[111013] Jonas Hassen Khemiri slog igenom med dunder och brak med romanen Ett öga rött som snart hamnade på scenen. Jag såg den i en bejublad föreställning på Angeredsteatern. Sedan har han visat ett par mindre lyckade försök (tycker jag) innan han nu är tillbaka i mittfåran med pjäsen Apatiska för nybörjare på Folkteatern. Jag kom sent iväg på den och upptäckte att den bara går ett dussin gånger till. Jag föreslår er att ta svängen om Järntorget. Missa inte denna föreställning! Som man kan förstå av titeln är det de apatiska barnens öden som har satt fart på Khemiris penna och gjort det med besked. Med en dåres envishet bankar han in sitt budskap.
Till sin hjälp har han teaterns lilla ensemble Lars Magnus Larsson, Sheby Niavarani, Natalie Sundelin, Ulla Svedin, Jonas Sjöqvist och Cecilia Milocco i regi av Nina Wester. Det är utmärkt bruksteater, spel mot ett mål, om uttrycket tillåtes, enfalden. Den apati som uppstår när man hänger av sig sitt hjärta och sin medkänsla tillsammans med ytterkläderna ute i tamburen.
Likgiltigheten är det som hindrar oss från att vara människor. Det är därför man kan finna ett så kompakt försvar för den. Besök Folkteatern och se om inte du också kan bli vaccinerad. Åtminstone för en tid.
I brist på annat, läs Gellert Tamas bok De apatiska som har mycket att beättta!
/Åke S Pettersson
Författaren Johan Hassen Khemiri har med hjälp av regissören Nina Wester och Folkteaterns skådespelare lyckats göra en föreställning som är angelägen, politisk, aktuell, filosofisk och rolig. Alltsammans på en och samma gång. Skådespelarna byter roller snabbt som ögat i denna fartfyllda 1,5 timmars föreställning med hjärtat på rätta stället. De är skolbarn, pensionärer, flyktinghandläggare, politiker och ”vanligt folk” i medelåldern. Kanske illustrerar de extra tydligt den grupp som vissa politiker vill kalla ”verklighetens folk” – en allmän opinion som populister, undergångsprofeter och sensationsjournalister tror sig kunna påverka lätt som en plätt…
Men är det verkligen så?
Och hur var det nu med de apatiska flyktingbarnen?
Vems fel var det att de blev sjuka?
Och vems fel var det att så många av dem ändå utvisades?
Pjäsen Apatiska för nybörjare ger inga enkla svar på enkla frågor. Den är obeveklig i sitt sanningssökande, och under tiden har man roligt. Men det roliga är inte att någon speciell grupp framstår som idioter. Utan att alla i själva verket är både kloka och listiga, och vet vad de gör. Och under alltsammans finns en oroande insikt, som också drabbar oss i publiken: Vi är alla ansvariga för vad som händer i Sverige och världen. Och det ansvaret är så tungt att vi ständigt försöker smita ifrån det genom att barrikadera oss bakom floskler och undanflykter, eller rentav spela apatiska. Om vi nu inte är det på riktigt.
Huvudpersonen är Utredaren – en man som skall göra en utredning om de apatiska flyktingbarnen, men som tillslut gör en hel bok, som så småningom blir till en pjäs. Han är en engagerad ung blondin med stora, oskuldsfulla ögon, som längtar efter att ostörd få njuta av sin berömmelse som författare och avslöjare av orättvisor. Men med honom finns ständigt en allvarlig, retsam och rentav våldsam Röst – gestaltad av en ung kvinna – som börjar skrika och brottas med honom varje gång han vill sjunka ner i självgodheten och den mjuka soffan. Utredaren spelas av Jonas Sjöqvist och Rösten av Cecilia Milocco. Och de gör det alldeles utmärkt – känsligt och trovärdigt.
Det här är faktiskt en värdig modern uppföljare till den samhällsengagerade och samtidigt djupt underhållande teater som spelades i Göteborg för många decennier sedan. Den som är tillräckligt gammal för att minnas Flotten, Hemmet och Sandlådan kan känna igen sig, men bara lite grann. Och den som är yngre får chans att se något alldeles nytt, som är både roligt och omskakande. En pjäs som dessutom, i en tid som präglas av barnslig skräck för att verka naiv, är djärv nog att ha ett budskap. Det handlar inte längre om att gå samman och stå på barrikaderna med knutna nävar, för att segra. Utan snarare om att rannsaka sitt samvete, se sanningen i vitögat och sluta snacka skit.
Det som jag uppskattar allra mest med den här uppsättningen är dess människosyn. Den är positiv och hoppfull. Utan cynism och hat och råa flabb.
/Kajsa Öberg Lindsten
