[111020] Denna dokumentärbok kan läsas som en äventyrlig beskrivning av en man som upplevde andra världskriget från en jagare i Stilla havet – och överlevde.
Men i sista kapitlet är det pojkboksspännande berättandet över och man förstår plötsligt vad kriget gjorde med honom.
Där står nämligen: ”Även om Swede sällan mådde dåligt av kriget när det pågick fick han problem under åren som följde. Under mer än tio år plågades han så mycket av mardrömmar att han till slut fick ett eget sovrum. Han grät och skrek i sömnen, och när han delade säng med Katie (hustrun, min anm.) sparkade han henne så mycket att hon fick blåmärken./…/
– Jag misstänker att jag drömde om kropparna i Pearl. Jag mår väldigt dåligt när jag tänker tillbaka på alla döda och uppsvullna sjömän som plockades upp ur hamnen. Jag kan fortfarande se de vita uniformerna i vattnet. De var flera hundra. Jag kan fortfarande känna lukten av bränt kött./…/
Emery ”Swede” Lundquist, 88 år, berättar för författaren om konsekvenserna av allt hemskt han upplevde under andra världskriget. Jag är glad att denna passage finns med i boken, annars hade inte det journalistiska arbetet känts komplett. Thomas Tynander skrev en bok om ishockeymålvakten Pelle Lindbergh för några år sedan och återkommer här med ännu en stark dokumentärhistoria. Av en slump träffade han på denna svenskättling och intervjuade honom för Aftonbladet inför premiären av filmen ”Pearl Harbor” 2003. Swede berättade då hur det var att befinna sig i ett av fartygen i hamnen när japanerna anföll – och idén att skriva en bok tog form.
Emery Lundquists föräldrar emigrerade båda från Roslagen var för sig till svenskbygder nära Chicago. Det var tidigt 1900-tal och så småningom möttes de i en svensk kyrka i norra Chicago, gifte sig och fick en dotter och 27 februari 1922 föddes sonen Emery.
Hans far visade sig vara en kvinnokarl vilket ledde till skilsmässa mellan föräldrarna och barnen placerades på barnhem. Sedermera fick Emery tillbringa uppväxten hos svenska släktingar i Arkansas. En period nästan lika ångestfylld som på barnhemmet så det var med en befrielse han tog värvning i flottan som artonåring, och han placerades efter inskolning på jagaren USS Monaghan, där han hanterade siktet vid kanon 2.
Swede blev han kallad under de första veckorna i flottan eftersom han var lång, blond och blåögd. På morgonen den 7 december 1941 låg nästan hela den amerikanska Stilla havsflottan samlad på en plats – över etthundra fartyg fanns vid Pearl Harbor på Hawaii. Swede hade planerat att åka till Waikiki Beach och bada och sedan åka rullskridskor, efter frukosten. Det var bara en timme kvar till skiftbyte och permission, när helvetet bröt lös.
Japanska plan och ubåtar anföll flottbasen och utifrån Swedes perspektiv får vi, i det närmaste ögonblickstroget, uppleva fasorna och ångesten. Man riktigt känner hur svetten dryper av den 19-årige sjömannen som torkar sig i ansiktet när nya plan anfaller. När han står vid kanon 2 och hanterar siktet medan andra sköter laddningarna och en gruppchef håller kontakten med eldledningen på bryggan – har det plötsligt och oväntat blivit allvar av det som alla har tränat på i mer än ett års tid.
Författaren har djupintervjuat Swede massor av gånger – och den dagbok han förde i lönndom – det var förbjudet under krig – under alla år ute på havet har varit till stor hjälp, liksom fotografier. I många fall har Swede återberättat vad han minns men på andra platser har författaren återskapat samtal med tanke på vad som varit troligast.
Dock poängteras av författaren att Swede är utrustad med ett fantastiskt minne.
Det tog sju år efter att kriget var slut innan Swede lät sig intervjuas av en journalist på en lokaltidning. När han då berättat om sina upplevelser sökte han professionell hjälp för att bearbeta den värsta krigsångesten.
13 stora slag, inkluderat Pearl Harbor, var Swede med om under andra världskriget. De finns noga nedplitade med penna i dagboken.
Och trots alla utmärkelser han fått – och är stolt över – framgår hans förtvivlan över att så gott som alla av hans tidigare kamrater på USS Monaghan gick under i en svår storm på Stilla havet i december 1944. Swede hade några månader tidigare mönstrat av för att gå vidare inom flottan och mönstra på en ubåt. Vilket dock inte riktigt blev av förrän han som reservare många år senare fick vara med under vattnet. Då hade hans cellskräck också försvunnit, berättar han.
Det som tagit på mig hårdast när jag läst denna bok är nog vad kriget gör mot människor. Swede säger att han fortfarande har svårt att möta japaner i hans ålder utan att känna hat mot dem. Och till Hawaii har han aldrig återvänt – inte bara för Pearl Harbors skull, utan också för att där bor så många japaner.
Swede Lundquist kan, trots allt hemskt han varit med om, som gammal blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Hans tre söner har givit honom många barnbarn och mest stolt kände han sig nog när ett av hans barnbarn blev baseballproffs, något han själv aldrig blev trots att han ville.
Men ett yrkesliv som brevbärare, efter flottan, har gett honom mycket positiva minnen och sitt dragspel och sin gitarr har även det bibringat honom glädje.
Men till Sverige har han aldrig varit, vad jag kan förstå. Men svenskamerikan var han likväl och ungefär 200 000 svenskamerikaner deltog på den amerikanska sidan i andra världskriget, enligt forskarna och författarna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.
Vid Pearl Harbor dog 2 403 personer, 68 civila, flera av dem barn.
Andra världskriget varade i 2 194 dagar och 50 miljoner människor dödades, tio gånger så många som i första världskriget.
37 000 av de dödade var amerikanska sjömän.
Många fanns ombord på de 71 jagare som sänktes.
Emery ”Swede” Lundquist hade turen att inte vara en av dem. För då hade inte denna bok blivit till, vilket varit synd, för det finns en mänsklig värme i melankolin här som gör den värd att läsa.
Trots alla realistiska skildringar av kriget och kalla redovisningar av jagare, hangarfartyg och slagskepp som gått under.
