkar om hur ett kök ska se ut eller att en brödrost inte fungerar. Det personerna i texten förefaller tala om är i själva verket något annat.
