[110909] Gunnar Wall har kartlagt det mesta runt terrorattacken för tio år sedan. Han tar upp ett delvis okänt internationellt maktspel som förklarar vad som hände före, under och efter 11 september.
Mest remarkabelt är nog att det existerade mycket tydliga signaler om att flygkapningarna och attentaten skulle äga rum. Några försökte förhindra det, men andra hade, som det verkar, mer att vinna på att blunda för det.
Det började som en vanlig solig tisdagsmorgon på USA:s östkust. Men under några timmar förvandlades vardagen till ett fasansfullt inferno för tusentals personer.
2 996 människor, inklusive de 19 kaparna, miste livet när två passagerarplan från American Airlines körde in i de båda tvillingtornen World Trade Center på Manhattan i New York. Det första planet träffade norra tornet ungefär kvart i nio på morgonen, och det andra jetplanet flög in i det södra tornet lite drygt en kvart senare, tre minuter över nio.
I det norra tornet flög planet in mellan våningarna 93 och 99, i en hastighet av ungefär 790 kilometer i timmen. I det södra tornet var hastigheten när planet gick in 950 kilometer i timmen, och det träffade den sydöstra sidan mellan våningarna 78 och 84.
Men inte nog med detta: Klockan 9.37 lokal tid flög American Airlines Flight 77 rakt in i försvarshögkvarteret Pentagons västra fasad, strax intill huvudstaden Washington, och dödade 125 personer inne i byggnaden och skadade ännu fler. Klockan 10.03 kraschade United Airlines Flight 93 på ett fält i Somerset County i Pennsylvania. I haveriet dödades inga på marken men liksom i de övriga tre planen dog alla passagerarna ombord direkt.
Det är de faktiska händelserna, som i boken återges än mer detaljerat. Författaren har dock inte valt att kommentera de alltför otroliga konspirationsteorierna, som att t ex tvillingtornen aldrig träffades av flygplanen eller att ett av planen tvingades landa på en militär flygbas och att besättningen sedan gasades till döds. Något jag uppskattar. Det finns tillräckligt med omständigheter som är oklara runt de verkliga händelserna – och som Gunnar Wall analyserar noggrant.
Exempelvis fanns det bevis för att al-Qaida hade kopplingar till bombdådet i ett av World Trade Centertornens garage i början av 1993. Personen som dömdes för det hade legat på träningsläger hos terrorgruppen. Och 1996 utfärdade bin Ladin en krigsdeklaration mot ”amerikanerna som ockuperar landet med de två heliga platserna.”
USA hade trupper i Saudiarabien sedan sommaren 1990 inför kriget mot Kuwait och de hade sedan blivit kvar där. Usama bin Ladin var emot de amerikanska truppernas närvaro redan innan de kom och han hade försökt förmå det saudiska kungahuset att istället förlita sig på hans armé av hängivna religiösa krigare för att försvara landet.
Speciellt skamligt ansåg han det vara med USA-trupper i landet eftersom städerna Mekka och Medina finns inom landets gränser och att de spelar en central roll som heliga platser i muslimska religiösa föreställningar. De amerikanska trupperna blev därför en tydlig symbol för västerlandets kränkning av den islamska världen. Mellanöstern hade länge varit koloniserat av britterna och nu hade amerikanerna övertagit deras roll.
Usama bin Ladin beskrev i sin deklaration 1996 hur USA i samarbete med Israel låg bakom massakrer på muslimer runt om i världen. Och han hyllade unga muslimer som valde att offra sina liv i kampen mot sådana övergrepp. Bland annat hette det:
”Dessa ungdomar vet: om man inte blir dödad kommer man att dö i alla fall. Och den mest hedervärda döden är att dö för Guds skull.”
Ett sådant budskap spreds snabbt i vissa kretsar av äventyrslystna muslimska unga män som letade efter ett mål i livet. Detta bidrog till att göra bin Ladins olika militärläger i Afghanistan till rena magneter för hans beundrare som strömmade till från olika håll i världen.
Bland andra några av de kapare som sedermera skulle vara med att utföra 11-septemberdåden. Majoriteten av kaparna var från Saudiarabien. Ett land USA alltid har stått på god fot med. Just därför var det så lätt för flera av kaparna att få inresevisum i USA, trots att det i flera fall hade varit lätt att kontrollera deras bakgrund som hängivna mujaheddin vilka under Sovjets ockupation av Afghanistan fick stöd av amerikanerna.
Usama bin Ladin var tidigare USA-stödd mujaheddin och gerillaledare och han var utbildad ingenjör och hans far var en rik byggherre i Saudiarabien. Gunnar Wall beskriver – liksom amerikanske filmaren Michael Moore gjort hur familjen Bush – både hur fadern, expresidenten och sonen; president under ”nine-eleven” – har haft starka affärsförbindelser med oljeindustrin i Saudiarabien. Och som tidigare är känt, så var det bara saudier – flera ur bin Ladins släkt – som fick flygas ut ur USA de första två dygnen efter 11 september – när det rådde flygförbud över hela landet, vad gällde såväl in- som utflygningar.
Gunnar Wall tar upp det mesta av omständigheterna runt terrordåden. Som att när tvillingtornen började byggas 1968, det inte längre var nödvändigt med murade väggar. Orsaken var att större golvytor då kunde hyras ut. Men utrymningsvägarna blev därmed snålt tilltagna.
Sammantaget fanns det så många varningar som presenterades för USA:s regering, om att en kommande terrorattack var på väg att snart utföras mot USA. Både FBI-chefen och CIA-diton – plus flera andra ansvariga inom säkerhetsmyndigheterna – försökte få försvarsminister Rumsfeld att lyssna, men han – liksom övriga i administrationen – slog det ifrån sig. Men efteråt förnekades från regeringshåll att det funnits några misstankar om dåden.
Gunnar Wall skriver:
”Vi har sett hur 19 unga fanatiker på några timmar lyckades genomföra ett terrorattentat där de tog tusentals människor med sig i döden. Och vi har konstaterat hur det amerikanska jaktflyget inte var i närheten av att hindra det som skedde. Vi har också påmints om hur USA:s president satt kvar i sin stol och lyssnade på en saga (Bush var på besök i en skola i Florida, min anm.) sedan han hört att de två tornen i World Trade Center anfallits av flygplan.
Det leder förstås till frågan: Var det verkligen omöjligt för USA:s politiska ledning att föreställa sig att attacker av detta slag skulle kunna inträffa – var det hela så chockartat att såväl militären som presidenten nödvändigtvis måste drabbas av handlingsförlamning när det kusliga förloppet satte igång?
Och om dessa händelser verkligen inte gick att förutse – hur kommer det sig då att det efteråt gick så rasande lätt att dra långtgående slutsatser av det som skett och på några timmar formulera en helt ny långsiktig politisk kurs för Amerika, den som kommit att kallas ”kriget mot terrorn…”
Författaren tar t ex upp att det året innan attackerna publicerades en rapport från ”neo-cons” (ungefär: nykonservativa) – varav försvarsministern under Bushregeringen Donald Rumsfeld var en – där de pläderade för att de amerikanska försvarsutgifterna behövde ökas. Och att USA igen måste profilera sig som den starkaste makten i världen rent militärt. Och att de var frustrerade över att det inte fanns någon naturlig fiende sedan Sovjetunionen fallit. Man skrev att, för att förändra den amerikanska krigsmakten, kunde det väntas ta lång tid ”såvida det inte inträffar någon katastrofal och omvälvande händelse som Pearl Harbor.”
John O’Neill var en tidigare expert på terroristbekämpning. Han var känd för sina kvinnoaffärer, men fick sluta på FBI för att någon läckte ut att han slarvat med säkerhetsrutinerna. Han blev sedan säkerhetschef för World Trade Center. På kvällen den 10 september 2011, när han var ute på en krogrunda med ett par av sina vänner och samtalet kom in på bin Ladin, sa han:
”Jag känner på mig att saker kommer att hända.”
Han får frågan om när i så fall.
”Jag vet inte, men snart.”
John O’Neill dog i attentatet sedan han gått in i ett av tornen för att rädda människor därinne.
Denna bok är så omfattande och detaljrik. Och avslöjande. Ta bara detta med att planet som störtade i Pennsylvania blev nedskjutet av en missil, strax innan passagerna i planet kanske hade lyckats att övermanna kaparna. Flera vittnen på marken berättar om ett vinande ljud, som från en missilrobot. Eller Henry Kissinger – som president Bush enväldigt bestämde skulle leda undersökningen av attackerna – men som valde att hoppa av sedan han träffat fruar till omkomna män i tragedin.
Eller att amerikansk ekonomi alltid varit starkt beroende av den saudiska oljan. Ja, det finns detaljer som bidrar till helheten, som bara ett ambitiöst och brinnande journalisthjärta kan åstadkomma. Undersökande journalistik när det är som bäst. Vill jag hävda.
I det sista kapitlet går författaren lite översiktligt igenom några tidigare terroristdåd i historien. Bland annat försöker han bena ut vad terrorism egentligen står för – samt att han berättar om hur Baader-Meinhofligan – Röda Arméfraktionen – bildades på 70-talet.
Som ni förstår, så gillar jag det mesta av det jag läst. Kanske skulle boken ha vunnit på lite mer av kapitelindelningar istället för bara två kapitel som nu. Men den kritiken är bara ett litet streck i marginalen.
