[111019] Det är nu mer än trettio år sedan Umberto Eco fick sitt dundergenombrott som författare med I rosens namn, som i filmatiserad version med Sean Connery som sanningssökande munk kom att sprida bilden av Eco som lärd underhållningsförfattare och dessutom öppnade dammluckorna för en flod av miserabel litterär mumbo-jumbo, som slog mynt av att röra i sig i mystika gränsländer mellan medeltidsmyt och kvasireligiöst infärgad kriminalgåta som Dan Browns Da Vinci-koden eller som det senaste exemplet på svenska, Jan Wallentins sanslösa hopkok Strindbergs stjärna.
Det som framför allt skiljer Eco från klåparna i hans efterföljd är hans medvetenhet om språkets funktioner, dess kapacitet att skapa mening och vilka risker och möjligheter det medför för den som uttrycker sig i tal eller skrift och alltid ställs inför mångtydighetens och tolkningsbarhetens utmaningar, dem som Eco sätter i spel i sina romaner i syfte att skapa en produktiv osäkerhet inför historiskrivningens logiska mönster och ordnade följdriktighet, som kommer till oss ur det förflutna förmedlade av tolkningar och läsningar, i sin tur fortfarande öppna för nya tolkningar och läsningar.
Det hör ju till saken att Umberto Eco är språkvetare och språkteoretiker, närmare bestämt specialiserad på semiotik, läran om språkets tecken och språket som tecken. Det präglar också hans skönlitterära verk, vilket blir en genuin utmaning av läsarens förmåga att inte bara läsa utan utläsa, se bakom orden och söka dolda men kraftfulla underliggande verkningsmedel i textens strukturer. Ofta, det måste nog medges, läser man Eco med en känsla av att gå bet, att ha missat något som sätter textens historiskt förlagda händelseutveckling i samband med nutiden och kritiserar samtida fenomen och figurer.
Det har om Eco senaste roman, Begravningsplatsen i Prag, sagts att den i sitt till 1800-talet förlagda förlopp gestaltar förhållanden i dagens Europa och särskilt i det lögnens och hyckleriets ledarskikt som utgör Berlusconiregimen i Italien. Visst kan det vara så, men lätt att se är det inte, däremot är det mycket lätt att se hur Eco med fruktansvärd ironi blottlägger den rasistiska ondskas ursprung som skulle leda till Förintelsen. Och därmed kanske en varning med oerhörd tyngd utfärdats för att ta lätt på sådana som Berlusconi, men också andra som verkar i mer eller mindre hemliga sällskap och slutna rum, om än under demokratisk täckmantel. Och är det inte så förfärande mycket av modern maktutövning ser ut? Vilken är t ex noga besett den demokratiska legitimiteten hos det enorma administrativa regleringsmaskineri som EU utgör, hur utlämnade åt de transnationella företagen är både arbetskraft och nationer när det gäller frågor om resursallokering och etablering och nedläggning av verksamheter?
Begravningsplatsen i Prag är inte lika publiktillvänd som I rosens namn, framför allt saknas här en positiv huvudperson. I stället finns här en antikhandlare, Simone Simonini, som också, och framför allt, är verksam som förfalskare både i eget intresse och åt olika uppdragsgivare. Han sitter i Paris, 67 år gammal år 1897, och skriver berättelsen om sitt liv, men också en dagbok om det närvarande. En berättarröst, förslagsvis författarens, går in och kommenterar och värderar Simoninis handlingar och vad som eventuellt är trovärdigt i hans berättelse.
Simonini är född i Italien, i Piemonte, precis som Eco, och han kommer att bli insyltad i en rad intriger kring Garibaldi och hans entourage under det krig som så småningom leder till Italiens enande. Simonini drar sig inte för ett eller annat lönnmord och hans kontakter med diverse dunkla sammanslutningar som drar i trådarna bakom de politiska och krigiska skeendena blir alltmer intensiva. Han blir agent och dubbelagent, och hans förfalskningskonster tas mer och mer i anspråk.
Så småningom ska han involveras i framställningen av Sions vises protokoll, den skrift som spreds under senare delen av 1800-talet och utgavs för att vara ett autentiskt protokoll från ett möte mellan judiska ledare som här drog upp riktlinjerna för hur de skulle uppnå världsherravälde. Protokollet fick stor betydelse för den antisemitiska propagandan både i Västeuropa och i Ryssland.
Som hängiven antijudisk konspiratör i det sena 1800-talets Frankrike blir Simonini naturligtvis mycket aktiv i angiveri och smutskastning av Dreyfus, den judiskättade officer som oskyldig greps för spioneri, dömdes och skickades till Djävulsön. Dreyfus fick så småningom upprättelse, men utanför den här bokens pärmar.
Det är en kontroversiell omständighet att Umberto Eco utformat en huvudperson, en ”hjälte”, som är en sådan ohygglig svinpäls, och det har uppstått en debatt kring boken, där farhågor luftats om att det är en risk med att ha en sådan huvudperson, bara funktionen som sådan kan bidra till att läsaren får någon slags förstående inställning till den antisemitiska hållning som han företräder.
Eco i sin tur hävdar att han haft just denna risk för ögonen, han har velat utmana läsaren, utdela ”ett slag i magen” och det kan man kanske säga att han lyckats med. Det är en brutal provokation när en så avskyvärd figur får föra ordet och ge sina tankar och handlingar drag av begriplighet eller rentav nödvändighet. Men häri finns också en varning som jag tycker att Eco är tydlig med, språket kan vara en mycket riskabel instans, den som förmår använda det till sin fördel kan vara en amoralisk skitstövel och ändå övertyga om det ofrånkomliga i sina handlingar. Är inte det vad Berlusconi (och andra mindre uppenbart men minst lika farliga makthavare) lyckats med?
Begravningsplatsen i Prag är en stundom ganska svårforcerad roman, särskilt alla turer kring de italienska krigen känns övermåttan trassliga att läsa sig igenom, men den är också en effektiv varning för maktfullkomlighet och påminnelse om den införstådda läsartens möjliga förräderi mot både logik och rättskänsla.
