[110917] Den tyske dramatikern Thomas Jonigks pjäs Skänk mig snarast sonsöner spelas på Nya Studion som en hektisk, tragiskt absurd fars. Men det är förstås de realistiska bitonerna som gör den drabbande och tänkvärd.
En teatraliskt dysfunktionell familj i ett överklasshem med bräckliga väggar presenteras för publiken. En dandylik son i sidenmorgonrock skall av sin mamma – en furiös kvinnogestalt med ilsket röda läppar – tvingas in i ett barnalstrande, katolskt äktenskap. Sonen är en bög som uppfostrats till att helighålla det manliga könets absoluta överlägsenhet. Modern dyrkar könsskillnader – kvinnans sexuella och ekonomiska underordning, moderskapet och fortplantningen inom äktenskapets ramar. Hennes moderskärlek är förtryckande, våldsam och incestuös. Hon har en fanatisk längtan efter sonsöner – nya små pojkar att älska och förtrycka.
Dialogen är intensiv och avslöjande. Och hela tiden så kvick och vansinnig att man tillslut blir alldeles matt.
Efter paus får vi möta dandyns kåta, blodtörstige bror, en katolsk pater med hitlermustasch och damunderklänning, en pilsk moster med lösbröst och lösrumpa och en blivande brud som bokstavligen håller på att drunkna i sin egen fetma. Hon är en jättelik boll av skär tyll som vacklar fram på svullna ben i stor ensamhet, och har ett litet, intelligent och glasögonprytt huvud på toppen. Alltsammans är rena farsen, och samtidigt djupt oroande.
Eftersom det är en tysk pjäs har familjens grymhet naturligtvis sina rötter i nazismen. Det är något man ständigt anspelar på. Ända tills den blivande bruden i slutscenen upphäver sin lilla klara, torra röst och påpekar att man faktiskt måste lämna det förflutna bakom sig. Då har i själva verket hela pjäsen bokstavligen brutit samman. Scenarbetare har redan börjat röja upp bland skräp och blod och krossade kulisser. Dandyn flyr upp i publiken, och de övriga rollerna gör amok, klär ut sig till vildmän och hotar honom med påkar. Och sufflösen hoppar gråtande av ilska och förtvivlan upp på scenen och försöker skapa ordning.
Att bli överraskad och chockad på teatern är inte så dumt. Uppsättningens blodtörstiga och teatraliska vitalitet höll publikens uppmärksamhet vid liv. Spännande att man vågar sig på att spela något så långt och fysiskt. Föreställningen hade inga longörer, men ibland tycker jag att de lustiga påhitten skymde det absurda allvar som för mig var pjäsens styrka. Blod och våld är faktiskt inte BARA skojigt!
/Kajsa Öberg Lindsten
I går bevistade vi den svenska urpremiären av den tyska pjäsen, som var ett uppfriskande och roligt möte med den styvmoderligt behandlade kontinentala teatern. För oss göteborgare har tysk teater varit detsamma som Brecht. De fria grupperna, främst Cinnober, har varit välgörande undantag i denna ensidighet. Nu släpptes Thomas Jonigk lös på Studion.
Några vänliga medmänniskor varnade mig i foajen. De hade varit på genrepet. Jag som följt Göteborgs teaterliv ganska frekvent sedan 25 år lät mig inte avskräcka. Jag skulle bli chockerad, sa de. Nakna människor som säjer fula ord biter inte på mig, lika litet som låtsasknull med kläderna på .
När ridån – som vanligt frånvarande – gick upp fick vi se ett halvfärdigt scenbygge. Kika fram mellan kulisser till ett spännande rum av Sören Brunes. Jag kom genast att tänka på den föreställning som Teater Tamauer spelade av Kaj Muncks Kärlek i en industrilokal i Kungsten, där publiken såg föreställningen genom öppna dörrar i dekoren.
Men så tvingades vi inte uppleva verkligheten på Studion. Här fortsatte man att bygga färdigt dekoren under pågående föreställning, vilket, skulle vi upptäcka, inte var någon lättsinnig halvtimme, utan snarare sina modiga tre. Regissören Rickard Turpin, hade valt att inte berätta när akten var slut och pausen började och när spelet fortsatte och pjäsen till slut var slut.
Föreställningen drevs på i ett hetsigt tempo, som i viss mån tog loven av de många orden, det livliga och livfulla blev något tröttande när vi till sist gick i mål i en slutbild med skådespelarna försedda med horn och djurhuvuden som om det handlat om en Midsommarnattsdröm.
Ska någon nämnas före den andre får det bli Åsa-Lena Hjelm som nästan blåste oss ur fåtöljerna i sin groteska uppenbarelse. Sven-Åke Gustavsson stannar också i minnet där han förkroppsligar en annan tysk hjälte med sidbena och liten mustasch.
Det är en generös föreställning som ni bör gå och se. Låt inte skrämma er av en naken karl. Att ingen av damerna i föreställningen kastar kläderna ska man nog vara tacksam för. Det skulle i så fall vara den lilla sufflösen som har en inte oväsentlig roll i stycket.
/Åke S Pettersson
