[110822] Det finns ett slags tycka synd om-inställning när det gäller kungen och hans snedsteg i moraliska och politiska ärenden som jag tycker är väldigt omotiverad. Hans dokumenterade och allom bekanta enfald används som ursäkt och förklaring när han gör bort sig, man vill se det som att han inte har kapaciteten att rätt värdera sina egna åsikter eller inse konsekvenserna av sina handlingar. Att han heller inte ”kan hjälpa” att han föddes till sitt uppdrag och sin sociala ställning får också tjäna som argument för att han inte helt och hållet kan hållas ansvarig för vad han gör. Som om inte en vuxen människa själv skulle kunna ta initiativ till att förändra en situation som är besvärande både för honom själv och för landet.
I sin giftiga och roliga satir Blått blod – En saga i kunglig miljö lägger Lars Ragnar Forssberg inte fingrarna emellan när det gäller att peka ut folk som giriga strebrar och svinaktiga hycklare, men även här kommer just kungen ganska lindrigt undan. Han har en älskarinna som dock inte som i verkligheten heter Camilla Henemark utan är maskerad bakom en av de många oftast lätt genomskådade – vilket naturligtvis är meningen – pseudonymer som Forssberg använder. Men kärleksaffären är riktigt gullig och kungen verkar om än korkad vara en relativt gemytlig prick jämfört med övriga framträdande personer. Bokens centrala skälmfigur nämns inte vid namn, men hans närmaste polare heter Nalle Rosenstake, alltså Björn Rosengren, mannen som mer än Göran Persson själv gav den urarva socialdemokratin ett ansikte när han gick direkt från sin ministerpost till att bli nyttig idiot i Stenbeckimperiet.
Som alla riktigt träffsäkra och giltiga satirer väcker Blått blod både glädje och förstämning. Det är nöjsam läsning, visst, men den aktualiserar också oron över hur den nya individualismen och de vidgade sociala klyftorna ska göra Sverige till ett allt hårdare och mer socialt skiktat samhälle. Utgångspunkten för bokens förlopp är att den avgående socialdemokratiska regeringen efter valförlusten 2006 fattar ett sista mycket viktigt beslut, nämligen att med hänvisning till Successionsordningen säga nej till kungens begäran om att hans dotter kronprinsessan ska få gifta sig med en ofrälse svensk man, i boken benämnd Danny Östling. Denne får hastigt och inte utan viss lättnad sluta i ”prinsskolan” där han övas i överklassens seder och ritualer.
Bakom beslutet finns en välutvecklad plan som så småningom leder till att godsherren på Torp blir riksmarskalk medan Nalle Rosenstake blir hovmarskalk. Vad som sedan följer är en iscensättning av ett återuppfinnande av klass- och privilegiesamhället, men i sådana former att riksmarskalken precis innan boken tar slut också blivit rikskansler. Lars Ragnar Forssberg är en erfaren journalist, filmare och författare. Han vet hur en text blir effektiv och fängslande, vilket behövs när en så drastisk och fantastisk händelseutveckling som här ska göras trovärdig, om än på satirens villkor. Det lyser igenom här och där att förebilden är Strindberg, framför allt den underbart fräne samhällskritikern Strindberg, som i Det nya riket gisslade en dumdryg och inbilsk överklass och ett medlöpande och konciliant kulturetablissemang.
Det sägs att när Julius Caesar red in i Rom så sjöng folk: Lås in era döttrar romare, för nu rider den store horbocken in i staden. Detta upprörde ingalunda Caesar, att häcklas av populasen var en ärebetygelse, ett tecken på att man var någon att räkna med, att frukta. Frågan är om inte många utpekade i Blått blod kommer att reagera på samma sätt som Caesar, och ta sin närvaro i boken som tecken på att de är att räkna med i det nya rike där synlighet och kändisskap blivit mer värt än strävsamhet och heder. Redan innan den kupp ägt rum som i boken placerar prinsessan Madeleine på tronen och gör Herman Lindqvist till nyadlad och överspänd markis.
