[110826] Lennart Sjögrens Ur människovärlden 2008 var en av de svartaste böcker jag läst, med stor desperation över ondska och död. Nu i Den stora munnen (Bonniers) är tonen dämpad och språket renat till stark avklarning inför Döden, vårt viktigaste och svåraste litterära tema vid sidan av kärleken. Hur säga något väsentligt om döden som inte redan är sagt?
Lennart Sjögrens Ur människovärlden 2008 var en av de svartaste böcker jag läst, med stor desperation över ondska och död. Nu i Den stora munnen (Bonniers) är tonen dämpad och språket renat till stark avklarning inför Döden, vårt viktigaste och svåraste litterära tema vid sidan av kärleken. Hur säga något väsentligt om döden som inte redan är sagt?
Ofta i den nya samlingen uppstår en stark gripenhet, bilderna blir alldeles självlysande:
Den våren – det var den sista
hade de återvändande fåglarna
betydligt mer skimrande färger
än tidigare
deras rop var gällare
och mera riktade mot norr
de var på väg och kunde inte stanna.
Hela Sjögrens diktande har ju framhållit naturen i egen rätt, revolterat mot vårt evinnerliga antropomorfa inskrivande av mänsklig avsikt hos det icke-mänskliga. Här gör han det igen så subtilt genom att vrida fokus från sinnenas bild till det sinnena avbildar. Resultatet är en av de vackraste bilder av döden man kan tänka sig.
Hela den nya samlingen handlar på ett eller annat sätt om Döden. Ordet ´annan´ är mycket viktigt; annan tid, annan plats för det översinnliga eller bortomvärldsliga. I ´Det utan väsen tar form, en hand erbjuds´ blinkar han nog mot Tranströmer med sin ´båtshake´ in mot de dansande – och det sker fler gånger, med violett ljus och skogar på vandring.
Jag tycker han förenar sitt gamla urtema om den avromantiserade naturen med det alltmer uppslukande dödsmedvetandet, särskilt tydligt så här:
Allt jagar mot allt
också metallerna jagar
jordlopporna jagar
och örnen högt över dem
människovarelserna
de upprättgående jagar.
Allt ropar mot allt
om en annan tid
stormen drömmer i dödandets stund
om tystnaden före vinden.
När det kärvt osentimentala hos Sjögren möter Den Eviga Frågan, uppstår en speciell ton av allvar inför livets tystnad i väntan på slutet. Därmed undgår han att bli trivial eller patetisk.
Detta är Lennart Sjögrens speciella bok om Döden. Den erbjuder mer tröst än tidigare men lånar sig inte åt surrogatfrälsning:
Det finns en annan hunger molande som tandvärk
och någon gång
en frid
som endast stenarna och de tidigt döda
kan föreställa sig.
