[111027] Hur gör man egentligen när man skriver? Rent konkret. Hur går det till när man skriver en bok? Finns det ett enda bra sätt som fungerar för alla eller måste var och en hitta sitt eget?
I inledningstexten till det här temat skriver jag att det förmodligen finns lika många skäl till att skriva en bok som det finns böcker. Förmodligen finns det också lika många sätt att göra det på.
När jag gjorde en djupdykning i mina anteckningar och ljudinspelningar från sommarens besök på Crime writer-festivalen i Harrogate så hittade jag mängder av beskrivningar av olika typer av skrivprocesser. Tidigare intervjuer och samtal med författare och avlyssnade seminarier på Bok & biblioteksmässan här i Göteborg understryker bilden som utkristalliserade sig där. Var och en måste hitta sitt sätt. Men det finns en del grundknep som många använder. Här nedan kommer några av dem. Kanske kan du få inspiration.
Vi börjar med den intressanta frågan – var börjar man? Kan man börja från början och sluta på sista sidan?
Svaret är att väldigt få författare gör så. Det finns undantag, som exempelvis den i Australien bosatte Peter Temple. Han berättade på årets bokmässa i Göteborg om hur han börjar sitt skrivande med en scen och sedan tar sin berättelse därifrån. Han vet inte hur den ska sluta när han börjar och det ställer ibland till det för honom när han ska sy ihop en lämplig och trovärdig upplösning. Men för honom är det enda sättet att skriva. ”Jag skulle bli så uttråkad annars”.
Motsatsen till Temple är de som har en slutscen och nystar upp sin historia därifrån och sedan vänder på den och putsar till den så att allt hänger ihop. Andra har en tydlig tråd från början, de börjar med en synops med allt väsentligt – själva berättelsen, dess vändpunkter och upplösning. Så gör de allra flesta i olika hög grad, ibland exempelvis genom att rita ett flödesschema. Andra åter skriver i scener och fogar sedan samman dem som ett pussel med många olika lösningar. Erfarna författaren Val McDermid ger rådet att börja med att utforma de olika karaktärerna först. Hon hävdar att det sparar mycket tid senare i processen och att det minskar risken för logiska luckor med tidsödande genomgångar av texten som följd.
Påfallande många börjar med en tanke – en idé, och utforskar den in i minsta detalj och sedan låter de den bilda grund för berättelsen. De går in i en tanke, en känsla och testar den på olika sätt. Ett exempel på den metoden är den brittiske författaren SJ Watson som slog igenom stort i Storbrittanien i år med en roman om en kvinna som lider av extrema problem med närminnet och varje dag när hon vaknar på morgonen har glömt vad som hände dagen innan. Idén fick han när han läste om en man som opererats för allvarlig epilepsi och som följd av operationen tappade närminnet.
Att hitta ämnen som man verkligen är intresserad av är viktigt, av flera skäl. Ett av dem är att det är en lång och tidskrävande process att skriva. Alla framgångsrika författare skriver och skriver om, hur många gånger som helst. Om man inte själv kan hålla upp intresset och passionen för det man skriver om kan man knappast begära att läsaren ska känna någonting för texten när den är klar heller. Val McDermid som valde ut och presenterade årets debutanter i Harrogate 2011 underströk kraftfullt att det som gjorde att hon valt just dem hon gjorde var att de alla skrev från hjärtat.
Många författare berättar om lösa lappar med bitar av berättelsen och ännu fler lappar med research. Även de som enbart skriver fiktion gör ofta omfattande research. De vill veta vad de skriver om. Inte bara vad gäller platser, detaljer som hur ett vapen fungerar och liknande utan även saker som psykologi och annat mindre handfast. De flesta författare hävdar att det inte går att skriva en bra historia utan att veta mycket mer om den och om sina karaktärer än det som framgår av själva texten.
Namnen, personligheterna, platsen och tidpunkten man väljer att berättelsen ska utspela sig på – allt ska väljas med omsorg, liksom genre, stil osv.
När man väl gjort alla dessa val och sätter sig och skriver – hur gör man då? Spelar platsen där man sitter och man skriver på roll? Vi har alla sett tjusiga fotografier av författare vid sina arbetsplatser, av någon anledning ofta med en katt i knät. Alla dessa bilder antyder att platsen är viktig. De har fina arbetsrum, gamla skrivbord och mängder med överfyllda bokhyllor. Kanske behöver din favoritplats inte se ut så. Platsen är viktig för de flesta, men på olika sätt. Favoritstolen, en särskild utsikt, ett café, avskildhet, samma rutin varje dag eller ett ständigt behov av omväxling.
Nästan alla författare jag hört berätta om detta har mycket bestämda rutiner för sitt skrivande. En optimal tidpunkt på dagen då de börjar skriva. För någon är morgonen optimal, som SJ Watson som gärna börjar skriva så tidigt på dagen som möjligt för att ”hjärnan inte ska ha vaknat ordentligt”, medan andra tycker att just skrivandet givit dem frihet att skriva när de vill, att börja sent på dagen eller skriva hela natten. Gemensamt för de flesta är ändå att det är viktigt att ständigt hålla på. Att skriva lite varje dag. Ett vanligt mått jag hört som minsta pensum för dagen är 2000 ord.
Sedan finns det mängder av andra detaljer som ska stämma. Förutom älsklingsplatsen och intajmandet av den optimala tidpunkten kan det vara favoritmusik att lyssna till i samband med skrivandet, en särskild penna och så vidare. Det finns de som är närmast sjukligt fästa vid en speciell sorts penna, en särskilt sorts papper eller block. Andra kan bara skriva vid datorn. Många författare vittnar om sin kärlek till olika typer av kontorsmaterial.
Ni förstår att det finns hur många sätt som helst. Prova er fram. Känn efter. Vem vet – rätt som det är kanske du hittar din egen variant och sedan är det bara att sätta igång. Skriv!
