[111027] Hur mycket hittar de på egentligen de där författarna? Ljuger de bara ihop vad som helst eller skriver de om sådant de känner till? Gör en författare som skriver fiction research? I panelsamtalet ”What Lies Beneath” på Crime Writer-festivalen i Harrogate 2011 samtalade NJ Cooper med Sophie Hannah, Tana French, Steve Mosby och Andrew Taylor om deras psykologiska thrillers och om hur de kan veta så mycket om galenskap och de mest obehagliga brott. Dessutom avslöjade de en del av sina mer konkreta skrivarknep.
När jag besökte Harrogatefestivalen för två år sedan fanns det flera liknande programpunkter. Då konstaterade Val McDermid att hon ibland blev ifrågasatt när det gäller att skildra heterosexuell kärlek, eller rättare sagt, sex, för att hon själv alltid levt ihop med kvinnor. Däremot är det ingen som kräver att man ska vara mördare för att kunna skriva om mord, sa hon.
– Men av någon anledning tror alla att just mina sexskildringar är självupplevda, skrattade hon rått då.
Zoe Sharp en av de andra författarna som deltog, fyllde på med att det aldrig ifrågasätts om män kan skriva om kvinnliga huvudpersoner på ett trovärdigt sätt.
De här yttrandena låg hela tiden i mitt bakhuvud när jag i år lyssnade på diskussionen med rubriken What lies beneath. CJ Cooper ställde bland annat frågan till Andrew Taylor om hur han som verkar vara en så mild och vänlig man kan skriva om så hemska saker.
– Man får ofta höra att kriminalförfattare är så trevliga och snälla, till skillnad från en del andra författare. Kanske är jag snäll, just för att jag släpper ut all inre ilska genom att skriva, log han och fortsatte med att konstatera att vi alla har alla de här känslorna i oss, men att man som författare kanske har bättre kontakt med det här inre, ilskna barnet.
– Alla känner vi en psykopat, konstaterade Tana French. De finns närmare än vi tror.
Hela panelen var i viss mån överens om att det är en fördel att veta ganska mycket om det man skriver om. Men riktigt hur mycket kunde de inte enas om.
– Att skriva är som att skulptera ur ett stenblock. Jag gör massor av research men gör mig sedan fri ifrån den och hittar på, berättade Andrew Taylor.
Tana French berättade att hon gärna skriver om sådant hon känner sig bekant med, men att hon vill ha den utomståendes blick för detaljer. Hon berättade att hon bor i Dublin sedan många år, och känner sig hyfsat hemmastadd där. Tillräckligt för att veta hur man tar sig runt i staden, var man hittar den bästa ölen och var man inte bör vara efter mörkrets inbrott..
– Men jag är inte därifrån, till skillnad från min make. Det gör at vi ser på Dublin på olika sätt. Jag ser på sätt och vis mer än han och det är bra. Jag lägger märke till sådant som för en infödd är självklart.
Även Sophie Hanna pratade om detaljernas betydelse. Hon berättade att hon är en person som ofta lägger märke till det udda. Just de små detaljerna är de som kan ge en berättelse den verkliga trovärdigheten.
– När jag reser ser jag de små avvikelserna. Andra kan ha varit på samma plats och tycker kanske att de bara är trevliga, men jag fastnar för det lite underliga.
Problemet för en författare är ofta att vara tillräckligt trovärdig. Sophie Hannah illustrerade detta genom att berätta om ett fullständigt osannolikt mordfall ur verkliga livet.
– Det skulle aldrig gå att skildra det här i en roman. Det är för underligt. Men människor är märkligare än man tror.
Hon citerade en annan författare som sagt att man bör skiva ”right at the edge of the probable, but just inside the possible.”
Alla berättade om hur de genom sina författarskap kunde gå upp i sådant som intresserade dem. NJ Cooper frågade Steve Mosby om det faktum att han själv ganska nyligen blivit pappa hade inverkat på hasn senaste bok som, tyckte hon, egentligen mest handlade om far- och sonrelationer.
– Jag planerade boken till stora delar innan sonen var född, men naturligtvis har det faktum att jag fått barn fått mig att fundera över hur det en generation gör påverkar nästa, svarade han.
Annars är boken också ett intressant tankeexperiment om hur en person (i romanen) skriver en roman som bygger på ett verkligt fall och hur den romanen sedan påverkar människor. En text om en text eller en författare – och kanske ett sätt att fundera över den egna författarrollen.
Sophie Hannah har skrivit ett par historier om kvinnor som inte blir trodda.
– Det är väl en av våra största rädslor. Att säga någonting som vi själva vet är sant och bli avfärdad. Jag tycker att det är intressant att fundera över hur vi försöker hålla kvar vårt förnuft i situationer där vi blir ifrågasatta, berättade hon.
Hon fortsatte med att konstatera att hon skriver de böcker hon själv hade velat läsa, om det inte varit hon själv som skrivit dem.
– För, konstaterade hon ironiskt, när jag väl är färdig med dem har jag verkligen ingen lust att läsa dem.
Det intressanta med att skriva just kriminalromaner, konstaterade bland andra Andrew Taylor är att de tillåter honom att ta ut svängarna på ett annat sätt än andra genrer.
– Det går att dra saker till sin spets på ett sätt som blir intressant.
Men att begränsningar, ramar, också kan vara bra för den kreativa processen beskrev han genom att berätta om en god vän som var konstnär och målade triptyker, alla i exakt samma mått.
– Jag trodde att han hade någon konstnärlig vision, en tanke bakom detta, men när jag frågade honom så sa han bara att han ju måste börja någonstans. Han gav sig själv en ram att arbeta inom och den ramen gjorde att han kunde koncentrera sig på innehållet i bilden istället. Så känner jag inför mitt val av genre ibland. Att skriva om ett brott ger mig någonting att bygga mina historier kring.
Vad man egentligen ska kalla genren de här författarna skriver inom är inte helt självklart. Crime novels, psykological thrillers, serial killer thriller, crime noir etc. Etiketterna är fler på det engelska språket än här. Men Sophie Hannah, som precis som de övriga i panelen oftast klassas som författare till psykologiska thrillers tycker att det ibland blir lite fel i sorteringen.
– Så snart det cirklar mycket runt relationer så är det psykologiska thrillers. Jag skulle vilja kalla mina romaner, som innehåller många brott i hemmiljö för ”a crime novel with a domestic emotional slat”, skrattade hon och erkände i samma svep att det kanske inte är så catchy.
Här följde en liten diskussion om vad en psykologisk thriller egentligen är och om det är viktigt för läsaren att få rätt förväntning. Troligen är det så, var slutsatsen, eftersom man lätt kan känna sig lurad och förkasta en annars bra historia.
På frågan om hur processen ser ut när de skriver sina historier så svarade Stewe Mosby att han börjar med att skapa ett persongalleri och att han sedan tar avstamp i en situation, en scen.
– Sedan följer jag med och ser vart det för mig. Jag försöker följa berättelsens egen inre logik.
Tana French höll med om att berättelsen ofta lever i sig själv. Hon har alltid har en känsla av att de figurer hon skriver om finns därute någonstans och att hon måste försöka fånga dem på något sätt. Hon bemöttes av CJ Coopers konstaterande av att det väl ändå måste vara tvärt om.
– De finns inne i dig och du måste få ut dem.
Alla i panelen är noga med research. Man får inte missa i detaljerna, som tidigare nämnts. En historia kan tappa helt om historierna inte håller där. Ingen av de närvarande författarna bygger sina karaktärer på verkliga händelser, men ansåg alla att en författare med sin blick och fantasi kan hitta pusselbitar till personligheter och skeenden överallt.
Trots att de skriver om fruktansvärda brott hade ingen, utom Andrew Taylor, lyckats skrämma sig själva under skrivprocessen. Förklaringen till det är troligen att man som författare har full kontroll över skeendet. Taylor hade blivit rädd en enda gång.
– När jag skrev om hur en liten flicka blev kidnappad och skulle skildra hur mamman vaknar på morgonen och inser vad som hänt så var jag, tillsammans med min fru, tvungen att gå så djupt in i den känslan att det blev väldigt obehagligt. Min egen dotter var liten då, det spelade säkert in, berättade han.
Att de närstående kan vara till hjälp på många sätt, inte bara som rollmodeller intygade samtliga.
– Min man som är en fanatisk filmälskare läser alltid mina texter först, berättade Tana French. Han tillåter inga scener som inte leder någonstans och får mig att trimma bort allt onödigt från mina ibland vildvuxna texter.
På slutet av samtalet, när det verkligen framgått att skrivandet är en tämligen komplicerad och tidsödande process ställde en person i publiken frågan ”är det värt allt besvär”?
Samtliga i panelen hade inställningen att det för dem egentligen inte fanns något val. De har en inre drift att skriva som är väldigt stark och de har offrat mycket annat för att få göra det. Nu är de alla i den lyckliga positionen att de kan leva på skrivandet och det var de mycket tacksamma för.
– Det är lite konstigt att författare ibland klagar över att de inte kan leva på sitt skrivande. Varför har de någonsin antagit att de skulle kunna göra det? Eventuella pengar är en bonus som man inte kan räkna med, sa Sophie Hannah
Andrew Taylor fyllde i med att:
– Det är fantastiskt att kunna leva på sitt skrivande. Jag arbetade från början på bibliotek och det var väldigt slitsamt, innan jag började dra in pengar på böckerna. Att sitta hemma och skriva gör dessutom att jag inte behöver ha kostym varje dag, skrattade han
Tana French jämförde sitt nuvarande liv som författare med sin tidigare karriär som skådespelare.
– Jämfört med teatern så är skrivandet förhållandevis tryggt. Som skådespelare hade man kontrakt säsong för säsong. Mitt första bokkontrakt sträckte sig över tre år. En annan fördel med skrivandet är att jag kan arbeta när jag vill. Jag behöver inte vänta in någon annans tillåtelse, som man får göra vid teatern. För att skriva behöver man bara en penna och en anteckningsbok.
Det yttrandet fick panelen att börja prat om hur de strukturerar sina arbetsdagar. Steve Mosby tyckte att han hade för lite struktur på dagarna. Han försöker skriva ca 2000 ord om dagen, minst.
– Det viktiga är att få till det där första utkastet. Det behöver inte vara så bra, det kan man fixa till sedan. Jag skriver bara rakt på och bryr mig inte så mycket om formuleringarna.
Alla uttryckte rädslan för den blanka skärmen. Men det viktiga var, höll alla med om, att hålla skrivandet igång. Tana French skriver också varje dag, men är mycket mer noga än Steve Mosby.
– Jag är glad om jag får ihop tusen ord. Jag går igenom texten igen och igen och ger mig inte förrän varje komma sitter där det ska.
Andrew Taylor räknar också ord.
– Det tror jag alla författare gör. Men egentligen spelar mängden inte så stor roll för mig. Det viktiga är att jag ständigt håller det igång. När jag undervisar, vilket jag gör ibland säger jag alltid ”not a day without a line”. Det är det viktigaste studenterna kan lära sig när det gäller skrivandet.
– Jag skriver inte någon särskild mängd. Jag skriver en scen om dagen. Bara en scen. Även om den är kort, inflikade CJ Cooper.
Sophie Hannah skriver alltid på regelbundna tider.
– Jag sätter mig exakt klockan elva. Egentligen mest i protest mot andra författare som alltid säger att de börjar skriva klockan nio. Det är ju det som är bra med att vara författare. Man kan börja när man vill. Jag är inte den morgontidiga typen och sover ofta fortfarande klockan nio. I gengäld jobbar jag sedan till halv sju på kvällen. Men bortsett från att jag arbetar på vissa tider så försöker jag skriva på så olika sätt som möjligt för varje bok. Jag är en person som lätt blir uttråkad och försöker hitta omväxling. Att flytta kan vara ett trick, eller åtminstone byta rum.
Så. Författares liv ser mycket olika ut. Men visst är det värt det. I alla fall om man ska tro fyra författare och deras samtalsledare, i en panel i Harrogate sommaren 2011.
