[110920] Varför Bernt Hermele har skrivit den här boken vet jag inte men som läsare konstaterar jag att den kan läsas på många olika sätt, som en skvallerbok om en omtalad och skandaliserad person, som en bok om en speciell och välkänd organisation med problem, Röda Korset, som en bok om organisationer i allmänhet, möjliga felfunktioner i sådana, eller som en bok om en personlighetstyp som man bör se upp med.
Boken kan också läsas med ett mer övergripande samhällsperspektiv, som en bok om hur överklassen stöttar överklassen, om hur ett adelsnamn, ett överklassnamn, kan öppna dörrar som annars vore stängda. Den kan vidare läsas som en bok om whistleblowers och om hur sådana bör gå tillväga för att inte råka mest illa ut själva. Den kan också ses som en bok om manlig sammanhållning och kvinnors underordning i organisationer, även om man träffar på kvinnor i högre positioner i boken.
Boken handlar alltså om mannen, Johan af Donner, som svindlade Röda korset och Cancerfonden, på miljonbelopp och som framför allt skadade Röda Korsets rykte svårt, eftersom det var där han avslöjades. Den handlar om hur några kvinnor fattade misstanker och om hur de gick tillväga för att undersöka vad Johan af Donner hade för sig. Den handlar om hur en man, Johan af Donner, med charm, övertalningsförmåga och en förmåga att ljuga utan att skämmas, ens om han ertappades. Den handlar om hur han kunde vilseföra och lura chefer och styrelser på Röda Korset och inom Cancerfonden, där han också arbetade en period.
Johan af Donner hade tre egenskaper som möjliggjorde för honom att svindla inte bara Röda Korset utan flera företag och hålla på med detta under flera årtionden, ett adelsnamn, charm och ett osedvanligt gott sinne för PR.
Det var kanske inte så konstigt att hans närmaste chef på Röda Korset hade stort förtroende för honom. Han lyckades nämligen, med diverse smarta arrangemang och överenskommelser, rejält öka de belopp hjälporganisationerna samlade in. Cancerfondens bidrag exempelvis, ökade från 150 miljoner till 300 miljoner under perioden 1997 – 2003, de år Johan af Donner arbetade där.
Under tiden som han gjorde ett bra jobb som PR-makare inom Röda Korset med ett mellanspel på Cancerfonden, såg han till att en hel del pengar hamnade i hans egna fickor, via förfalskade fakturor och med hjälp av ett trycksaksförmedlingsföretag. Skandalen briserade 9/6 2009. Den medförde Johan af Donners fall. Dessutom fäste den allmänhetens uppmärksamhet på de väl tilltagna löner och arvoden som betalades ut till topparna inom Röda Korset.
Det senare retade förmodligen många av de ideellt arbetande medlemmarna mer än Donners svindleri: ”Här står vi med bössor i gathörnen, ställer upp på välgörenhetstillställning och bakar bullar alldeles gratis, medan styrelseordförande inhöstar fantasilöner. Alltså förlorade Röda Korset mängder av medlemmar efter att bedrägeriet blev offentligt.
Hans chef Christer Zettergren avgick året efter och Bengt Westerberg, avgick som styrelseordförande i Röda Korset 2011.
Skvallerboken: Är man intresserad av skvaller om kändisar, eller av skandaler, får man läsa en bok om Johan af Donners barndom, om hans skoltid och om vad andra har tyckt om honom genom åren. Personporträttet ger en bild av honom som en man som saknar samvete, som ofta är charmig men slarvig och vars slarv förlåtes av de flesta. Bilden talar också om en människa som kunde bli rejält arg på och skälla ut sina medarbetare inför andra. Sådana människor brukar ofta tysta sin omgivning.
Den här boken handlar om en människa som inte föddes med silversked i munnen fast hans namn antydde att han kunde ha varit en person ur den verkliga överklassen. Pappa var brandchef och hans barndom verkar, ekonomiskt och socialt, ha varit som vilket som helst medelklassbarns, dock var hans mamma släkt med många adelsstorheter och kändisar.
Johan af Donner har tydligen också en tämligen bestämd fru som dock bara skymtar fram mellan raderna här och där. Han var uppenbarligen besatt av att verka rikare och förnämare än han var, av att skapa sig det överklasskliv han inte hade fötts in i men ansåg att hans namn berättigade till. Bedrägerierna var hans sätt att skapa sig detta liv. Vid sidan av penningbedrägerierna förfalskade han sig ett universitetsbetyg på en fil.kand-examen, som han dock inte verkar ha behövt visa någon gång. Han levde också mycket lyxigt, vilket var en av orsakerna till att några medarbetare började fatta misstankar. Månadslönen på 45.000 kr tillät inte en sådan lyx.
Boken om fällor i organisationer: I den här boken kan man få en vink om hur de personer är och beter sig som kanske inte är vad de verkar, eller vill verka vara. Man får lära sig vilka personer som man ska se upp med inom olika organisationer, även inom företagsorganisationer. De här typerna torde inte vara ovanliga inom sådana organisationer heller. De flesta av dem är säkert inte ekonomiska bedragare men de kan skapa problem inom en organisation på många andra sätt.
Boken kan också tipsa om hur en organisation, liten eller stor, bör undvika att utsättas för bedrägerier genom att vara noggrann med hur den ekonomiska redovisningen sköts, att man inte ska lita på en enda person och avstå från att ge någon befogenheter som gör att andra inte har full insyn i personens ekonomiska ageranden.
Boken om överklassens diskreta charm och sammanhållning är, som sagts redan, en annan utgångspunkt för läsning av boken. Så här ser det ut i toppen av samhällshierarkin, även där inga rena oegentligheter begås. Man kliar varandra på ryggen. Man delar ut favörer åt varandra. Man faller i farstun för adelskap, trots att det är avskaffat. Man litar på varandra och man anmäler inte ens rena brott när man får kännedom om dem, om man kan undvika att göra det. Allt för att inte störa bilden av den felfria, energiska, intelligenta, hårt arbetande överklass som är värd vartenda öre alla andra sliter ihop åt den men också för att polisanmälningar och offentlighet åt de lurendrejerier man utsatts för kan skada det egna företaget och dess anseende. Det är förstås genant att behöva erkänna att man inte kunnat avstyra ett bedrägeri, att man låtit sig luras eller duperas. Det gör man naturligtvis inte om man är så kompetent och därför så värdefull för samhället som de här figurerna anser sig vara, eller i varje fall vill att alla andra ska uppfatta dem som.
Boken om whistleblowers redogör för hur man bör gå tillväga om man som underordnar upptäcker oegentligheter inom ett företag eller i en organisation. Många är de som gått raka vägen till chefen och berättat om sina misstankar bara för att få uppleva sig avskedade eller så illa mobbade att de slutat frivilligt till sist.
De kvinnor som avslöjade Johan af Donner gjorde precis vad man ska göra, precis så som Peter Rost, mannen som avslöjade oegentligheter inom en av världens läkemedelsjättar, Pfizer, och som skrev en bok om saken, Sjuka Pengar (2007), menar att man ska göra. De teg tills de hade samlat in så mycket bevismaterial mot Johan af Donner att ingen chef hade kunnat avskeda dem för avslöjandet och så att de inte riskerade att råka ännu värre ut än vad bedragaren gjorde på grund av avslöjandet.
Peter Rost gick möjligen ett steg längre i sin rekommendation till whistleblorwers, att en sådan också ska se till att chefer inte kan gömma undan de skriftliga bevis som whistleblowern lägger fram: det gäller att se till att man själv, som whistleblower, hade kopior. Risken, menade Peter Rost, är annars stor att det ändå blir whistleblowern som drar det kortaste strået och går ur historien som förloraren, i värsta fall av både anställning och heder.
De här kvinnorna insåg att chefen inte skulle tro dem, eftersom denne höll bedragaren hårt om ryggen, hade fullt förtroende för Johan af Donner.
Boken utifrån könsperspektivet: Dessutom kan boken också, om än inte fullt ut, ses som boken om hur det är kvinnor som håller ordning på många arbetsplatser och som sällan betalas för sina insatser efter förtjänst. De gnetar på, de vet vad som händer och de ser och tänker. Utan alla dessa underordnade men duktiga och noggranna kvinnor skulle de flesta höga chefer förmodligen stå sig tämligen slätt.
Vare sig Bernt Hermele har avsett att ge boken många bottnar eller inte, så har den det, om man vill se dem. Väl värd att läsas, i synnerhet som språket flyter lätt och den är både fängslande och underhållande. Jag kunde inte lägga den ifrån mig förrän den var helt genomläst.
