[111027] 
Många författare har ett förflutet som journalister. Eva F Dahlgren är en av dem. Hon inledde sin författarbana med intervjuboken Kvinnor på bruket, för knappt trettio år sedan. Jag frågar varför hon valde att byta det snabba journalistiska berättandet mot det betydligt omständliga berättandet i en bok?
Eva F Dahlgrens första bok blev kanske inte särskilt omtalad men den blev en teaterpjäs och vilken debutant kan skryta med det? Nästa bok blev desto mer omtalad – Farfar var rasbiolog. Nyligen har boken Det vita kolet kommit ut med bitvis strålande recensioner. Men varför inte bli kvar vid sin journalistiska läst?
– Jag hade jobbat 20 år som journalist och av dem 10 år som nyhetsjournalist på TT. Där handlar det om att producera flera nyheter varje dag. Jag kände alltmer att jag vill stanna kvar längre i ett ämne än man kan som nyhetsreporter. När väl intresset för ett ämne har väckts kan jag bli mer eller mindre besatt av det. Känslan att jag måste göra något annat än nyheter växte sig allt starkare.
Eva F Dahlgren anmälde sig till en skrivarkurs på folkhögskolan i Kungälv med författaren Stewe Claeson som lärare. Vid ansökan till kursen skulle man bifoga en tio sidor lång prosa. Hennes ämne var från början tänkt att handla om angiverisystemet kring förtidspensioneringar.
När Hon satt på KTB (tidskriftsbiblioteket) för att skriva kände hon knackningar i nacken från min farfar. Eller som hon inleder sin bok om farfar: ”Jag nådde just över skrivbordskanten, precis tillräckligt för att se huvudskålen med sicksack-randen, skallen där farfar hade gem och gummisnuddar.”
– Det blev inget om förtidspensionärer, jag kände att jag ville skriva om farfar istället. Det blev fem år av research innan boken var klar.
Men riktigt så rak var inte vägen till boken om farfar. Medan hon gjorde sin research skrev hon en roman om farfar. Hon försökte få till en text som ingen i släkten skulle känna igen sig i. Romanen blev refuserad av några förlag och när hon läste ett brev från sin farmor som förklarade varför hon valt att leva ihop med farfar stötte hon på en stark kommentar: ”Sanningen ska göra er fria”.
– Då bestämde jag mig för att skriva en dokumentär faktabok. Hela boken fick skrivas om från början. Samtidigt jobbade jag parallellt som frilansjournalist. Periodvis blev det mer än jag orkade. Jag blev besatt av ämnet och tappade kollen på tillvaron och gick in i en uttmattningsdepression.
Samma bokidé har alltså blivit både skönlitteratur och facklitteratur. Vilka skillnader ser du mellan dessa bägge genrer?
– Jag är väl skolad av åren på TT. Sakuppgifter ska stämma. Jag insåg att ett korrekt sakinnehåll har ett stort värde för mig. Romanförsöket var något annat. När släktingar berättade om det sakliga gjorde det ett starkt intryck på mig. Så jag tänkte till slut att materialet skulle passa bättre som faktabok.
Men den senaste boken, Det vita kolet, om farmors föräldrar och elektrifieringen av Landskrona är skönlitterär, trots att boken till sitt innehåll påminner en del om boken om farfar. Varför blev det en roman?
– Jag tyckte att jag inte kom personernas känslor tillräckligt nära. Jag kände att personernas känslor måste stämma med faktiska uppgifter. Därför bestämde jag mig för att skriva en roman och då måste jag byta till fiktiva huvudpersoner. Refuseringarna med det första romanförsöket hade inte avskräckt mig. Några förläggare hade skrivit bra och argumenterande refuseringsbrev och jag lärde mig en hel del på det.
Det låter lite som att du använder samma arbetsmetod till böckerna: gå ned i arkiven och leta efter fakta och användbara upplysningar att väva in i en berättelse, skönlitterär, dokumentär eller facklitterär. Hur ser skrivprocessen ut?
– När jag sökte till folkhögskolekursen upptäckte jag att jag skriver bättre text när jag skriver med en blyertspenna än med en dator. Det är som att skriva med olika delar av hjärnan. Med blyertspennan blir skrivandet mer intuitivt.
– Skrivsalen på KTB är min viktigaste arbetsplats. När jag kommer dit börjar jag inte skriva direkt. Jag blundar och låter bilderna komma till mig. Hjärnan står inte i standby-läge här utan jag kan gå ner i det undermedvetna och fiska. Det tar olika lång tid att få upp någon idé till skrivandet. När jag inte sitter på biblioteket har jag alltid med mig en anteckningsbok och skriver ner idéer som dyker upp. Sedan samlar jag dem i olika boxar hemma.
Jag som intervjuar har också en viss faibless för blyerts, inklusive själva pennan, så jag blir nyfiken på vad hon använder. Eva F Dahlgren avslöjar att hon oftast använder ganska mjuk blyerts. Hon började med hård blyerts men den raspar och låter mer. En gång när hon satt i läsesalen kom en lapp över hennes axel med budskapet: Din penna raspar. Detta hände på den tiden när inte många hade med sig datorer in i biblioteket. Idag har nästan alla med sig en dator som tillsammans skapar ett jämnt sorl som överröstar en blyertspennas raspande.
Eva F Dahlgren gillar att sitta på biblioteket och skriva. En del inspiration till hur hon ska jobba har hon också fått därifrån. Exempelvis juridikstudenter med olikfärgade markeringar för olika typer av innehåll. Hemma finns en stor whiteboard med olikfärgade markeringar som underlättar strukturerandet av innehållet i en bok. För vi kan räkna med att det kommer mer.
– Jag är visserligen journalist men har aldrig funderat på radio eller TV. Jag har alltid velat skriva, det är det som är min grej.
